Vi har alla drömmar. Stora drömmar och små drömmar, de har funnits hela livet, länge eller kanske bara en kort stund men likväl är de drömmar. En dag kan en av drömmarna höja sig över alla andra och vi kan plötsligt känna doften, känna smaken och vi kan se glimtar av den. Den kommer nära, den börjar bli verklighet. Den har fortfarande en stund kvar i sin drömpuppa för att kunna slå ut likt en fjäril till en vacker verklighet och vi har både sett och känt att det är på väg att hända.
Ibland stannar proceduren upp och drömmen går vilse till ett annat håll. Snubblar kanske och väljer fel väg, men vi vet hela tiden att den kommer att hitta rätt. Smaken och doften är så stark att det är klart den hittar rätt. Vi känner i hela kroppen att drömmen fortfarande lever.
Så plötsligt så slocknar den likt en lampa. Ena sekunden är lampan tänd och nästa sekund släckt.
Det hände mig. Där mitt i natten dog min dröm. Det gick så fort att jag först inte förstod vad som hänt precis som alltid när vi förlorar något. Även om vi både ser, hör och känner så vill vi inte tro att det är sant. Men det var sant. Drömmen om mitt hus hade dött. Mitt vackra, röda hus. Huset med alla rummen, med den öppna spisen och med utrymmet som skulle bli min walk-in-closet. Huset där golvet var vackert och väggarna målade i min fantasi. Huset som var så fyllt med kärlek och värme att det skulle räcka livet ut.
Jag såg mig omkring för att se om jag kunde upptäcka något spirande liv jag missat, jag drog in doften i mina näsborrar för att kunna hitta en svag aning som dröjt sig kvar och jag smakade av smaken för att se om jag kunde upptäcka det sockersöta. Jag hittade inget av det, allt var borta.
När drömmar dör gör de det utan föraning. Döden är brutal, snabb och går ej att kalla tillbaka.
Min dröm är död – Jag behöver en ny dröm.
söndag 12 december 2010
tisdag 30 november 2010
Möblera om
Det här är länge sedan. Men jag minns när du ringde och bjöd hem mig första gången. Du hade ägnat hela dagen till att möblera om. Du ville att huset skulle få en annan skepnad när jag skulle dit för första gången. Du hade bytt plats på saker, flyttat runt från rum till rum, gjort allt för att få bort det gamla och visa något som var nytt.
Jag älskade ditt hus. Jag kanske gjorde det just bara för att du hade ansträngt dig, ansträngt dig för min skull. Jag ville tro det.
Du visade mig runt och berättade hur det hade sett ut förut, fast det var bättre nu.
Även om det var första gången jag var där och fast det faktiskt var det hus som du och din före detta fru bott i så var jag bekväm direkt. Det var som gjort för mig, och jag var den första som fick komma och se det, ja det nya huset.
Andra gången jag var där så var jag som hemma, hemma hos Dig. Det slår mig att jag aldrig en enda gång kände mig obekväm, jag kände aldrig hennes närvaro trots att det fanns både det ena och det andra kvar som hon glömt eller helt enkelt lämnat kvar. Nej, både du och ommöbleringen du gjort gjorde mig både trygg och stark. Jag hade med lätthet kunnat gjort det till mitt hem, till vårt hem utan att det funnits några demoner.
Jag ser mig omkring när jag går runt och släcker för kvällen. Ingenting ser ut som förut. Jag har flyttat på allt. Dragit möbler över golvet, bytt gardiner, ändrat, byt plats på saker.
Jag har gjort allt jag kunnat för att det ska se annorlunda ut. Försökt få bort känslan av att du varit här, i mitt kök, i soffan, i mitt sovrum. Och nu är det gjort, nu är jag färdig, det är ommöblerat.
Och just nu vill jag inget hellre än att du ska komma hit och se vad jag gjort.
Jag älskade ditt hus. Jag kanske gjorde det just bara för att du hade ansträngt dig, ansträngt dig för min skull. Jag ville tro det.
Du visade mig runt och berättade hur det hade sett ut förut, fast det var bättre nu.
Även om det var första gången jag var där och fast det faktiskt var det hus som du och din före detta fru bott i så var jag bekväm direkt. Det var som gjort för mig, och jag var den första som fick komma och se det, ja det nya huset.
Andra gången jag var där så var jag som hemma, hemma hos Dig. Det slår mig att jag aldrig en enda gång kände mig obekväm, jag kände aldrig hennes närvaro trots att det fanns både det ena och det andra kvar som hon glömt eller helt enkelt lämnat kvar. Nej, både du och ommöbleringen du gjort gjorde mig både trygg och stark. Jag hade med lätthet kunnat gjort det till mitt hem, till vårt hem utan att det funnits några demoner.
Jag ser mig omkring när jag går runt och släcker för kvällen. Ingenting ser ut som förut. Jag har flyttat på allt. Dragit möbler över golvet, bytt gardiner, ändrat, byt plats på saker.
Jag har gjort allt jag kunnat för att det ska se annorlunda ut. Försökt få bort känslan av att du varit här, i mitt kök, i soffan, i mitt sovrum. Och nu är det gjort, nu är jag färdig, det är ommöblerat.
Och just nu vill jag inget hellre än att du ska komma hit och se vad jag gjort.
onsdag 10 november 2010
En mamma
Hennes mun lever ett helt eget liv, hon bara pladdrar om grannar, hallon och tv-program eller andra oväsentligheter. Aldrig om något som betyder någonting, aldrig om något som är känsligt eller jobbigt. Jag har förstått att det är för att hon inte är en känslig natur, hon bryr sig bara om det praktiska. Och att det sker på hennes villkor.
Hon har lagat mat, städat, ja städat massor, stickat mössor, halsdukar, vantar, tröjor, hon har nog stickat allt som kan stickas. Eventuellt har hon oengagerat satt sin signatur i några läxböcker, jag minns det inte men det kan ha hänt. Allt detta har gjort henne till en mamma, tror hon.
Hon har aldrig stöttat, tröstat, kramat eller älskat.
Jag bryr mig inte om henne längre men det märker hon inte eftersom det kräver ett visst mått av känslighet som hon inte har. Smärtan hon tillfogat mig genom alla år har jag klarat av trots att den slagit mig till marken så många gånger, men jag visste alltid att jag var bättre, att jag skulle bli en bättre mor till mina barn. Därför kunde jag ställa mig upp varje gång och njuta av den kärleken jag fick av andra runtomkring mig.
Att hantera sin egen smärta är något som går att lära sig, man lär sig genom att den alltid finns där, den blir som en livspartner som finns vid ens sida och man vänjer sig även om det gör ont. Det gör dessutom mindre och mindre ont ju längre tiden går. Min annars så mjuka hud som tagit upp minsta anklagelse eller svek har blivit hård och stark, ja jag har blivit hårdhudad.
Att hantera andras smärta är betydligt mycket svårare och gör mycket ondare har jag fått erfara.
Hon hade inte sett dem på över ett halvår och det var deras födelsedagskalas. Trots det långa avståndet och bristen på umgänge under så lång tid så väljer hon att bara komma över dagen. Det var ju så långt att åka, som om sträckan blev längre ifall hon skulle stanna en dag till. Som om det inte var nog så väljer hon dessutom att uträtta så många andra ärenden på vägen så att hon också kommer för sent. I två timmar sitter hon och dricker kaffe och hinner också informera om att hon inte kommer att vara med på julafton heller, för då ska hon på kryssning! Jag vet inte om jag någon gång ser om hon ens tar i barnen eller pratar med dem.
Jag säger inte mycket under tiden utan försöker bara behärska mig för att inte skrika rakt ut vad jag känner. Nu har hon slutat att vara mormor också. Hon var det så länge det passade henne och när det inte var en uppoffring eller krävde något större engagemang från hennes sida. Alltså var hon mormor med lika stor entusiasm som hon varit mamma.
Hon har nu gett sig på det käraste jag har, det viktigaste i mitt liv. Smärtan är så stark och hålet i mitt hjärta är så stort. Jag känner hur tårarna droppar från mina kinder men den här gången är det inte för min skull de rinner. De är för min syster och hennes döttrar, mina systerdöttrar, min stora kärlek i livet det jag lever för. Jag vill ta dem under mina vingar och breda ut min famn, skydda dem från allt ont och viska i deras öron.
-Jag ska aldrig sluta bry mig, jag ska aldrig sluta vara engagerad. Jag kommer alltid finnas vid er sida och jag kommer alltid älska er!
Jag visste det, jag skulle bli en bättre mor till mina barn, det här är mina barn.
Hon har lagat mat, städat, ja städat massor, stickat mössor, halsdukar, vantar, tröjor, hon har nog stickat allt som kan stickas. Eventuellt har hon oengagerat satt sin signatur i några läxböcker, jag minns det inte men det kan ha hänt. Allt detta har gjort henne till en mamma, tror hon.
Hon har aldrig stöttat, tröstat, kramat eller älskat.
Jag bryr mig inte om henne längre men det märker hon inte eftersom det kräver ett visst mått av känslighet som hon inte har. Smärtan hon tillfogat mig genom alla år har jag klarat av trots att den slagit mig till marken så många gånger, men jag visste alltid att jag var bättre, att jag skulle bli en bättre mor till mina barn. Därför kunde jag ställa mig upp varje gång och njuta av den kärleken jag fick av andra runtomkring mig.
Att hantera sin egen smärta är något som går att lära sig, man lär sig genom att den alltid finns där, den blir som en livspartner som finns vid ens sida och man vänjer sig även om det gör ont. Det gör dessutom mindre och mindre ont ju längre tiden går. Min annars så mjuka hud som tagit upp minsta anklagelse eller svek har blivit hård och stark, ja jag har blivit hårdhudad.
Att hantera andras smärta är betydligt mycket svårare och gör mycket ondare har jag fått erfara.
Hon hade inte sett dem på över ett halvår och det var deras födelsedagskalas. Trots det långa avståndet och bristen på umgänge under så lång tid så väljer hon att bara komma över dagen. Det var ju så långt att åka, som om sträckan blev längre ifall hon skulle stanna en dag till. Som om det inte var nog så väljer hon dessutom att uträtta så många andra ärenden på vägen så att hon också kommer för sent. I två timmar sitter hon och dricker kaffe och hinner också informera om att hon inte kommer att vara med på julafton heller, för då ska hon på kryssning! Jag vet inte om jag någon gång ser om hon ens tar i barnen eller pratar med dem.
Jag säger inte mycket under tiden utan försöker bara behärska mig för att inte skrika rakt ut vad jag känner. Nu har hon slutat att vara mormor också. Hon var det så länge det passade henne och när det inte var en uppoffring eller krävde något större engagemang från hennes sida. Alltså var hon mormor med lika stor entusiasm som hon varit mamma.
Hon har nu gett sig på det käraste jag har, det viktigaste i mitt liv. Smärtan är så stark och hålet i mitt hjärta är så stort. Jag känner hur tårarna droppar från mina kinder men den här gången är det inte för min skull de rinner. De är för min syster och hennes döttrar, mina systerdöttrar, min stora kärlek i livet det jag lever för. Jag vill ta dem under mina vingar och breda ut min famn, skydda dem från allt ont och viska i deras öron.
-Jag ska aldrig sluta bry mig, jag ska aldrig sluta vara engagerad. Jag kommer alltid finnas vid er sida och jag kommer alltid älska er!
Jag visste det, jag skulle bli en bättre mor till mina barn, det här är mina barn.
söndag 31 oktober 2010
Mister du en står det dig tusen åter...
Hur många gånger har vi inte fått dessa ord lite käckt kastade över oss. Jag vill inte ha tusen andra, har jag lust att skrika. Jag vill ha tillbaka det jag precis mist och inget annat!
Vi mister människor hela tiden och ändå fortsätter vi leva vidare. Ibland märker vi knappt när de försvinner och ibland får vi blödande sår i själen efteråt. Allt läker ju trots allt, även om vissa sår lämnar stora fula ärr som får oss att aldrig glömma smärtan helt och hållet. De flesta sår läker dock ganska fort och lämnar inget efter sig.
Om vi skulle ha kvar alla som någonsin funnits som vänner, älskande, flirtar, familj, bekanta och arbetskamrater så skulle det bli en väldigt massa människor.
Jag kan knappt föreställa mig mängden om jag tänker på alla de som passerat mig.
Eftersom jag flyttat och bytt jobb en oändlig massa gånger så har det passerat en del människor också.
När jag tänker tillbaka så finns det absolut sådana som satt verkliga spår i min själ. Roliga, härliga, underbara människor. Att de försvunnit kan många gånger bero på att det inte finns tid för alla när livet tar en annan vändning. Men alla de jag glömt då. För naturligtvis finns det massor med människor som inte gjort lika stort intryck och som jag då helt enkelt glömt bort. Vissa människor är det dessutom helt omöjligt att minnas även om någon påminner mig och kan berätta väldigt precisa detaljer så kan jag absolut inte minnas dem.
Sen finns det de som kan dyka upp efter ett antal år som gubben i lådan och då minns jag direkt allting igen. Det brukar vara rätt kul att färdas en stund på vägen som är gjord av nostalgiska minnen.
Ibland undrar jag varför vissa försvinner ur minnet och hur vissa envisas med att stanna kvar trots att umgänget slutat för länge sedan. Det kanske är så att jag ska minnas för att de ska dyka upp senare i livet. Att jag dessutom kan minnas sådana som jag absolut inte vill minnas och ibland kanske tappa sådana som jag gärna hade behållit i en liten ask i mitt minne, det känns inte rättvist. Men det är väl någon mening med det också.
Jag tror mycket på det, att det finns någon mening med vissa möten och självklart med vissa förluster också. Men att mitt i smärtan försöka se någon mening brukar vara svårt och jag har nog inte lyckats se något positivt i det nån gång själv. Nu efteråt så har det slagit mig att det här måste faktiskt ha någon mening, för annars känns det rätt meningslöst.
För varför ska jag skadas och såras så mycket om det inte är någon mening med det. Vi kanske inte var redo för varandra ännu, hade inte tiden som krävdes för att det skulle vara perfekt. Eller så är den här historien slut. Som när jag läst ut en bra bok kan jag få lite ångest att det är över, jag vill gärna bläddra tillbaka och läsa lite igen för att minnas. Men till slut så lägger jag den ifrån mig och börjar på en ny bok och kanske kommer det en fortsättning på den förra längre fram.
Vi mister människor hela tiden och ändå fortsätter vi leva vidare. Ibland märker vi knappt när de försvinner och ibland får vi blödande sår i själen efteråt. Allt läker ju trots allt, även om vissa sår lämnar stora fula ärr som får oss att aldrig glömma smärtan helt och hållet. De flesta sår läker dock ganska fort och lämnar inget efter sig.
