Vi har alla drömmar. Stora drömmar och små drömmar, de har funnits hela livet, länge eller kanske bara en kort stund men likväl är de drömmar. En dag kan en av drömmarna höja sig över alla andra och vi kan plötsligt känna doften, känna smaken och vi kan se glimtar av den. Den kommer nära, den börjar bli verklighet. Den har fortfarande en stund kvar i sin drömpuppa för att kunna slå ut likt en fjäril till en vacker verklighet och vi har både sett och känt att det är på väg att hända.
Ibland stannar proceduren upp och drömmen går vilse till ett annat håll. Snubblar kanske och väljer fel väg, men vi vet hela tiden att den kommer att hitta rätt. Smaken och doften är så stark att det är klart den hittar rätt. Vi känner i hela kroppen att drömmen fortfarande lever.
Så plötsligt så slocknar den likt en lampa. Ena sekunden är lampan tänd och nästa sekund släckt.
Det hände mig. Där mitt i natten dog min dröm. Det gick så fort att jag först inte förstod vad som hänt precis som alltid när vi förlorar något. Även om vi både ser, hör och känner så vill vi inte tro att det är sant. Men det var sant. Drömmen om mitt hus hade dött. Mitt vackra, röda hus. Huset med alla rummen, med den öppna spisen och med utrymmet som skulle bli min walk-in-closet. Huset där golvet var vackert och väggarna målade i min fantasi. Huset som var så fyllt med kärlek och värme att det skulle räcka livet ut.
Jag såg mig omkring för att se om jag kunde upptäcka något spirande liv jag missat, jag drog in doften i mina näsborrar för att kunna hitta en svag aning som dröjt sig kvar och jag smakade av smaken för att se om jag kunde upptäcka det sockersöta. Jag hittade inget av det, allt var borta.
När drömmar dör gör de det utan föraning. Döden är brutal, snabb och går ej att kalla tillbaka.
Min dröm är död – Jag behöver en ny dröm.