Om vi skulle ha kvar alla som någonsin funnits som vänner, älskande, flirtar, familj, bekanta och arbetskamrater så skulle det bli en väldigt massa människor.
Jag kan knappt föreställa mig mängden om jag tänker på alla de som passerat mig.
Eftersom jag flyttat och bytt jobb en oändlig massa gånger så har det passerat en del människor också.
När jag tänker tillbaka så finns det absolut sådana som satt verkliga spår i min själ. Roliga, härliga, underbara människor. Att de försvunnit kan många gånger bero på att det inte finns tid för alla när livet tar en annan vändning. Men alla de jag glömt då. För naturligtvis finns det massor med människor som inte gjort lika stort intryck och som jag då helt enkelt glömt bort. Vissa människor är det dessutom helt omöjligt att minnas även om någon påminner mig och kan berätta väldigt precisa detaljer så kan jag absolut inte minnas dem.
Sen finns det de som kan dyka upp efter ett antal år som gubben i lådan och då minns jag direkt allting igen. Det brukar vara rätt kul att färdas en stund på vägen som är gjord av nostalgiska minnen.
Ibland undrar jag varför vissa försvinner ur minnet och hur vissa envisas med att stanna kvar trots att umgänget slutat för länge sedan. Det kanske är så att jag ska minnas för att de ska dyka upp senare i livet. Att jag dessutom kan minnas sådana som jag absolut inte vill minnas och ibland kanske tappa sådana som jag gärna hade behållit i en liten ask i mitt minne, det känns inte rättvist. Men det är väl någon mening med det också.
Jag tror mycket på det, att det finns någon mening med vissa möten och självklart med vissa förluster också. Men att mitt i smärtan försöka se någon mening brukar vara svårt och jag har nog inte lyckats se något positivt i det nån gång själv. Nu efteråt så har det slagit mig att det här måste faktiskt ha någon mening, för annars känns det rätt meningslöst.
För varför ska jag skadas och såras så mycket om det inte är någon mening med det. Vi kanske inte var redo för varandra ännu, hade inte tiden som krävdes för att det skulle vara perfekt. Eller så är den här historien slut. Som när jag läst ut en bra bok kan jag få lite ångest att det är över, jag vill gärna bläddra tillbaka och läsa lite igen för att minnas. Men till slut så lägger jag den ifrån mig och börjar på en ny bok och kanske kommer det en fortsättning på den förra längre fram.
torsdag 21 oktober 2010
Att vara förälder
Det finns en hel del olika definitioner på att vara förälder. Biologiska föräldrar är de som avlat barnet. Här krävs inga tillstånd, godkännanden eller dylikt.
Adoptivföräldrar är de som blivit godkända, inspekterande under lupp och självklart även fått betala rätt bra för sitt barn.
Fosterföräldrar är något där de biologiska föräldrarna inte kan eller vill ta hand om barnet men heller inte adoptera bort det. Dessa föräldrar blir också undersökta och godkända fast ändå kanske inte så noggrant som adoptivföräldrar. En stor skillnad här är också att fosterföräldrar betalar inte, de får betalt.
Vi har också de som har inseminerat sperma eller har surrogatmamma eller kanske både och och de går väl som någon slags blandning av adoption och biologiska föräldrar.
Den sista formen av föräldrar är sådana som jag. De som hittar en man som har barn i ett tidigare förhållande. Detta är plast-, låtsas-, eller bonusföräldrar. Jag föredrar det sista alternativet faktiskt. Då jag inte har några egna tillverkade barn och kommer heller aldrig att få några så blir dessa barn oerhört viktiga för mig. Däremot har jag väldigt svårt att bli trodd när jag deklarerar min kärlek åt dessa barn.
-Men så kan du väl ändå inte känna!
-Det är ju faktiskt inte dina barn.
-Det är faktiskt skillnad på kärlek till biologiska barn!
Så här kan det låta runtomkring mig. Ingen ifrågasätter kärleken som en adoptivförälder känner men min kärlek har alltid ifrågasatts.
Mitt föräldrarskap kan också väldigt snabbt försvinna. Min relation tar slut och pappan bestämmer då att jag inte behövs längre, jag kan helt enkelt raderas ut.
Så från ena dagen då jag lärt ut cyklandets konst, läsandet, simmandet eller att knyta skorna. Jag har lekt, tröstat, uppfostrat och framför allt älskat men i nästa sekund så är jag alltså ingenting.
Jag är inte ute efter medlidande utan kan bara krasst konstatera att det är en stor sorg att inte få egna barn. Men att få bli bonusmamma för att sedan bli bortryckt är ännu sorgligare. För mig så är det samma sak som om de skulle dö. Kanske drastiskt och makabert att jämföra på det sättet men så känns det och jag sörjer så.
För andra gången i mitt liv genomlider jag detta. Första gången är många, många år sedan men jag saknar fortfarande dessa barn och tänker väldigt mycket på dem. Den här gången har jag fått behålla kontakten med ett barn och det betyder så mycket för mig. Men jag har fortfarande en son som jag saknar så att det gör ont i mig.
Nu står jag här igen och snart på väg att öppna mitt hjärta för två nya barn. Jag undrar stilla om jag vågar bli mamma en gång till. Om jag vågar riskera att få uppleva denna extrema smärta ytterligare en gång till. Hur mycket kan någon egentligen klara av sorgmässigt?
Jag vet inte, i mina svagaste stunder så tvekar jag av rädsla och tänker att jag kanske ska nöja mig med att bara vara moster, världens bästa moster. Det kommer jag i alla fall att vara för evigt, det vet jag.
Adoptivföräldrar är de som blivit godkända, inspekterande under lupp och självklart även fått betala rätt bra för sitt barn.
Fosterföräldrar är något där de biologiska föräldrarna inte kan eller vill ta hand om barnet men heller inte adoptera bort det. Dessa föräldrar blir också undersökta och godkända fast ändå kanske inte så noggrant som adoptivföräldrar. En stor skillnad här är också att fosterföräldrar betalar inte, de får betalt.
Vi har också de som har inseminerat sperma eller har surrogatmamma eller kanske både och och de går väl som någon slags blandning av adoption och biologiska föräldrar.
Den sista formen av föräldrar är sådana som jag. De som hittar en man som har barn i ett tidigare förhållande. Detta är plast-, låtsas-, eller bonusföräldrar. Jag föredrar det sista alternativet faktiskt. Då jag inte har några egna tillverkade barn och kommer heller aldrig att få några så blir dessa barn oerhört viktiga för mig. Däremot har jag väldigt svårt att bli trodd när jag deklarerar min kärlek åt dessa barn.
-Men så kan du väl ändå inte känna!
-Det är ju faktiskt inte dina barn.
-Det är faktiskt skillnad på kärlek till biologiska barn!
Så här kan det låta runtomkring mig. Ingen ifrågasätter kärleken som en adoptivförälder känner men min kärlek har alltid ifrågasatts.
Mitt föräldrarskap kan också väldigt snabbt försvinna. Min relation tar slut och pappan bestämmer då att jag inte behövs längre, jag kan helt enkelt raderas ut.
Så från ena dagen då jag lärt ut cyklandets konst, läsandet, simmandet eller att knyta skorna. Jag har lekt, tröstat, uppfostrat och framför allt älskat men i nästa sekund så är jag alltså ingenting.
Jag är inte ute efter medlidande utan kan bara krasst konstatera att det är en stor sorg att inte få egna barn. Men att få bli bonusmamma för att sedan bli bortryckt är ännu sorgligare. För mig så är det samma sak som om de skulle dö. Kanske drastiskt och makabert att jämföra på det sättet men så känns det och jag sörjer så.
För andra gången i mitt liv genomlider jag detta. Första gången är många, många år sedan men jag saknar fortfarande dessa barn och tänker väldigt mycket på dem. Den här gången har jag fått behålla kontakten med ett barn och det betyder så mycket för mig. Men jag har fortfarande en son som jag saknar så att det gör ont i mig.
Nu står jag här igen och snart på väg att öppna mitt hjärta för två nya barn. Jag undrar stilla om jag vågar bli mamma en gång till. Om jag vågar riskera att få uppleva denna extrema smärta ytterligare en gång till. Hur mycket kan någon egentligen klara av sorgmässigt?
Jag vet inte, i mina svagaste stunder så tvekar jag av rädsla och tänker att jag kanske ska nöja mig med att bara vara moster, världens bästa moster. Det kommer jag i alla fall att vara för evigt, det vet jag.
tisdag 12 oktober 2010
Romantik på riktigt
Vad är egentligen romantik? När infaller det romantiska ögonblicket, är det då det faktiskt händer eller är det då man efteråt berättar det eller tänker tillbaka på det.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i just banal romantik. Sådan romantik jag kan förvänta mig ja helt enkelt den som är förutsägbar. Blommor på ”Alla hjärtans dag” är vansinnigt förutsägbart. Jag menar om man nu vill bli uppvaktad just denna dag så kräver jag nog lite mer originalitet annars kan det vara. Egentligen kan man väl säga att romantik är en kärlekshandling där man tänkt till lite och som då blir en händelse man verkligen inte kan glömma.
Att komma med alvedon, näsdukar och nässpray när man är sjuk samtidigt som man får en kärleksfull blick och blir pussad trots feberunken andedräkt, det är romantik det och absolut mer kärleksfullt än att klara av att springa in i närmaste snabbköp och rycka åt sig en färdig bukett rosor.
Men den här banala romantiken kan faktiskt förvandlas till en riktig kärlekshandling och bli romantisk på riktigt.
Detta hände en lördagkväll som bestod av vin, prat, skratt och flams. Vi spelar låtar på spotify och försöker överträffa varandra med favoritlåtar. Plötsligt säger han ” Du kan väl spela vår låt”. Vår låt, säger jag och låter precis lika frågande som jag är. Har vi en låt???
Jag hör hur äkta besvikelsen är när han utbrister ”Du är inte sann, minns du inte ens vår låt??” Han fortsätter och småskälla på mig i sin besvikelse och då långt bort i mitt minne börjar jag minnas.
Många år tidigare minns jag hur vi talar i telefonen. Han är flera hundra mil bort och ska vara borta många månader. Vi försöker dämpa vår saknad och pratar länge och ofta. En kväll när saknaden var extra stor spelar han en speciell låt för mig. ”Varje gång jag hör den här tänker jag på dig. Den passar precis in på vad jag känner”
Det är en sötsliskig låt med hjärta och smärta, full av saknad och löften om att vänta. I'll be waiting.
Nu minns jag det klart och tydligt och jag minns också att jag visst tyckte att det både var kärleksfullt och gulligt när det hände men alldeles för banalt för min smak. Av den anledningen fastnade det inte i minnet.
Men 11 år senare där 10 av de åren var utan varandra, så minns han det, och just det gör det så romantiskt. Jag säger förlåt och talar om att jag minns, nu när jag tänker efter.
Det blir som ett filmögonblick med musik i bakgrunden. Musik som berättar om hjärta och smärta samtidigt som vi sitter på golvet i mitt kök och håller om varandra hårt, så hårt som om vi aldrig skulle kunna släppa taget...och nu blev det banalt igen....!
Men det här gången kommer jag inte att glömma bort det.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i just banal romantik. Sådan romantik jag kan förvänta mig ja helt enkelt den som är förutsägbar. Blommor på ”Alla hjärtans dag” är vansinnigt förutsägbart. Jag menar om man nu vill bli uppvaktad just denna dag så kräver jag nog lite mer originalitet annars kan det vara. Egentligen kan man väl säga att romantik är en kärlekshandling där man tänkt till lite och som då blir en händelse man verkligen inte kan glömma.
Att komma med alvedon, näsdukar och nässpray när man är sjuk samtidigt som man får en kärleksfull blick och blir pussad trots feberunken andedräkt, det är romantik det och absolut mer kärleksfullt än att klara av att springa in i närmaste snabbköp och rycka åt sig en färdig bukett rosor.
Men den här banala romantiken kan faktiskt förvandlas till en riktig kärlekshandling och bli romantisk på riktigt.
Detta hände en lördagkväll som bestod av vin, prat, skratt och flams. Vi spelar låtar på spotify och försöker överträffa varandra med favoritlåtar. Plötsligt säger han ” Du kan väl spela vår låt”. Vår låt, säger jag och låter precis lika frågande som jag är. Har vi en låt???
Jag hör hur äkta besvikelsen är när han utbrister ”Du är inte sann, minns du inte ens vår låt??” Han fortsätter och småskälla på mig i sin besvikelse och då långt bort i mitt minne börjar jag minnas.
Många år tidigare minns jag hur vi talar i telefonen. Han är flera hundra mil bort och ska vara borta många månader. Vi försöker dämpa vår saknad och pratar länge och ofta. En kväll när saknaden var extra stor spelar han en speciell låt för mig. ”Varje gång jag hör den här tänker jag på dig. Den passar precis in på vad jag känner”
Det är en sötsliskig låt med hjärta och smärta, full av saknad och löften om att vänta. I'll be waiting.
Nu minns jag det klart och tydligt och jag minns också att jag visst tyckte att det både var kärleksfullt och gulligt när det hände men alldeles för banalt för min smak. Av den anledningen fastnade det inte i minnet.
Men 11 år senare där 10 av de åren var utan varandra, så minns han det, och just det gör det så romantiskt. Jag säger förlåt och talar om att jag minns, nu när jag tänker efter.
Det blir som ett filmögonblick med musik i bakgrunden. Musik som berättar om hjärta och smärta samtidigt som vi sitter på golvet i mitt kök och håller om varandra hårt, så hårt som om vi aldrig skulle kunna släppa taget...och nu blev det banalt igen....!
Men det här gången kommer jag inte att glömma bort det.
måndag 13 september 2010
Med fötter i mitt knä...
Två fötter slängs upp i mitt knä. Jag tänker inte utan jag börjar bara automatiskt att klia dem. Fötternas ägare domderar över hur det ska gå till. "Mer naglar, glöm inte andra sidan, inte så länge på samma ställe" osv osv.
Allt känns väldigt overkligt, det var så länge sedan att jag nästan glömt och ändå inte. Fötternas ägare borde vara en man med långt svart hår, bortsett från de gråa hårstråna som försöker ta överhanden, massor med hår även på armar och bröst och ett ansikte av sten.
Sneglande vänder jag mig sakta om och det enda jag ser är en blond, oerhört söt flicka som är 5 ½ år gammal. Hennes ögon är blå och hennes drag är docklika, men när hon talar om hur hon vill ha sina fötter kliade är hennes ansikte av sten.
Går det att vara mer lik sin pappa?
Allt känns väldigt overkligt, det var så länge sedan att jag nästan glömt och ändå inte. Fötternas ägare borde vara en man med långt svart hår, bortsett från de gråa hårstråna som försöker ta överhanden, massor med hår även på armar och bröst och ett ansikte av sten.
Sneglande vänder jag mig sakta om och det enda jag ser är en blond, oerhört söt flicka som är 5 ½ år gammal. Hennes ögon är blå och hennes drag är docklika, men när hon talar om hur hon vill ha sina fötter kliade är hennes ansikte av sten.
Går det att vara mer lik sin pappa?
lördag 11 september 2010
Plötsligt en dag kom han...
Det är söndag förmiddag och jag är nyvaken och lätt snurrig efter natten.
- Du kan åka in nu, men ta det lugnt, fika, duscha och ät frukost. Vi ses där.
Klockan är 10.00.
Jag fick magknip på en gång. Nu händer det, det jag väntat på så länge, i ett helt liv faktiskt. Även om det inte kommer att bli exakt så som jag önskat men ändå, närmare än så här kan jag aldrig komma.
Jag är tacksam för att det är ljust ute eftersom jag är rätt okoncentrerad när jag sitter i bilen.
Väl framme hittar jag parkering, hittar lätt upp till avdelningen eftersom jag varit där veckan innan och rekat. Inne i salen är det tvärlugnt. Ingen aktivitet alls.
De har varit inne och spräckt blåsan för henne så vattnet gått 12.45. Efter ytterligare en timme får hon dropp för att värkarna ska komma igång.
- Det kommer att bli en lång natt, suckar min väninna lätt irriterat.
Nu sitter vi tre personer på en förlossningsavdelning och läser diverse skvallertidningar och äter godis, bullar, chips, nötter, ja förrådet är enormt. Vi har minsann sett till att vi ska klara oss utan att svälta i många timmar. Det är söndag och cafeterian är stängd men vi har varit förutseende och fyllt på vårt eget förråd.
Det står en liten apparat ovanför huvudet på min väninna som mäter dels barnets hjärtljud och även styrkan på värkarna. Ja, jag vet alla som varit i en förlossningssal, vilket är rätt många, vet exakt vad den där lilla apparaten heter men det gör inte jag, så den får gå som ”den lilla apparaten” helt enkelt.
Hon har lite värkar då och då och hon börjar verkligen tappa tålamodet på att det inte händer mer. Barnmorskan kommer in och gör en undersökning. Öppen 5 cm.
- Fan i den här takten så kommer vi att hålla på hela natten, suckar min väninna.
Jag försöker skoja till det med att vi är ju förberedda osv men som en tigrinna fräser hon åt mig och jag inser att vara tyst är nog modellen just nu.
Klockan är 16.40.
Värkarna börjar nu komma oftare och oftare. Vi som inte ligger ner har koll på den lilla apparaten och ser att det som förut var uppe på 40-50 rasar nu iväg till 60-70 och det med en rasande fart. Vissa gånger är mätaren uppe på 85-90 och jag börjar undra hur långt upp den kan gå.
Hon andas i lustgasen och gnyr en aning men inte nämnvärt mycket fast jag ser att hon har ont. Mycket ont.
Jag känner själv hur det drar i hela min kropp för varje grimas hon gör.
Barnmorskan kommer in igen och gör ytterligare en undersökning. Hon är nu öppen 8 cm.
Klockan är 17.10.
Från väntan med godisätning och suckar av tristess står vi på varsin sida som två fån och kan inget annat.
Barnmorskan lämnar inte rummet den här gången och det dyker upp ytterligare en barnmorska efter en stund.
Nu händer det! Jag andas i takt med henne och känner hennes värkar. Den ena värken hinner inte ens avta innan nästa är där.
- Nu får du börja krysta, säger barnmorskan och det känns verkligen som vi har väntat på just dessa ord en hel evighet.
Vi väntar med andan i halsen på nästa värk. När den är där håller jag andan och sedan tar jag i så mycket jag kan utan att ramla omkull. Jag står ju trots allt upp.
Jag ser svettdropparna på hennes panna och vill gärna torka, klappa stryka henne över kinden men jag vågar inte röra mig.
Är så rädd att hon just då ska komma på att hon faktiskt inte vill ha mig där och slänga ut mig från allt detta.
Jag står blixtstilla och andas när hon andas och krystar när hon krystar. Jag ser hur jobbigt hon har, hon är trött och slut.
- Jag orkar inte mer, säger hon nästan viskande.
- Jo, det gör du, säger barnmorskan.
Jag tittar på henne och ser i hennes ögon att hon där och då bestämmer sig för att nu, nu ska han ut.
Kraftansträngningen på den värken orkade jag inte vara med på, jag kunde inte hålla andan så länge. Jag drog in luft och där kom han. Ut kom ett barn i nyans blålila. Jag tyckte att det tog extremt lång tid innan han skrek men världen hade nog bara stannat...
Han ligger på hennes mage och där och då känns det som jag tittar på en film, jag kan omöjligt vara med där. De tittar på varandra, på barnet och lycka går inte att beskriva bättre. Tårarna bränner bakom mina ögonlock och jag inser hur otroligt tacksam jag är för att fått vara med om dessa timmar. Jag vänder mig om och tittar på klockan ovanför dörren.
Klockan är 18.02.
- Du kan åka in nu, men ta det lugnt, fika, duscha och ät frukost. Vi ses där.
Klockan är 10.00.
Jag fick magknip på en gång. Nu händer det, det jag väntat på så länge, i ett helt liv faktiskt. Även om det inte kommer att bli exakt så som jag önskat men ändå, närmare än så här kan jag aldrig komma.
Jag är tacksam för att det är ljust ute eftersom jag är rätt okoncentrerad när jag sitter i bilen.
Väl framme hittar jag parkering, hittar lätt upp till avdelningen eftersom jag varit där veckan innan och rekat. Inne i salen är det tvärlugnt. Ingen aktivitet alls.
De har varit inne och spräckt blåsan för henne så vattnet gått 12.45. Efter ytterligare en timme får hon dropp för att värkarna ska komma igång.
- Det kommer att bli en lång natt, suckar min väninna lätt irriterat.
Nu sitter vi tre personer på en förlossningsavdelning och läser diverse skvallertidningar och äter godis, bullar, chips, nötter, ja förrådet är enormt. Vi har minsann sett till att vi ska klara oss utan att svälta i många timmar. Det är söndag och cafeterian är stängd men vi har varit förutseende och fyllt på vårt eget förråd.
Det står en liten apparat ovanför huvudet på min väninna som mäter dels barnets hjärtljud och även styrkan på värkarna. Ja, jag vet alla som varit i en förlossningssal, vilket är rätt många, vet exakt vad den där lilla apparaten heter men det gör inte jag, så den får gå som ”den lilla apparaten” helt enkelt.
Hon har lite värkar då och då och hon börjar verkligen tappa tålamodet på att det inte händer mer. Barnmorskan kommer in och gör en undersökning. Öppen 5 cm.
- Fan i den här takten så kommer vi att hålla på hela natten, suckar min väninna.
Jag försöker skoja till det med att vi är ju förberedda osv men som en tigrinna fräser hon åt mig och jag inser att vara tyst är nog modellen just nu.
Klockan är 16.40.
Värkarna börjar nu komma oftare och oftare. Vi som inte ligger ner har koll på den lilla apparaten och ser att det som förut var uppe på 40-50 rasar nu iväg till 60-70 och det med en rasande fart. Vissa gånger är mätaren uppe på 85-90 och jag börjar undra hur långt upp den kan gå.
Hon andas i lustgasen och gnyr en aning men inte nämnvärt mycket fast jag ser att hon har ont. Mycket ont.
Jag känner själv hur det drar i hela min kropp för varje grimas hon gör.
Barnmorskan kommer in igen och gör ytterligare en undersökning. Hon är nu öppen 8 cm.
Klockan är 17.10.
Från väntan med godisätning och suckar av tristess står vi på varsin sida som två fån och kan inget annat.
Barnmorskan lämnar inte rummet den här gången och det dyker upp ytterligare en barnmorska efter en stund.
Nu händer det! Jag andas i takt med henne och känner hennes värkar. Den ena värken hinner inte ens avta innan nästa är där.
- Nu får du börja krysta, säger barnmorskan och det känns verkligen som vi har väntat på just dessa ord en hel evighet.
Vi väntar med andan i halsen på nästa värk. När den är där håller jag andan och sedan tar jag i så mycket jag kan utan att ramla omkull. Jag står ju trots allt upp.
Jag ser svettdropparna på hennes panna och vill gärna torka, klappa stryka henne över kinden men jag vågar inte röra mig.
Är så rädd att hon just då ska komma på att hon faktiskt inte vill ha mig där och slänga ut mig från allt detta.
Jag står blixtstilla och andas när hon andas och krystar när hon krystar. Jag ser hur jobbigt hon har, hon är trött och slut.
- Jag orkar inte mer, säger hon nästan viskande.
- Jo, det gör du, säger barnmorskan.
Jag tittar på henne och ser i hennes ögon att hon där och då bestämmer sig för att nu, nu ska han ut.
Kraftansträngningen på den värken orkade jag inte vara med på, jag kunde inte hålla andan så länge. Jag drog in luft och där kom han. Ut kom ett barn i nyans blålila. Jag tyckte att det tog extremt lång tid innan han skrek men världen hade nog bara stannat...
Han ligger på hennes mage och där och då känns det som jag tittar på en film, jag kan omöjligt vara med där. De tittar på varandra, på barnet och lycka går inte att beskriva bättre. Tårarna bränner bakom mina ögonlock och jag inser hur otroligt tacksam jag är för att fått vara med om dessa timmar. Jag vänder mig om och tittar på klockan ovanför dörren.
Klockan är 18.02.
fredag 6 augusti 2010
Livskvalitet
Egentligen behöver man inte anstränga sig så värst mycket för att få riktig livskvalitet det handlar bara om att vara uppmärksam på det som finns omkring dig.
Jag börjar med att ta en morgonpromenad på Kuppen. Solen skiner och jag njuter av den vackra utsikten över havet. Livskvalitet. Efter frukost tar jag bilen och åker mot Tofta, hittar ett alldeles eget ställe där jag ägnar mig åt att läsa, filosofera lite allmänt och även ta ett dopp. Avsvalkad hittar jag en Outlet där jag fyller en kasse med trevliga saker och är mycket nöjd med summan på kvittot. Livskvalitet.
Magen börjar kurra och jag tar mig in till Visby för att få mig lite lunch. Hittar ett mysigt ställe på en uteservering där jag kan se på turister och skriva några vykort under tiden jag väntar på maten. Jag passar på att släcka törsten med en mellanöl också. Efteråt flanerar jag runt innanför murarna i Visby och bara tittar på folk och slinker in i en och annan affär också. Livskvalitet.
Jag sätter mig i bilen igen och tänker att jag ska hitta något ställe att dricka kaffe och få i mig något riktigt onyttigt. Eftersom jag aldrig har en aning om var jag är på den här ön så åker jag bara mot ställen jag hört talas om. Jag tror att det beror på att det är vatten runtomkring mig som gör att min inbyggda GPS inte fungerar som den ska. Jag åker ganska långt och har kommit ändå bort till Burgsvik och börjar misströsta om jag faktiskt ska hitta något mysigt ställe eller om jag kommer att bli tvungen att stanna vid något kiosk.
Precis när jag tänkt klart tanken så uppenbarar sig på vänster sida en trädgård där jag ser att det sitter människor och äter och fikar. Jag svänger in och upptäcker att jag kommit till ett pensionat som med en huvudbyggnad och ett antal små hus och några längor med rum. Jag letar mig fram till receptionen och frågar om man möjligtvis kan få sig en kopp kaffe och något onyttigt. En härlig kvinna med en riktigt infödd gotländska välkomnar mig och talar om att det kan hon absolut ordna. Vi pratar lite fram och tillbaka och jag får reda på att hon driver detta Bed & Breakfast året runt.
Jag sätter mig i den underbara trädgården med en kopp nybryggt kaffe och en kladdkaka med vispgrädde. Det är livskvalitet.
Efter att ha njutit av mitt fika sätter jag mig i bilen för hemfärd. Det tar nästan en timme så jag har nog lyckats ta mig en bit bort i alla fall. Väl framme ser jag hur mina kollegor springer runt och serverar på en fullsatt veranda och jag tar med mig en öl och smyger upp en trappa för att avsluta dagen som varit full med ledighet och balsam för själen.
Livskvalitet!
Jag börjar med att ta en morgonpromenad på Kuppen. Solen skiner och jag njuter av den vackra utsikten över havet. Livskvalitet. Efter frukost tar jag bilen och åker mot Tofta, hittar ett alldeles eget ställe där jag ägnar mig åt att läsa, filosofera lite allmänt och även ta ett dopp. Avsvalkad hittar jag en Outlet där jag fyller en kasse med trevliga saker och är mycket nöjd med summan på kvittot. Livskvalitet.
Magen börjar kurra och jag tar mig in till Visby för att få mig lite lunch. Hittar ett mysigt ställe på en uteservering där jag kan se på turister och skriva några vykort under tiden jag väntar på maten. Jag passar på att släcka törsten med en mellanöl också. Efteråt flanerar jag runt innanför murarna i Visby och bara tittar på folk och slinker in i en och annan affär också. Livskvalitet.
Jag sätter mig i bilen igen och tänker att jag ska hitta något ställe att dricka kaffe och få i mig något riktigt onyttigt. Eftersom jag aldrig har en aning om var jag är på den här ön så åker jag bara mot ställen jag hört talas om. Jag tror att det beror på att det är vatten runtomkring mig som gör att min inbyggda GPS inte fungerar som den ska. Jag åker ganska långt och har kommit ändå bort till Burgsvik och börjar misströsta om jag faktiskt ska hitta något mysigt ställe eller om jag kommer att bli tvungen att stanna vid något kiosk.
Precis när jag tänkt klart tanken så uppenbarar sig på vänster sida en trädgård där jag ser att det sitter människor och äter och fikar. Jag svänger in och upptäcker att jag kommit till ett pensionat som med en huvudbyggnad och ett antal små hus och några längor med rum. Jag letar mig fram till receptionen och frågar om man möjligtvis kan få sig en kopp kaffe och något onyttigt. En härlig kvinna med en riktigt infödd gotländska välkomnar mig och talar om att det kan hon absolut ordna. Vi pratar lite fram och tillbaka och jag får reda på att hon driver detta Bed & Breakfast året runt.
Jag sätter mig i den underbara trädgården med en kopp nybryggt kaffe och en kladdkaka med vispgrädde. Det är livskvalitet.
Efter att ha njutit av mitt fika sätter jag mig i bilen för hemfärd. Det tar nästan en timme så jag har nog lyckats ta mig en bit bort i alla fall. Väl framme ser jag hur mina kollegor springer runt och serverar på en fullsatt veranda och jag tar med mig en öl och smyger upp en trappa för att avsluta dagen som varit full med ledighet och balsam för själen.
Livskvalitet!
måndag 26 juli 2010
Tidigt en morgon i juli
Jag åker av båten senare än tänkt pga åskan. Hela datasystemet hade kraschat på Destination Gotland. Klockan är strax 03.30 och morgonen börjar försiktigt vakna över Visby. Jag åker igenom rondellerna utan att behöva titta egentligen, inga kartor eller gps behövs, jag hittar.
Jag åker mot nordöstra sidan av Gotland och vi är ett litet pärlband av bilar som ska den vägen, semesterfirare och jag. När jag börjar närma mig måste jag stänga av musiken för att kunna känna in alla känslor som fullständigt exploderar i min kropp.
På en tusendels sekund bestämmer jag mig för att svänga in mot Katthammarsvik och jag åker långsamt ner mot vattnet. Jag är ensam på min färd, det är tyst och alla sover i husen som ligger längs vägen. När jag är framme kliver jag ur bilen, går fram mot restaurangen och tittar in genom fönstret. Tusen minnen sköljer över mig och jag nästan vacklar till där jag står. Jag hör hur havet dånar utanför och dimman börjar skingra sig. Jag står en stund och ser ut över vattnet och konstaterar att jag mår bra på denna plats ändå, trots allt som hände förra året.
Jag sätter mig i bilen igen och påbörjar slutet av färden, de sista kilometrarna. Jag åker långsamt och ser mig omkring hela tiden bara för att se att allt ser ut precis som det ska, inget är förändrat. Jag ser skylten som det står "Grogarnsberget 1" på och vet att nu är det bara runt hörnet. Himlen runt hörnet.
Och där är det igen, jag måste stanna i backen och kliva ur för att titta och riktigt få känna känslan komma över mig. Herrvik ligger stilla och tyst, jag ser alla båtarna i hamnen och vet att det är tidigt söndag morgon så inte ens en fiskare är uppe nu. Det enda som hörs är vågorna.
Jag är tillbaka….och det är vackrare än jag minns det!
Jag åker mot nordöstra sidan av Gotland och vi är ett litet pärlband av bilar som ska den vägen, semesterfirare och jag. När jag börjar närma mig måste jag stänga av musiken för att kunna känna in alla känslor som fullständigt exploderar i min kropp.
På en tusendels sekund bestämmer jag mig för att svänga in mot Katthammarsvik och jag åker långsamt ner mot vattnet. Jag är ensam på min färd, det är tyst och alla sover i husen som ligger längs vägen. När jag är framme kliver jag ur bilen, går fram mot restaurangen och tittar in genom fönstret. Tusen minnen sköljer över mig och jag nästan vacklar till där jag står. Jag hör hur havet dånar utanför och dimman börjar skingra sig. Jag står en stund och ser ut över vattnet och konstaterar att jag mår bra på denna plats ändå, trots allt som hände förra året.
Jag sätter mig i bilen igen och påbörjar slutet av färden, de sista kilometrarna. Jag åker långsamt och ser mig omkring hela tiden bara för att se att allt ser ut precis som det ska, inget är förändrat. Jag ser skylten som det står "Grogarnsberget 1" på och vet att nu är det bara runt hörnet. Himlen runt hörnet.
Och där är det igen, jag måste stanna i backen och kliva ur för att titta och riktigt få känna känslan komma över mig. Herrvik ligger stilla och tyst, jag ser alla båtarna i hamnen och vet att det är tidigt söndag morgon så inte ens en fiskare är uppe nu. Det enda som hörs är vågorna.
Jag är tillbaka….och det är vackrare än jag minns det!
tisdag 13 juli 2010
VM Final
Holland- Spanien i final och det är 30 grader varmt både inne och ute. Klockan har slagit 20.30 men det hjälper inte, svalkan vill inte infinna sig.
Jag har inget vidare intresse för denna fotboll men eftersom jag gjorde det stora misstaget för några månader sedan att gnälligt säga ”Nej, ska du titta på fotboll nu, kan vi inte göra nåt annat”.
Jag kan inte speciellt mycket om fotboll men jag har lärt mig att om Barcelona och Real Madrid möts i en match så föreslår man varken promenader, film eller sex, åtminstone inte under pågående match. Jag gjorde misstaget att inte kolla vilken match som spelades innan jag gnällde. Detta fick jag äta upp naturligtvis och därför sitter jag snällt och tittar på VM-finalen i fotboll.
Lite spännande är det dock och lite kul är det när jag faktiskt kommer ihåg namnet på en del spelare. Trots att jag har ett minne som en guldfisk så sitter ändå namn som Iker Casillas, Fernando Torres och Xabi Alonso. Jag känner mig riktigt stolt.
Första halvlek är över och han är fortfarande på bra humör. Det finns öl, det är fotboll och jag är ju faktiskt där. Att jag kommenterat Casillas väldigt snygga räddning är nog glömt.
Efter andra halvlek och nästan en halv kortlek med gula kort och humöret har sjunkit en del, men det finns fortfarande öl och förlängningen väntar. Att mitt sällskap är uppfriskande märks inte längre.
Förlängning och Spanien gör till slut ett mål och jag slutar att andas. Jag tänker att om jag rör mig det minsta nu så kommer det att tolkas som jag håller på fel lag. Hela hans besvikelse ligger som en stor tung filt över rummet och tystnaden gör nästan ont.
Plötsligt stänger han av teven och säger ”Nä, nu går vi och badar”
Under promenaden till sjön tinas hans humör upp igen och efter bara några minuter så hör jag hans skratt som alltid gör mig varm och glad.
Vattnet är varmt och natten känns nästan magisk. Jag tittar på honom när han kommer simmande emot mig när jag sitter på bryggan och känner att det här ögonblicket vill jag spara och lägga i en ask bland mina vackra minnen.
Jag ställer mig upp och dyker ner i det mörka vattnet och gör honom sällskap. Där och då får kvällsbad en helt ny betydelse och tar mig till en annan värld...
Jag har inget vidare intresse för denna fotboll men eftersom jag gjorde det stora misstaget för några månader sedan att gnälligt säga ”Nej, ska du titta på fotboll nu, kan vi inte göra nåt annat”.
Jag kan inte speciellt mycket om fotboll men jag har lärt mig att om Barcelona och Real Madrid möts i en match så föreslår man varken promenader, film eller sex, åtminstone inte under pågående match. Jag gjorde misstaget att inte kolla vilken match som spelades innan jag gnällde. Detta fick jag äta upp naturligtvis och därför sitter jag snällt och tittar på VM-finalen i fotboll.
Lite spännande är det dock och lite kul är det när jag faktiskt kommer ihåg namnet på en del spelare. Trots att jag har ett minne som en guldfisk så sitter ändå namn som Iker Casillas, Fernando Torres och Xabi Alonso. Jag känner mig riktigt stolt.
Första halvlek är över och han är fortfarande på bra humör. Det finns öl, det är fotboll och jag är ju faktiskt där. Att jag kommenterat Casillas väldigt snygga räddning är nog glömt.
Efter andra halvlek och nästan en halv kortlek med gula kort och humöret har sjunkit en del, men det finns fortfarande öl och förlängningen väntar. Att mitt sällskap är uppfriskande märks inte längre.
Förlängning och Spanien gör till slut ett mål och jag slutar att andas. Jag tänker att om jag rör mig det minsta nu så kommer det att tolkas som jag håller på fel lag. Hela hans besvikelse ligger som en stor tung filt över rummet och tystnaden gör nästan ont.
Plötsligt stänger han av teven och säger ”Nä, nu går vi och badar”
Under promenaden till sjön tinas hans humör upp igen och efter bara några minuter så hör jag hans skratt som alltid gör mig varm och glad.
Vattnet är varmt och natten känns nästan magisk. Jag tittar på honom när han kommer simmande emot mig när jag sitter på bryggan och känner att det här ögonblicket vill jag spara och lägga i en ask bland mina vackra minnen.
Jag ställer mig upp och dyker ner i det mörka vattnet och gör honom sällskap. Där och då får kvällsbad en helt ny betydelse och tar mig till en annan värld...
lördag 10 juli 2010
En musikalisk orgasm
Musik är viktigt för själen, även för mig, men jag har ändå aldrig varit den som samlat på musik, haft idoler eller lagt ner pengar på anläggningar för att få bättre ljud osv. Musik lyssnar jag oftast på i bilen och visst har jag favoriter, låtar som får mig att höja ljudet och må alldeles otroligt bra i kroppen men oftast så gillar jag med en slags medelmåttighet. Lyssnar och har det som sällskap i bilen.
När jag var ung så avgudade jag Blondie och Deborah Harry. Hon var den vackraste kvinnan på jorden enligt mitt tycke och allt de gjorde var helt enkelt bra musik. Jag tycker fortfarande att det är bra, riktigt bra.
Efter detta har nog inget band eller artist fått mig på fall helt och hållet. Ibland dyker det upp en låt som jag verkligen tycker om men resten av vad den artisten gör blir sparsmakat eller medelmåttigt i min smak.
Men vad är då min musiksmak? Det här nog den värsta frågan jag kan få eftersom jag absolut inte kan svara på den. Min smak är så varierande och alla låtar jag älskat kan vara av olika musiksmaker. Varför är det så viktigt att ha en slags smak i musik? Vad är det som gör att vi vill sätta in oss i fack när det gäller musiksmak? ”Jag är allätare”, som en del säger när de får frågan. Nej, jag är inte allätare, långt ifrån, jag har definitivt vissa saker jag gillar mer än annat, men skillnaden är att låtarna kan komma från olika musiksmaker.
Den här sommaren har det kommit en radioplåga som verkligen får mig att höja volymen. Det är något magiskt med den eftersom den påverkar mig så starkt. Varje gång jag hör den stannar världen utanför, min puls går upp, hjärtat slår vilt i mitt bröst, jag andas häftigt och nästan flämtar innan musiken gör sitt eget klimax och jag kan andas ut för att vänta på nästa strof av upphetsning.
Jag trodde verkligen inte att någon musik kunde påverka mig så men uppenbarligen så fungerar jag på samma sätt gång på gång.
Rent musikaliskt vet jag inte vad jag tycker, men med den känslan jag känner när jag hör den här låten så spelar det ingen roll.
Jag höjer volymen och trampar på gasen extra mycket, solen skiner och det här är riktigt bra musik för min själ!
När jag var ung så avgudade jag Blondie och Deborah Harry. Hon var den vackraste kvinnan på jorden enligt mitt tycke och allt de gjorde var helt enkelt bra musik. Jag tycker fortfarande att det är bra, riktigt bra.
Efter detta har nog inget band eller artist fått mig på fall helt och hållet. Ibland dyker det upp en låt som jag verkligen tycker om men resten av vad den artisten gör blir sparsmakat eller medelmåttigt i min smak.
Men vad är då min musiksmak? Det här nog den värsta frågan jag kan få eftersom jag absolut inte kan svara på den. Min smak är så varierande och alla låtar jag älskat kan vara av olika musiksmaker. Varför är det så viktigt att ha en slags smak i musik? Vad är det som gör att vi vill sätta in oss i fack när det gäller musiksmak? ”Jag är allätare”, som en del säger när de får frågan. Nej, jag är inte allätare, långt ifrån, jag har definitivt vissa saker jag gillar mer än annat, men skillnaden är att låtarna kan komma från olika musiksmaker.
Den här sommaren har det kommit en radioplåga som verkligen får mig att höja volymen. Det är något magiskt med den eftersom den påverkar mig så starkt. Varje gång jag hör den stannar världen utanför, min puls går upp, hjärtat slår vilt i mitt bröst, jag andas häftigt och nästan flämtar innan musiken gör sitt eget klimax och jag kan andas ut för att vänta på nästa strof av upphetsning.
Jag trodde verkligen inte att någon musik kunde påverka mig så men uppenbarligen så fungerar jag på samma sätt gång på gång.
Rent musikaliskt vet jag inte vad jag tycker, men med den känslan jag känner när jag hör den här låten så spelar det ingen roll.
Jag höjer volymen och trampar på gasen extra mycket, solen skiner och det här är riktigt bra musik för min själ!
lördag 3 juli 2010
En lagom man
Om du inte vore så dramatisk så skulle du ha någon, någon vanlig kille. Det här fick jag höra häromdagen. Inte så förvånande visserligen eftersom mitt kärleksliv alltid varit något som behöver diskuteras enligt mina närmaste.
Det är nog ganska lätt att hitta någon lagom vanlig kille för det finns väldigt gott om dem, frågan är om jag vill ha dem. De är ju å andra sidan vansinnigt tråkigt och ofta rätt humorbefriat det här lagomt alltså. Jag vill ha någon som tar plats och är rolig och supersocial men det blir ju svårt att ha för mig själv, eftersom de just är supersociala med alla.
Fast vill jag egentligen ha någon helt för mig själv, för det skulle ju i så fall betyda att jag också bara var någons.
Som tjejerna säger ” Du är BARA VÅR moster”. Det är ju något jag vill vara, bara vara deras. Deras unika, alldeles otroliga, bästa moster.
När vi kommer till andra relationer och framförallt manliga sådana så börjar det skrämma mig det här med att bara vara någons. Jag har varit det i alla mina förhållanden alldeles för mycket. Så mycket att jag inte ens sett att jag har egna behov och behöver tas om hand. Nej, då jag har vänt ut och in på mig själv för att få honom att må bra, bara var hans och visa det hela tiden.
Nu efteråt så känns det helt galet. Varför kan jag inte vara lite lagom istället. Hitta någon som är lagom och leva ett lagomt liv. Varken älska för mycket eller för lite, bara alldeles lagom.
Men så vad är det här då, detta lagom som vi bara har här i Sverige. Är det för att jag annars har ett rätt osvenskt beteende som gör att jag inte förstår lagom. Eller ens vill förstå, det jag kommit fram till är att det måste var rätt trist. Kärleken ska göra ont. Vare sig den är lycklig eller olycklig. Kärlek och lidande är i symbios. Lagom kärlek känns som jag kan vara utan. Antingen älskar man av hela sitt hjärta och välkomnar smärtan eller så låter man bli.
Så att jag skulle utvecklas till något lagomt som hittar en lagom man och lever ett lagomt liv kommer inte att hända! Jag kommer fortsätta resten av mitt liv att älska och lida.
Det är nog ganska lätt att hitta någon lagom vanlig kille för det finns väldigt gott om dem, frågan är om jag vill ha dem. De är ju å andra sidan vansinnigt tråkigt och ofta rätt humorbefriat det här lagomt alltså. Jag vill ha någon som tar plats och är rolig och supersocial men det blir ju svårt att ha för mig själv, eftersom de just är supersociala med alla.
Fast vill jag egentligen ha någon helt för mig själv, för det skulle ju i så fall betyda att jag också bara var någons.
Som tjejerna säger ” Du är BARA VÅR moster”. Det är ju något jag vill vara, bara vara deras. Deras unika, alldeles otroliga, bästa moster.
När vi kommer till andra relationer och framförallt manliga sådana så börjar det skrämma mig det här med att bara vara någons. Jag har varit det i alla mina förhållanden alldeles för mycket. Så mycket att jag inte ens sett att jag har egna behov och behöver tas om hand. Nej, då jag har vänt ut och in på mig själv för att få honom att må bra, bara var hans och visa det hela tiden.
Nu efteråt så känns det helt galet. Varför kan jag inte vara lite lagom istället. Hitta någon som är lagom och leva ett lagomt liv. Varken älska för mycket eller för lite, bara alldeles lagom.
Men så vad är det här då, detta lagom som vi bara har här i Sverige. Är det för att jag annars har ett rätt osvenskt beteende som gör att jag inte förstår lagom. Eller ens vill förstå, det jag kommit fram till är att det måste var rätt trist. Kärleken ska göra ont. Vare sig den är lycklig eller olycklig. Kärlek och lidande är i symbios. Lagom kärlek känns som jag kan vara utan. Antingen älskar man av hela sitt hjärta och välkomnar smärtan eller så låter man bli.
Så att jag skulle utvecklas till något lagomt som hittar en lagom man och lever ett lagomt liv kommer inte att hända! Jag kommer fortsätta resten av mitt liv att älska och lida.
tisdag 29 juni 2010
Inte en droppe regn...
Jag vaknar upp och mitt hår klibbar i nacken och jag hoppas att det beror på att det är varmt ute och inte bara i sovrummet. Efter en snabb titt konstaterar jag att det inte finns ett moln på himlen. Det enda jag ser är en fantastiskt blå färg vilket håll jag än tittar åt.
Vi intar frukost och därefter gör vi oss själva och mina små underbara systerdöttrar fina. Flickorna har fina sommarklänningar och jag gör två flätor på den äldsta. Själv har jag haft det svårare att hitta något fint, det handlar mer om att hitta något som passar, det mesta i garderoben har en helt annan storlek än vad jag har numera.
Väl framme vid midsommarfirandet vill tjejerna hellre bada än dansa runt midsommarstången. Av med klänningarna och på med badkläder och därefter slänger de sig i, det för mig, rätt kalla vattnet. Vi var ju trots allt vi havet och inte vid någon mindre uppvärmd insjö.
Barnen badar och jag står med fötterna i vattnet och fotar dem samtidigt som jag hör små grodorna sjungas för fullt.
Väl hemma äter vi sill, färskpotatis, prinskorvar och köttbullar samt systers fantastiskt goda laxtårta. Snapsarna slinker ned utan problem och allt smakar så där otroligt gott som det gör när det intas utomhus.
Innan kaffet och den traditionella jordgubbstårtan blir det bad igen. Denna gång väljer vi en insjö så även de vuxna klarar av att doppa sig. Då jag sitter på stranden efter mitt midsommardopp och äter jordgubbar sveper ett par otäcka moln förbi och jag fryser litegrand. De går som tur var över fort och när vi landat hemma igen är solen där och lyser och värmer för fullt igen.
Grillningen närmar sig och vi dukar ute för andra gången denna dag. Grillat kött och potatissallad som gjorts på de överblivna färskpotatisarna kommer på bordet. Vi sitter länge och njuter av maten, vinet och sällskapet. Barnen springer förbi barfota och har fortfarande sina sommarklänningar på sig.
Lite senare kommer det fram en kofta, nån tröja och shorts åker av och ersätts med byxor men vi går inte in. Volymen på diskussionerna har ökat, mer vin i glasen, alla barn nedbäddade i varsin säng och lillasyster blir onykter och talar om hur mycket hon älskar oss.
När dygnet gått över till midsommardagen sitter jag med mitt vinglas på balkongen och mår alldeles oförskämt bra. Jag har firat midsommar i Sverige och inte en droppe regn har jag sett på hela dagen, bara massor av sol. Ibland är livet underbart!
Vi intar frukost och därefter gör vi oss själva och mina små underbara systerdöttrar fina. Flickorna har fina sommarklänningar och jag gör två flätor på den äldsta. Själv har jag haft det svårare att hitta något fint, det handlar mer om att hitta något som passar, det mesta i garderoben har en helt annan storlek än vad jag har numera.
Väl framme vid midsommarfirandet vill tjejerna hellre bada än dansa runt midsommarstången. Av med klänningarna och på med badkläder och därefter slänger de sig i, det för mig, rätt kalla vattnet. Vi var ju trots allt vi havet och inte vid någon mindre uppvärmd insjö.
Barnen badar och jag står med fötterna i vattnet och fotar dem samtidigt som jag hör små grodorna sjungas för fullt.
Väl hemma äter vi sill, färskpotatis, prinskorvar och köttbullar samt systers fantastiskt goda laxtårta. Snapsarna slinker ned utan problem och allt smakar så där otroligt gott som det gör när det intas utomhus.
Innan kaffet och den traditionella jordgubbstårtan blir det bad igen. Denna gång väljer vi en insjö så även de vuxna klarar av att doppa sig. Då jag sitter på stranden efter mitt midsommardopp och äter jordgubbar sveper ett par otäcka moln förbi och jag fryser litegrand. De går som tur var över fort och när vi landat hemma igen är solen där och lyser och värmer för fullt igen.
Grillningen närmar sig och vi dukar ute för andra gången denna dag. Grillat kött och potatissallad som gjorts på de överblivna färskpotatisarna kommer på bordet. Vi sitter länge och njuter av maten, vinet och sällskapet. Barnen springer förbi barfota och har fortfarande sina sommarklänningar på sig.
Lite senare kommer det fram en kofta, nån tröja och shorts åker av och ersätts med byxor men vi går inte in. Volymen på diskussionerna har ökat, mer vin i glasen, alla barn nedbäddade i varsin säng och lillasyster blir onykter och talar om hur mycket hon älskar oss.
När dygnet gått över till midsommardagen sitter jag med mitt vinglas på balkongen och mår alldeles oförskämt bra. Jag har firat midsommar i Sverige och inte en droppe regn har jag sett på hela dagen, bara massor av sol. Ibland är livet underbart!
onsdag 23 juni 2010
Barfota
Jag som älskar skor eller om jag nu ska få använda den underbara liknelsen som en väninna liknade mig vid, Funderande Fotbeklädnads Fetischisten Helena. Jag kommer definitivt att stjäla detta namn om jag behöver någon gång. I alla fall kontentan av detta och mycket annat är att jag älskar skor. För att älska skor så mycket så går jag faktiskt utan dem stor del av tiden.
En av mina stora passioner är nämligen att gå barfota. Detta kan tyckas krocka med min skofetischism men det stämmer inte riktigt. Skor är vackra för ögat, jag njuter av att se dem och att äga dem, inte fullt lika mycket att ha dem på mig. Vad jag däremot njuter av är att gå barfota. Jag bedömer sommaren efter hur det känns i mina fötter. När det är behagligt att gå barfota även lite senare på kvällen utan att det känns kyligt, då är det sommar,
Att jag har skor på mig dessa månader är enbart ett måste. Om jag kunde skulle jag lätt kunna tillbringa hela sommaren barfota. Gräs, asfalt, grus, berg, trä spelar verkligen ingen roll allt är lika njutbart för mina fötter.
Även om jag har skor på mig så tar jag alltid av mig dem så fort det ges tillfälle, ibland även innan också. Jag vill gärna känna av platser jag befinner mig på med fötterna. Jag är helt övertygad om att jag kan känna om det är en bra plats eller inte. Jag har varit på mark som inte känts bra på något sätt, kan inte riktigt förklara vad det var, bara att det inte kändes skönt för fötterna.
Om jag levt en annan tid när vi utsåg en plats där vi byggde vår bostad på är jag säker på att jag hade gått runt barfota och känt in marken först. Fast om jag tänker efter så om jag hade levt en annan tid hade jag säkert ansetts som häxa och bränts på bål också.
Nu är det 2010 och den här häxan kokar inga brygder som kan förvandla folk till en groda eller en råtta, läser inga besvärjelser över män så de förlorar sin manlighet eller förtrollar sig själv så att hon ska bli yngre. Det enda märkliga som kan tyckas är att hon plötsligt kan springa ut på nätterna helt godtyckligt och det barfota.
För det är en stor måttstock på att det är sommar – att det är skönt att springa barfota på natten!
En av mina stora passioner är nämligen att gå barfota. Detta kan tyckas krocka med min skofetischism men det stämmer inte riktigt. Skor är vackra för ögat, jag njuter av att se dem och att äga dem, inte fullt lika mycket att ha dem på mig. Vad jag däremot njuter av är att gå barfota. Jag bedömer sommaren efter hur det känns i mina fötter. När det är behagligt att gå barfota även lite senare på kvällen utan att det känns kyligt, då är det sommar,
Att jag har skor på mig dessa månader är enbart ett måste. Om jag kunde skulle jag lätt kunna tillbringa hela sommaren barfota. Gräs, asfalt, grus, berg, trä spelar verkligen ingen roll allt är lika njutbart för mina fötter.
Även om jag har skor på mig så tar jag alltid av mig dem så fort det ges tillfälle, ibland även innan också. Jag vill gärna känna av platser jag befinner mig på med fötterna. Jag är helt övertygad om att jag kan känna om det är en bra plats eller inte. Jag har varit på mark som inte känts bra på något sätt, kan inte riktigt förklara vad det var, bara att det inte kändes skönt för fötterna.
Om jag levt en annan tid när vi utsåg en plats där vi byggde vår bostad på är jag säker på att jag hade gått runt barfota och känt in marken först. Fast om jag tänker efter så om jag hade levt en annan tid hade jag säkert ansetts som häxa och bränts på bål också.
Nu är det 2010 och den här häxan kokar inga brygder som kan förvandla folk till en groda eller en råtta, läser inga besvärjelser över män så de förlorar sin manlighet eller förtrollar sig själv så att hon ska bli yngre. Det enda märkliga som kan tyckas är att hon plötsligt kan springa ut på nätterna helt godtyckligt och det barfota.
För det är en stor måttstock på att det är sommar – att det är skönt att springa barfota på natten!
måndag 21 juni 2010
Luktsinnet
En av de saker jag tänkte mest på när jag slutade röka var att jag skulle känna doften av saker igen. Jag har hört flera berätta just hur underbart det är att känna blommornas doft, gräset, asfalten, brödet osv osv.
Det är lite olika när doftsinnet kommer tillbaka men efter ett par månader så har jag hört flera berättat att det faktiskt börjar hända något.
Hos mig hände ändå ingenting. Det är ju inte så att jag är helt utan doftsinne men det blev i alla fall ingen förbättring. Efter fyra månader börjar jag bli lite besviken och undrar om det är något fel. Jag får informationen av någon vänlig själ att nu ska jag minsann vara beredd för nu är det nog nära.
Den 9 juni så hade jag varit rökfri i sju månader och började definitivt känna att jag var blåst på konfekten. Antingen var mitt luktsinne så bra från början att jag aldrig märkte skillnaden eller så är det så förstört att jag helt enkelt aldrig kommer att få tillbaka det.
Så en dag så är det tillbaka, eller som det sägs i trissreklamen "Plötsligt händer det" Gräs, blommor eller bullar, vad var det jag kände? Anledningen till att jag förstått att det är tillbaka är att det luktar skit överallt!!!
Absolut inget luktar gott. Ja, min alldeles nytvättade tvätt luktade väldigt gott och det utan att jag behövde sticka näsan i den.
Min godisskål kände jag också doften ifrån fast den stod flera meter ifrån mig. Men resten under hela min dag har faktiskt bara luktat illa. Jag har absolut inte gjort något speciellt här hemma men fan, gott luktar det inte. Bilen luktar damm och instängt fast den är helt nystädad, jag tycker att mitt golv, ja hela hemmet egentligen luktar damm, ja faktiskt damm. Absolut ingeen av mina favoritdofter precis.
Eller som någon jag kände en gång skulle sagt "Ja, här luktar det inte hallon"
Så nu har jag alltså luktsinnet tillbaka, rätt överskattat skulle jag nog vilja påstå att det är.
Det är lite olika när doftsinnet kommer tillbaka men efter ett par månader så har jag hört flera berättat att det faktiskt börjar hända något.
Hos mig hände ändå ingenting. Det är ju inte så att jag är helt utan doftsinne men det blev i alla fall ingen förbättring. Efter fyra månader börjar jag bli lite besviken och undrar om det är något fel. Jag får informationen av någon vänlig själ att nu ska jag minsann vara beredd för nu är det nog nära.
Den 9 juni så hade jag varit rökfri i sju månader och började definitivt känna att jag var blåst på konfekten. Antingen var mitt luktsinne så bra från början att jag aldrig märkte skillnaden eller så är det så förstört att jag helt enkelt aldrig kommer att få tillbaka det.
Så en dag så är det tillbaka, eller som det sägs i trissreklamen "Plötsligt händer det" Gräs, blommor eller bullar, vad var det jag kände? Anledningen till att jag förstått att det är tillbaka är att det luktar skit överallt!!!
Absolut inget luktar gott. Ja, min alldeles nytvättade tvätt luktade väldigt gott och det utan att jag behövde sticka näsan i den.
Min godisskål kände jag också doften ifrån fast den stod flera meter ifrån mig. Men resten under hela min dag har faktiskt bara luktat illa. Jag har absolut inte gjort något speciellt här hemma men fan, gott luktar det inte. Bilen luktar damm och instängt fast den är helt nystädad, jag tycker att mitt golv, ja hela hemmet egentligen luktar damm, ja faktiskt damm. Absolut ingeen av mina favoritdofter precis.
Eller som någon jag kände en gång skulle sagt "Ja, här luktar det inte hallon"
Så nu har jag alltså luktsinnet tillbaka, rätt överskattat skulle jag nog vilja påstå att det är.
söndag 20 juni 2010
Det var en gång en prinsessa...
Det går inte att låta bli en dag som denna och skriva något om detta bröllop som Sveriges Televison ha sänt sedan i morse till dygnet tog slut. Jag är inte någon värst stor royalist och bryr mig väl egentligen ganska lite om vad som händer i den kungliga världen. Victoria har jag däremot följt från den dag hon föddes och i olika sammanhang sett henne utvecklas till idag.
Hade jag haft möjligheten så hade jag stått på slottsbacken idag just bara för att. Det är en historisk händelse och något som jag med all säkerhet kommer att minnas länge, länge. Jag hade inte möjligheten utan fick till min förvåning se Tilde de Paula uppklädd till tänderna sända morgontv från slottsbacken en liten stund. Jag hann också med att se lite gäster när de tog sig in i Storkyrkan.
Från min väninnas tv via mobiltelefon sittandes i bilen hörde jag hur de svarade ja till varandra.
Därefter varken ser eller hör jag något mer. Jag jobbar. Men det är märkligt tomt på gatorna i den delen av landet där jag befinner mig i alla fall.
När jag skrider in i mitt kök med min matkasse långt senare på kvällen gör jag det samtidigt som brudparet kommer in till Rikssalen där middagen skall intagas. Så varför inte, klart vi kan äta middag tillsammans.
Efter bara en liten stund slår det mig att det här är ett helt vanligt bröllop. Nja helt vanligt är det kanske inte med större delen av världens kungligheter till middagen, med väldigt mycket tv-kameror runt om och hundratals miljoner par ögon som följer middagen.
Nej inte i det sammanhanget är det ett vanligt bröllop men eftersom jag bevittnat ett antal bröllop så ser jag att även detta ter sig så. Det är som att familjen och de närmaste gästerna har en middag och inte låtsas om allt det andra runtomkring.
Kungen håller ett tal till sin dotter som skulle kunna liknat vilket annat tal som helst där en far håller ett tal till sin nygifta dotter.
Daniels pappa håller också ett väldigt vanligt tal där han dessutom skämtar till det ett par gånger och får gästerna att utbrista i skratt, precis som på vilket vanligt bröllop som helst.
Sedan kommer Daniel och slår alla rekord med det första talet han håller inför svenska folket, säger de som refererar i tv.. Nej han håller talet till sin nyblivna hustru. Det är inget rekord i det utan han gör det som många, många nyblivna män gjort före honom. Talade om hur mycket han älskade henne. Att han sen gjorde det bra är en helt annan sak.
Jag är imponerad av hur kvällen fortsätter i vanlig bröllopsanda med tårtätning och brudvals precis som vanligt. Att faktiskt lyckas med detta och ändå ha ett historiskt kronprinsessbröllop. En eloge till alla de the wedding planners.
Att de även valt att som enda tv-kanal släppa in endast Sveriges Televisions kameror i kyrkan och slottet var också ett bra drag. Nästan ett dygns sändning utan en enda reklampaus. Bra gjort.
Nu är det över och jag hoppas att Victoria och Daniel snart får slänga på sig de privata mysbyxorna och bara kunna vila upp sig utan både kameror och andra runtomkring sig. Jag tror att det är precis vad de behöver just nu. Precis som alla andra brudpar behöver efter den psyksiska ansträngningen det faktiskt är att gifta sig och hålla bröllopsmiddag.
Hade jag haft möjligheten så hade jag stått på slottsbacken idag just bara för att. Det är en historisk händelse och något som jag med all säkerhet kommer att minnas länge, länge. Jag hade inte möjligheten utan fick till min förvåning se Tilde de Paula uppklädd till tänderna sända morgontv från slottsbacken en liten stund. Jag hann också med att se lite gäster när de tog sig in i Storkyrkan.
Från min väninnas tv via mobiltelefon sittandes i bilen hörde jag hur de svarade ja till varandra.
Därefter varken ser eller hör jag något mer. Jag jobbar. Men det är märkligt tomt på gatorna i den delen av landet där jag befinner mig i alla fall.
När jag skrider in i mitt kök med min matkasse långt senare på kvällen gör jag det samtidigt som brudparet kommer in till Rikssalen där middagen skall intagas. Så varför inte, klart vi kan äta middag tillsammans.
Efter bara en liten stund slår det mig att det här är ett helt vanligt bröllop. Nja helt vanligt är det kanske inte med större delen av världens kungligheter till middagen, med väldigt mycket tv-kameror runt om och hundratals miljoner par ögon som följer middagen.
Nej inte i det sammanhanget är det ett vanligt bröllop men eftersom jag bevittnat ett antal bröllop så ser jag att även detta ter sig så. Det är som att familjen och de närmaste gästerna har en middag och inte låtsas om allt det andra runtomkring.
Kungen håller ett tal till sin dotter som skulle kunna liknat vilket annat tal som helst där en far håller ett tal till sin nygifta dotter.
Daniels pappa håller också ett väldigt vanligt tal där han dessutom skämtar till det ett par gånger och får gästerna att utbrista i skratt, precis som på vilket vanligt bröllop som helst.
Sedan kommer Daniel och slår alla rekord med det första talet han håller inför svenska folket, säger de som refererar i tv.. Nej han håller talet till sin nyblivna hustru. Det är inget rekord i det utan han gör det som många, många nyblivna män gjort före honom. Talade om hur mycket han älskade henne. Att han sen gjorde det bra är en helt annan sak.
Jag är imponerad av hur kvällen fortsätter i vanlig bröllopsanda med tårtätning och brudvals precis som vanligt. Att faktiskt lyckas med detta och ändå ha ett historiskt kronprinsessbröllop. En eloge till alla de the wedding planners.
Att de även valt att som enda tv-kanal släppa in endast Sveriges Televisions kameror i kyrkan och slottet var också ett bra drag. Nästan ett dygns sändning utan en enda reklampaus. Bra gjort.
Nu är det över och jag hoppas att Victoria och Daniel snart får slänga på sig de privata mysbyxorna och bara kunna vila upp sig utan både kameror och andra runtomkring sig. Jag tror att det är precis vad de behöver just nu. Precis som alla andra brudpar behöver efter den psyksiska ansträngningen det faktiskt är att gifta sig och hålla bröllopsmiddag.
torsdag 17 juni 2010
Brudklänningen
Jag har varit gift och det är nu länge sedan jag skilde mig. Så länge sedan att jag knappt minns mitt äktenskap. Eller så har jag medvetet raderat ut det från minnet av andra skäl. Jag har nog inte funderat så där värst mycket på giftemål efter skilsmässan utan har nog känt att jag klarar mig ganska bra utan. Visst, om jag träffar någon som absolut skulle vilja gifta sig så kan väl jag tänka mig det igen, men viktigt har det inte varit.
Sen älskar jag fortfarande allt detta runtomkring bröllop. Det finns så vansinnigt mycket vackert. Kläder, smycken, dekorationer, dukningar mm mm. Detta kan jag frossa i och eftersom jag dessutom haft nöjet att få arbeta med flera bröllop så vet jag att detta är det absolut ultimata festarrangemanget som finns. Alla är glada och lyckliga. Det är som om alla gäster står uppradade i slutet på en prinsessaga och gemensamt säger ”Å så levde de lyckliga i alla sina dar”. Det är så mycket rosa moln som ligger över ett bröllop så det finns knappast en chans för ett vanligt jäkla åskmoln att få en chans att visa sig. Kort sagt jag är som alla andra, tycker om att frottera mig i det romantiska molnet och låtsas som det ska vara för evigt.
Nu vet jag att det inte är så men ändå så har jag nog emellanåt kunnat tänka mig att det där med att gifta sig igen kanske inte är så dumt i alla fall. Observera, det är en stor skillnad att tänka sig att gifta sig och att vara gift. Mils skillnad. Det jag har börjat acceptera som tanke är själva giftemålet, att gifta mig igen.
Nu hade jag inte tänkt ett prinsessbröllop med en gräddbakelse till klänning i oskuldsfullt vitt, nej jag har en ganska klar syn på hur jag faktiskt skulle vilja ha det. Hur min klänning ska se ut har jag sett i mitt huvud för många år sedan. Den är lång, och ganska figursydd. Bar rygg med halterneck och så är den röd. I mina drömmar har den florerat länge och varje gång jag vaknar så kan jag inte riktigt beskriva den men i drömmen är den alldeles kristallklar.
Så jag har väl alltid sett den som något som kommer att florera i mina drömmar och så är det säkert med något stundande bröllop också.
Nu har jag sett min klänning, med egna vakna ögon. Den finns i en bröllopsbutik bland 1000-tals andra klänningar, ihopklämd mellan de andra kreationerna men där var den. Precis så som jag sett den i en dröm, det var så likt att jag ett tag trodde att jag faktiskt sov innan jag insåg att jag faktiskt var vaken och den hängde precis framför ögonen på mig, på riktigt!!!
Butiksinnehavaren fanns plötsligt bakom mig och sa ”Du den där klänningen är verkligen du, jag har sällsynt sett något så klockrent förut” . Försäljningsargument naturligtvis men jag är nu också helt övertygad om att jag måste gifta mig för det vore väl alldeles för sorgligt om klänningen skulle få gå miste om det, för det är ju bara mig den passar på. Vi är som gjorda för varandra!
Just det, en liten detalj bara som kanske behövs innan jag kan göra detta. Någon som vill gifta sig med mig kan behövas. Och jag ska också bli bekväm i tanken på att vara gift. Men som sagt det är bara en liten detalj i det hela.
Sen älskar jag fortfarande allt detta runtomkring bröllop. Det finns så vansinnigt mycket vackert. Kläder, smycken, dekorationer, dukningar mm mm. Detta kan jag frossa i och eftersom jag dessutom haft nöjet att få arbeta med flera bröllop så vet jag att detta är det absolut ultimata festarrangemanget som finns. Alla är glada och lyckliga. Det är som om alla gäster står uppradade i slutet på en prinsessaga och gemensamt säger ”Å så levde de lyckliga i alla sina dar”. Det är så mycket rosa moln som ligger över ett bröllop så det finns knappast en chans för ett vanligt jäkla åskmoln att få en chans att visa sig. Kort sagt jag är som alla andra, tycker om att frottera mig i det romantiska molnet och låtsas som det ska vara för evigt.
Nu vet jag att det inte är så men ändå så har jag nog emellanåt kunnat tänka mig att det där med att gifta sig igen kanske inte är så dumt i alla fall. Observera, det är en stor skillnad att tänka sig att gifta sig och att vara gift. Mils skillnad. Det jag har börjat acceptera som tanke är själva giftemålet, att gifta mig igen.
Nu hade jag inte tänkt ett prinsessbröllop med en gräddbakelse till klänning i oskuldsfullt vitt, nej jag har en ganska klar syn på hur jag faktiskt skulle vilja ha det. Hur min klänning ska se ut har jag sett i mitt huvud för många år sedan. Den är lång, och ganska figursydd. Bar rygg med halterneck och så är den röd. I mina drömmar har den florerat länge och varje gång jag vaknar så kan jag inte riktigt beskriva den men i drömmen är den alldeles kristallklar.
Så jag har väl alltid sett den som något som kommer att florera i mina drömmar och så är det säkert med något stundande bröllop också.
Nu har jag sett min klänning, med egna vakna ögon. Den finns i en bröllopsbutik bland 1000-tals andra klänningar, ihopklämd mellan de andra kreationerna men där var den. Precis så som jag sett den i en dröm, det var så likt att jag ett tag trodde att jag faktiskt sov innan jag insåg att jag faktiskt var vaken och den hängde precis framför ögonen på mig, på riktigt!!!
Butiksinnehavaren fanns plötsligt bakom mig och sa ”Du den där klänningen är verkligen du, jag har sällsynt sett något så klockrent förut” . Försäljningsargument naturligtvis men jag är nu också helt övertygad om att jag måste gifta mig för det vore väl alldeles för sorgligt om klänningen skulle få gå miste om det, för det är ju bara mig den passar på. Vi är som gjorda för varandra!
Just det, en liten detalj bara som kanske behövs innan jag kan göra detta. Någon som vill gifta sig med mig kan behövas. Och jag ska också bli bekväm i tanken på att vara gift. Men som sagt det är bara en liten detalj i det hela.
tisdag 15 juni 2010
När någon försvinner
Jag undrar om det är för att jag står utanför som jag ser alla fel så tydligt. Jag hoppas verkligen inte det för det skulle betyda att jag själv gjort dessa fatala misstag mot mina nära.
När kärleken drabbar oss så slår den till med full kraft. Speciellt för dem som varit ensamma ett tag och verkligen längtat efter den. Min väninna blev drabbad i vintras och jag var verkligen glad för hennes skull. Hon försvann fullständigt i honom och i sin förälskelse och det var naturligtvis precis så jag förväntat mig att det skulle bli. Kärleken är ju sådan, vi gömmer oss i varandra och glömmer tid och rum. Jag unnande henne detta.
Men om vi nu glömmer så finns det de som påminner om att livet därute faktiskt fortsätter efter ett tag och det skulle vara trevligt att få en liten stund i alla fall. Jag försöker så småningom att tränga mig in även om det bara är för en fika eller så. Det går inget vidare utan jag blir förvisad till en lunch för den stör inte tiden med honom. Okey, vi låter tiden gå lite till då.
Jag försöker ringa lite då och då, prata en stund och föreslå att vi ska ses. Jo absolut ska vi ses och självklart händer inget mer än det och vi ses heller inte. De flesta gånger ringer jag utan att få svar, efter några sådana samtal slutar jag även att tala in på telefonsvararen eftersom jag aldrig får några samtal tillbaka.
Efter ytterligare en tid stöter vi ihop och börjar prata. Min väninna börjar att ursäkta sig för att hon inte hört av sig, men det har varit så mycket. Vi pratar en stund och jag föreslår att jag slår en signal lite senare så kanske vi kan ses. Jag har ju nu förstått att det inte går att sära på dem så underförstått så är det dem jag ska träffa som par och inget annat. Jag ringer lite senare utan att få något svar naturligtvis, hade inte förväntat mig det heller. Det kommer heller ingen ursäkt några dagar senare utan det helt enkelt bara glöms bort.
Nu är jag inte ensam om att vara bortglömd från henne utan det är samtliga i hennes närhet, familj som vänner som väljs bort. Varför gör hon så här då? Vill hon inte umgås med oss längre? Jag tror tyvärr att svaret handlar om rädsla. Hon har äntligen hittat kärleken och är så rädd att den ska försvinna om hon inte bevakar den varje sekund. Hon är nog inte medveten om vad hon gör med omgivningen utan tror att alla vill henne illa och därför upplever att vi vill slita henne ifrån honom när vi föreslår någon slags dejt med henne.
Jag hade önskat att jag fått umgås med dem bägge. Han sägs ju vara en bra och trevlig kille, jag har inte fått chansen att avgöra det själv ens. En timme över en kopp kaffe räckte inte riktigt. Jag ville att han skulle bli en del i hennes liv och därmed också en vän till mig. Jag såg fram emot detta, mycket. Nu känns jag som en del av hennes förflutna som hon inte vill blanda in honom i.
Jag kan ju bara tala för mig själv men jag saknar henne. Hon har alltid för mig varit en stark självständig kvinna som jag beundrat mycket. Det är skrämmande att se hur snabbt det kan raseras och det utan uppsåt. Styrkan sipprar ur henne och rädslan glider in och bosätter sig istället. Självständigheten försvinner samtidigt som hans saker flyttar in hos henne.
Jag är inte bitter eller avundsjuk tro inte det, jag vill att mina vänner ska vara lyckliga och må bra. Och jag tror inte att vi behöver ta bort alla runtomkring oss för att lyckas. Och riktig lycka innehåller ingen rädsla, det vet jag av egen erfarenhet. Hur ska jag få min väninna att förstå att hon måste sluta vara rädd, bjuda in sina nära och kära och faktiskt släppa taget lite, lite grand om honom. Hur säger jag att om hon vill behålla lyckan och få en harmonisk tillvaro måste hon hitta balansen och att vi ingår där. Hur säger jag detta utan att hon blir arg och känner sig hotad?
Går det egentligen att få någon som är kär att tänka klart och förståndigt?
När kärleken drabbar oss så slår den till med full kraft. Speciellt för dem som varit ensamma ett tag och verkligen längtat efter den. Min väninna blev drabbad i vintras och jag var verkligen glad för hennes skull. Hon försvann fullständigt i honom och i sin förälskelse och det var naturligtvis precis så jag förväntat mig att det skulle bli. Kärleken är ju sådan, vi gömmer oss i varandra och glömmer tid och rum. Jag unnande henne detta.
Men om vi nu glömmer så finns det de som påminner om att livet därute faktiskt fortsätter efter ett tag och det skulle vara trevligt att få en liten stund i alla fall. Jag försöker så småningom att tränga mig in även om det bara är för en fika eller så. Det går inget vidare utan jag blir förvisad till en lunch för den stör inte tiden med honom. Okey, vi låter tiden gå lite till då.
Jag försöker ringa lite då och då, prata en stund och föreslå att vi ska ses. Jo absolut ska vi ses och självklart händer inget mer än det och vi ses heller inte. De flesta gånger ringer jag utan att få svar, efter några sådana samtal slutar jag även att tala in på telefonsvararen eftersom jag aldrig får några samtal tillbaka.
Efter ytterligare en tid stöter vi ihop och börjar prata. Min väninna börjar att ursäkta sig för att hon inte hört av sig, men det har varit så mycket. Vi pratar en stund och jag föreslår att jag slår en signal lite senare så kanske vi kan ses. Jag har ju nu förstått att det inte går att sära på dem så underförstått så är det dem jag ska träffa som par och inget annat. Jag ringer lite senare utan att få något svar naturligtvis, hade inte förväntat mig det heller. Det kommer heller ingen ursäkt några dagar senare utan det helt enkelt bara glöms bort.
Nu är jag inte ensam om att vara bortglömd från henne utan det är samtliga i hennes närhet, familj som vänner som väljs bort. Varför gör hon så här då? Vill hon inte umgås med oss längre? Jag tror tyvärr att svaret handlar om rädsla. Hon har äntligen hittat kärleken och är så rädd att den ska försvinna om hon inte bevakar den varje sekund. Hon är nog inte medveten om vad hon gör med omgivningen utan tror att alla vill henne illa och därför upplever att vi vill slita henne ifrån honom när vi föreslår någon slags dejt med henne.
Jag hade önskat att jag fått umgås med dem bägge. Han sägs ju vara en bra och trevlig kille, jag har inte fått chansen att avgöra det själv ens. En timme över en kopp kaffe räckte inte riktigt. Jag ville att han skulle bli en del i hennes liv och därmed också en vän till mig. Jag såg fram emot detta, mycket. Nu känns jag som en del av hennes förflutna som hon inte vill blanda in honom i.
Jag kan ju bara tala för mig själv men jag saknar henne. Hon har alltid för mig varit en stark självständig kvinna som jag beundrat mycket. Det är skrämmande att se hur snabbt det kan raseras och det utan uppsåt. Styrkan sipprar ur henne och rädslan glider in och bosätter sig istället. Självständigheten försvinner samtidigt som hans saker flyttar in hos henne.
Jag är inte bitter eller avundsjuk tro inte det, jag vill att mina vänner ska vara lyckliga och må bra. Och jag tror inte att vi behöver ta bort alla runtomkring oss för att lyckas. Och riktig lycka innehåller ingen rädsla, det vet jag av egen erfarenhet. Hur ska jag få min väninna att förstå att hon måste sluta vara rädd, bjuda in sina nära och kära och faktiskt släppa taget lite, lite grand om honom. Hur säger jag att om hon vill behålla lyckan och få en harmonisk tillvaro måste hon hitta balansen och att vi ingår där. Hur säger jag detta utan att hon blir arg och känner sig hotad?
Går det egentligen att få någon som är kär att tänka klart och förståndigt?
fredag 11 juni 2010
Den blomstertid nu kommer
Jag stod där med både lycka och sorg i hjärtat. Jag tittade på henne och försökte fånga hennes blick. Hon letade bland alla människor i den stora salen. Hennes blick fyllde både nyfikenhet och lite rädsla. Så många barn, så många vuxna.
Hon satt tryggt tillsammans med sin grupp och väntade på sin tur. Till slut hittade hon oss och ansiktet sprack upp i ett stort leeende och hon vinkade frenetiskt. Vi hade inte lämnat henne, vi stod kvar och tittade. Nu var det äntligen hennes tur. De gick så fint i led och ställde sig längst fram. Alla tittade sig omkring lite oroligt när samtliga blickar föll på just dem. Sedan började de försiktigt sjunga Idas sommarvisa.
Inte alls så där entusiastiskt som vi hört den i baksätet på bilen, på toaletten, i kön på Coop eller gungande i lekparken. Den här gången är de så medvetna om den stora publiken som lyssnar på dem så rösterna blir mycket små och försiktiga istället. Det gör inget för alla i salen sjunger.
Efter det stora uppträdandet kommer den stora prövningen, den olidliga väntan. Nu ska alla barn få sjunga sin sång, klasser efter klasser går upp och uppträder för oss. Jag tittar ner på henne igen och ser att rastlösheten är ett faktum. Nu är hon inte alls så still längre, jag ser hur hon livligt diskuterar med sin bästa vän. Hon vänder och vrider på sig, drar i sin klänning och kollar in sina skor. Sångerna fortsätter och jag börjar själv känna en viss frustration. De nya skorna som jag köpt dagen till ära börjar göra ont, jag är kissnödig och vansinnigt less på låtar som spelas fel och sjungs falskt. Känner mig som en riktigt elak häxa men jag kan inte rå för det, jag har redan sett det jag kom dit för att se.
Till slut kommer den, den vi alla väntat på. Den blomstertid nu kommer. Samtliga i lokalen sjunger med, högt och med mycket inlevelse. Det är sommar och framför allt denna tillställning är äntligen över.
Vi skyndar oss tillbaka till klassrummet för att hinna före henne. När hon kommer får hon en bukett rosor och en liten nalle med studentmössa som hon kan hänga runt halsen. Hela ansiktet spricker upp i ett leende och hon tittar storögt på oss och frågar. -Är det till mig?
Det är då jag känner att hela min koncentration att inte gråta strax är på väg att rämna. Jag böjer mig fram och överöser henne med pussar för att distrahera mig själv.
Mitt hjärta, min älskade, det viktigaste i mitt liv har precis varit med om sin allra första skolavslutning. Hon har många fler framför sig och varje gång kommer där att finnas en stolt, gråtande moster.
Hon satt tryggt tillsammans med sin grupp och väntade på sin tur. Till slut hittade hon oss och ansiktet sprack upp i ett stort leeende och hon vinkade frenetiskt. Vi hade inte lämnat henne, vi stod kvar och tittade. Nu var det äntligen hennes tur. De gick så fint i led och ställde sig längst fram. Alla tittade sig omkring lite oroligt när samtliga blickar föll på just dem. Sedan började de försiktigt sjunga Idas sommarvisa.
Inte alls så där entusiastiskt som vi hört den i baksätet på bilen, på toaletten, i kön på Coop eller gungande i lekparken. Den här gången är de så medvetna om den stora publiken som lyssnar på dem så rösterna blir mycket små och försiktiga istället. Det gör inget för alla i salen sjunger.
Efter det stora uppträdandet kommer den stora prövningen, den olidliga väntan. Nu ska alla barn få sjunga sin sång, klasser efter klasser går upp och uppträder för oss. Jag tittar ner på henne igen och ser att rastlösheten är ett faktum. Nu är hon inte alls så still längre, jag ser hur hon livligt diskuterar med sin bästa vän. Hon vänder och vrider på sig, drar i sin klänning och kollar in sina skor. Sångerna fortsätter och jag börjar själv känna en viss frustration. De nya skorna som jag köpt dagen till ära börjar göra ont, jag är kissnödig och vansinnigt less på låtar som spelas fel och sjungs falskt. Känner mig som en riktigt elak häxa men jag kan inte rå för det, jag har redan sett det jag kom dit för att se.
Till slut kommer den, den vi alla väntat på. Den blomstertid nu kommer. Samtliga i lokalen sjunger med, högt och med mycket inlevelse. Det är sommar och framför allt denna tillställning är äntligen över.
Vi skyndar oss tillbaka till klassrummet för att hinna före henne. När hon kommer får hon en bukett rosor och en liten nalle med studentmössa som hon kan hänga runt halsen. Hela ansiktet spricker upp i ett leende och hon tittar storögt på oss och frågar. -Är det till mig?
Det är då jag känner att hela min koncentration att inte gråta strax är på väg att rämna. Jag böjer mig fram och överöser henne med pussar för att distrahera mig själv.
Mitt hjärta, min älskade, det viktigaste i mitt liv har precis varit med om sin allra första skolavslutning. Hon har många fler framför sig och varje gång kommer där att finnas en stolt, gråtande moster.
tisdag 8 juni 2010
Den älskade bilen
Idag har jag ägnat många timmar åt min bil. Jag har plockat undan allt skräp, dammsugit, torkat av instrumentbrädan och övriga delar. Jag har tom tvättat mattor och säten. Ja precis, den ska säljas.
Jag är inte riktigt den typen som ägnar så här mycket tid annars åt mina bilar. Men självklart är jag tvungen att lägga ner lite energi om jag ska få ut det jag vill få för henne. När jag höll på som mest och svetten rann utmed min ryggrad så kände jag mig plötsligt vemodig. Min kära bil ska säljas. Det är första gången som jag känt att jag kommer att sakna en bil.
Nu har jag inte ägt så där värst många bilar i mitt liv och definitivt inte någon som jag känt någon större kärlek till, så min känsla för denna bil är något helt unikt. Jag har verkligen älskat den. Jag har njutit utav att köra den och den har aldrig svikit mig, inte ens i vintras då det var -25 grader ute. Den startade så snällt precis som vilken dag som helst. Att sedan värmen la av helt och hållet inuti bilen var ju något helt annat. När vi kom till normala -10 grader så kom ju värmen tillbaka. Sedan är hon snygg också och jag blir rätt snygg i den jag med!
Men nu är det dags att gå skilda vägar. Jag vill egentligen inte men har kommit fram till att vi inte passar så bra ihop just nu. Så därför tar jag det sorgliga steget att faktiskt låta någon annan få köpa min pärla. Idag har det blivit invändig omvårdnad och imorgon blir det yttre skönhetsförbättring. När det är klart så är det bara ut med annons.
Hon står fortfarande utanför min dörr och kommer att vara med mig imorgon också. Men jag vet att fr o m nu kan varje dag vara den sista, så jag kommer att njuta av varenda sekund vi har kvar tillsammans.
måndag 31 maj 2010
Ett rött hus på landet
Att vi är i olika faser i livet vet vi ju alla. Att vi attraheras av olika saker, njuter av vissa saker, gillar vissa maträtter och njuter av vissa ställen.
Det här ändras hela tiden och varje gång det händer så kan jag skratta för mig själv och tänka att det här skulle jag aldrig ha tyckt för några år sedan.
Den här gången är jag både förvånad och inte. Det är en känsla som växt fram under många år. Jag har inte kunnat ta på känslan eller egentligen vetat vad det är jag vill ha, men nu vet jag.
Jag vill ha ett hus på landet. Ett rött hus som ska vara byggt sent 1800-tal placerat på en kulle med skog bakom och gärna med utsikt över någon åker. Kanske en bod eller två som kan isoleras eller ännu bättre redan är det.
Inomhus ska det vara el och vatten och en ordentlig toalett. I det rymliga köket bör det finnas en fungerande gammal spis, naturligtvis en elspis också men den behöver verkligen inte vara av det modernaste snittet. En kakelugn eller två är heller inte fel. Jag ser framför mig ett stort kök och ett lika stort rum, ett sovloft kanske en trappa upp.
Nu har jag använt min tid i bilen med att kontrollera hus som jag ser i skogsdungar utmed vägen jag kör. Jag bor i ett landskap där det kryllar av sådana här hus och jag är helt övertygad om att jag kommer att hitta precis det här som jag ser i mina drömmar.
Någon kanske vill hyra ut det till mig först för att se om vi trivs tillsammans huset och jag. Tips någon?
Det här ändras hela tiden och varje gång det händer så kan jag skratta för mig själv och tänka att det här skulle jag aldrig ha tyckt för några år sedan.
Den här gången är jag både förvånad och inte. Det är en känsla som växt fram under många år. Jag har inte kunnat ta på känslan eller egentligen vetat vad det är jag vill ha, men nu vet jag.
Jag vill ha ett hus på landet. Ett rött hus som ska vara byggt sent 1800-tal placerat på en kulle med skog bakom och gärna med utsikt över någon åker. Kanske en bod eller två som kan isoleras eller ännu bättre redan är det.
Inomhus ska det vara el och vatten och en ordentlig toalett. I det rymliga köket bör det finnas en fungerande gammal spis, naturligtvis en elspis också men den behöver verkligen inte vara av det modernaste snittet. En kakelugn eller två är heller inte fel. Jag ser framför mig ett stort kök och ett lika stort rum, ett sovloft kanske en trappa upp.
Nu har jag använt min tid i bilen med att kontrollera hus som jag ser i skogsdungar utmed vägen jag kör. Jag bor i ett landskap där det kryllar av sådana här hus och jag är helt övertygad om att jag kommer att hitta precis det här som jag ser i mina drömmar.
Någon kanske vill hyra ut det till mig först för att se om vi trivs tillsammans huset och jag. Tips någon?
torsdag 20 maj 2010
Att inte lägga på luren...
Jag lider av en sjukdom som heter Endometrios. Jag har haft den i över 20 år och har gått igenom väldigt mycket elände just därför. Jag tänker inte gå in närmare på själva sjukdomen förutom att den tillfogar mig extremt mycket smärta vid menstruationscykeln. Under en lång tid i mitt liv så var smärtan så stor att det enda som fanns att göra var att åka in till sjukhus och få smärtlindring. Morfin i stora mänger. Numera hanterar jag det hemifrån med starka mediciner. Sjukdomen är troligtvis också orsaken till att jag aldrig fick några barn. För er som vill läsa mer om själva sjukdomen går det att googla om då finns det massor av bra sidor att få information på, men jag avslutar här
Eftersom det ännu inte finns något botemedel så får man helt enkelt bara lära sig att leva med det. Självklart vet alla mina närmaste om mitt dilemma men det är också något jag alltid måste meddela min arbetsgivare. Eftersom jag ibland måste vara hemma och det kanske bara en dag, men det är ju bra om jag kan säga som det är.
De sista månaderna har jag haft det rätt jobbigt med smärta ganska ofta. Eftersom jag dessutom är ganska nyanställd så är det naturligtvis inte en sån bra kombination. Jag har självklart berättat för min chef, utan att behöva gå in på några smaskiga detaljer, utan bara ren och skär fakta, att jag ibland har extremt ont vid menstruation, varken mer eller mindre.
Han nickade och var så förstående så, han hade dessutom hört talas om detta, sa han. Skönt att ha en sådan förstående chef!
I natt fick jag rejält ont och jag var tvungen att ta en ganska stor dos smärtstillande. Det hjälpte men jag var dock inte kapabel att köra bil i morse när klockan ringde. Jag skickade iväg ett sms, eller jag trodde i alla fall att jag gjorde det, till min chef där jag förklarade att jag hade ont och kunde därför inte jobba idag.
Jag la mig och somnade om eftersom medicinerna gör mig rätt mosig. Efter några timmar ringer min telefon och jag ser att det är min chef. Eftersom jag är helt nyvaken och snurrig väljer jag att låta bli att svara. Jag ser dessutom att mitt sms inte gått iväg som jag trott. Jag skickar iväg det och försöker vakna till.
När jag tagit mig upp, druckit kaffe och gett mig själv ytterligare en dos medicin så börjar jag ta tag i mina missade samtal. Jag har meddelanden på telefonsvararen som jag börjar lyssna av.
Nu hör det till saken att min chef precis fått sin nya iPhone som han inte riktigt behärskar än. Jag kommer fram till meddelandet från honom där han undrar om allt är bra och att han sitter i bilen på väg till ett kundbesök tillsammans med min kollega. Sedan säger han hej då och lägger på, eller rättare sagt, han tror att han lägger på luren.
Samtalet som följer ska jag på allra bästa sätt försöka återskapa nedan. Det är uppenbarligen chefen som kör bilen och han har lämnat över luren till kollegan.
Kollegan: Ja titta här kommer det ett sms från Helena. (han läser upp mitt sms där jag talar om att jag har ont och är sjuk.) Vad tråkigt! Ja det är många som är sjuka nu. Jag skickar ett krya-på-dig-sms från oss.
Chefen: Ja nu tror jag inte att Helena är sjuk på det viset.
Kollegan: Nähä…
Chefen: Det finns vissa kvinnor som har extrema menstrationsblödningar som de envisas med att ingående berätta för oss män. Detta har jag blivit upplyst om. Men herregud någon måtta för det väl vara på det privata planet, det är ju som om jag skulle berätta att jag har hemmorojder.
Kollegan: Jo visst… (han harklar sig lite och jag hör att han inte alls är bekväm i situationen)
Chefen: Ja, jag tycker verkligen att det är att bli lite för intim för min smak. Någonstans måste man ju sätta gränser.
Efter detta hörs det lite prassel och sedan så avslutas samtalet. Jag sitter med min telefon i handen och är alldeles chockad. Det dröjer en stund innan jag blir arg men sedan bryter ilskan ut ordentligt.
Va fan menar karln, jag måste verkligen ha missat något. Har alla män hemmoröjder eftersom han jämställde det med menstruation???
Sedan undrar jag vad för karl han egentligen är som är rädd för ordet menstruation eftersom det uppenbarligen är där skon klämmer. Han har tre barn så han borde verkligen ha mognat så mycket att han förstår att det är en del av livet, både för oss kvinnor och män som lever med oss.
Det enda jag kan tänka på är att han ska vara så glad som inte är i närheten av mig just nu. Så mycket som jag lidit genom alla år och den där skitstöveln tycker att jag blev för intim!!!!!!! Jag hade gärna sluppit både ha och berätta om denna sjukdom.
Vad gör jag med all denna ilska då? Ringer upp honom och talar om vilken imbecill liten lus till man han är. Nej självklart inte jag är väldigt mycket mer hämndlysten och smart för det. Han ska få skämmas och känna sig som den lilla imbecilla lusen istället, vänta bara.
Jag hade redan haft funderingar på att säga upp mig eftersom jag inte riktigt trivts men jag har haft så dåligt samvete och inte riktigt veta vad jag skulle säga.
Något dåligt samvete har jag definitivt inte kvar, det försvann lika fort som det går att avsluta ett samtal.
Eftersom det ännu inte finns något botemedel så får man helt enkelt bara lära sig att leva med det. Självklart vet alla mina närmaste om mitt dilemma men det är också något jag alltid måste meddela min arbetsgivare. Eftersom jag ibland måste vara hemma och det kanske bara en dag, men det är ju bra om jag kan säga som det är.
De sista månaderna har jag haft det rätt jobbigt med smärta ganska ofta. Eftersom jag dessutom är ganska nyanställd så är det naturligtvis inte en sån bra kombination. Jag har självklart berättat för min chef, utan att behöva gå in på några smaskiga detaljer, utan bara ren och skär fakta, att jag ibland har extremt ont vid menstruation, varken mer eller mindre.
Han nickade och var så förstående så, han hade dessutom hört talas om detta, sa han. Skönt att ha en sådan förstående chef!
I natt fick jag rejält ont och jag var tvungen att ta en ganska stor dos smärtstillande. Det hjälpte men jag var dock inte kapabel att köra bil i morse när klockan ringde. Jag skickade iväg ett sms, eller jag trodde i alla fall att jag gjorde det, till min chef där jag förklarade att jag hade ont och kunde därför inte jobba idag.
Jag la mig och somnade om eftersom medicinerna gör mig rätt mosig. Efter några timmar ringer min telefon och jag ser att det är min chef. Eftersom jag är helt nyvaken och snurrig väljer jag att låta bli att svara. Jag ser dessutom att mitt sms inte gått iväg som jag trott. Jag skickar iväg det och försöker vakna till.
När jag tagit mig upp, druckit kaffe och gett mig själv ytterligare en dos medicin så börjar jag ta tag i mina missade samtal. Jag har meddelanden på telefonsvararen som jag börjar lyssna av.
Nu hör det till saken att min chef precis fått sin nya iPhone som han inte riktigt behärskar än. Jag kommer fram till meddelandet från honom där han undrar om allt är bra och att han sitter i bilen på väg till ett kundbesök tillsammans med min kollega. Sedan säger han hej då och lägger på, eller rättare sagt, han tror att han lägger på luren.
Samtalet som följer ska jag på allra bästa sätt försöka återskapa nedan. Det är uppenbarligen chefen som kör bilen och han har lämnat över luren till kollegan.
Kollegan: Ja titta här kommer det ett sms från Helena. (han läser upp mitt sms där jag talar om att jag har ont och är sjuk.) Vad tråkigt! Ja det är många som är sjuka nu. Jag skickar ett krya-på-dig-sms från oss.
Chefen: Ja nu tror jag inte att Helena är sjuk på det viset.
Kollegan: Nähä…
Chefen: Det finns vissa kvinnor som har extrema menstrationsblödningar som de envisas med att ingående berätta för oss män. Detta har jag blivit upplyst om. Men herregud någon måtta för det väl vara på det privata planet, det är ju som om jag skulle berätta att jag har hemmorojder.
Kollegan: Jo visst… (han harklar sig lite och jag hör att han inte alls är bekväm i situationen)
Chefen: Ja, jag tycker verkligen att det är att bli lite för intim för min smak. Någonstans måste man ju sätta gränser.
Efter detta hörs det lite prassel och sedan så avslutas samtalet. Jag sitter med min telefon i handen och är alldeles chockad. Det dröjer en stund innan jag blir arg men sedan bryter ilskan ut ordentligt.
Va fan menar karln, jag måste verkligen ha missat något. Har alla män hemmoröjder eftersom han jämställde det med menstruation???
Sedan undrar jag vad för karl han egentligen är som är rädd för ordet menstruation eftersom det uppenbarligen är där skon klämmer. Han har tre barn så han borde verkligen ha mognat så mycket att han förstår att det är en del av livet, både för oss kvinnor och män som lever med oss.
Det enda jag kan tänka på är att han ska vara så glad som inte är i närheten av mig just nu. Så mycket som jag lidit genom alla år och den där skitstöveln tycker att jag blev för intim!!!!!!! Jag hade gärna sluppit både ha och berätta om denna sjukdom.
Vad gör jag med all denna ilska då? Ringer upp honom och talar om vilken imbecill liten lus till man han är. Nej självklart inte jag är väldigt mycket mer hämndlysten och smart för det. Han ska få skämmas och känna sig som den lilla imbecilla lusen istället, vänta bara.
Jag hade redan haft funderingar på att säga upp mig eftersom jag inte riktigt trivts men jag har haft så dåligt samvete och inte riktigt veta vad jag skulle säga.
Något dåligt samvete har jag definitivt inte kvar, det försvann lika fort som det går att avsluta ett samtal.
tisdag 18 maj 2010
Gammal kärlek...
Jag tror att det finns olika slags kärlekar, ja då menar jag inte att föremålen växlar utan att själva kärleken är olika. Självklart så kan vi känna olika för olika människor men jag tror också att vissa kärlekar är bra och vissa är dåliga för oss. Det här kan vi naturligtvis inte avgöra förrän efteråt men det är nog rätt nyttigt att faktiskt göra en sådan bedömning när själva känslan har släppt och man kan vara objektiv i bedömningen.
Jag fastnar plötsligt i tanken på en förälskelse för länge sedan. Det var nytt, det var pirrigt och det hade väl egentligen efter väldigt mycket hinder i vägen börjat på riktigt. Jag såg framför mig en sommarkväll, min syster och jag hade en fest tillsammans. Vi var båda nykära och livet lekte. I min tanke ser jag mig själv och det är som hela tanken tvärnitar. Jag har vita snickarbyxor och en vansinnigt ful frisyr. Det hade väl varit ok om det vid tillfället var väldigt snyggt och inne med snickarbyxor och att frisyren var den senaste men det var tyvärr inte så, jag kan inte skydda mig med att det var så länge sedan.
Hur kunde det bli så här, jag var ju nykär och borde på alla sett och vis tänka väldigt mycket på hur jag såg ut och vad jag hade på mig. Det är ju det vi gör så där i början på kärleken.
När jag tänkte efter så kom jag på det, jag var så säker i den här kärleken. Så säker på att det verkligen var mig han tyckte om så jag behövde inte göra mig till. Vi var på landet och snickarbyxorna var bekväma. Frisyren däremot vet jag inte varför jag hade. Jag minns också att jag alltid var mig själv och försökte aldrig göra mig till eller säga eller göra saker som inte var jag. Det var en bra kärlek.
Nu höll den ju tyvärr inte av olika skäl, det fanns fortfarande saker som kom emellan.
Däremot träffades vi igen för inte så länge sedan och även om det gått en väldig massa år så kände jag direkt den här avslappnade tryggheten. Hur jag bara var jag och det var så skönt.
Vi pratade i munnen på varandra, hade så mycket att säga och orden bubblade ur oss. Vi skrattade.
”Jag älskar att se dig skratta” sa han. ” Alla dessa år skulle jag kunnat gett vad som helst för att få se dig göra det”
Jag log för mig själv och kände hur det värmde i kroppen, min magkänsla är inte så dum i alla fall. Det var mig och mitt skratt han tyckte om, precis som jag trott i alla år. Det var en bra kärlek!
Jag fastnar plötsligt i tanken på en förälskelse för länge sedan. Det var nytt, det var pirrigt och det hade väl egentligen efter väldigt mycket hinder i vägen börjat på riktigt. Jag såg framför mig en sommarkväll, min syster och jag hade en fest tillsammans. Vi var båda nykära och livet lekte. I min tanke ser jag mig själv och det är som hela tanken tvärnitar. Jag har vita snickarbyxor och en vansinnigt ful frisyr. Det hade väl varit ok om det vid tillfället var väldigt snyggt och inne med snickarbyxor och att frisyren var den senaste men det var tyvärr inte så, jag kan inte skydda mig med att det var så länge sedan.
Hur kunde det bli så här, jag var ju nykär och borde på alla sett och vis tänka väldigt mycket på hur jag såg ut och vad jag hade på mig. Det är ju det vi gör så där i början på kärleken.
När jag tänkte efter så kom jag på det, jag var så säker i den här kärleken. Så säker på att det verkligen var mig han tyckte om så jag behövde inte göra mig till. Vi var på landet och snickarbyxorna var bekväma. Frisyren däremot vet jag inte varför jag hade. Jag minns också att jag alltid var mig själv och försökte aldrig göra mig till eller säga eller göra saker som inte var jag. Det var en bra kärlek.
Nu höll den ju tyvärr inte av olika skäl, det fanns fortfarande saker som kom emellan.
Däremot träffades vi igen för inte så länge sedan och även om det gått en väldig massa år så kände jag direkt den här avslappnade tryggheten. Hur jag bara var jag och det var så skönt.
Vi pratade i munnen på varandra, hade så mycket att säga och orden bubblade ur oss. Vi skrattade.
”Jag älskar att se dig skratta” sa han. ” Alla dessa år skulle jag kunnat gett vad som helst för att få se dig göra det”
Jag log för mig själv och kände hur det värmde i kroppen, min magkänsla är inte så dum i alla fall. Det var mig och mitt skratt han tyckte om, precis som jag trott i alla år. Det var en bra kärlek!
fredag 14 maj 2010
Ett revysällskap nära dig.
För 20 år sedan bjöd min pappa in mig på den lokala revyn. Det var både pirrigt och spännande att komma tillbaka till den ort jag upplevt hela min tonår i. I ensemblen fanns självklart gamla bekanta för mig vilket gjorde det extra roligt.
År efter år var jag på revyn. Min pappa gjorde det till en tradition att ta med sina barn på detta. Vi äter någonstans, var brukar variera, och sedan ser vi revy tillsammans. Det här har verkligen blivit en av årets höjdpunkter för mig. Det är otroligt hög klass på både scenografin och skådespeleriet. Naturligtvis var de alltid extra spännande varje år om jag skulle se fler gamla bekanta också. Varje gång jag åkte hem igen efter en underbar kväll fantiserade jag ofta om att jag själv skulle stå där på scenen om jag flyttade tillbaka någon gång, ja om jag flyttade tillbaka nån gång.
Nu har jag flyttat tillbaka och självklart blev det revy i år igen. Det här året fick jag lite mer revy och det var för att jag fick chansen att hjälpa till i garderoben på samtliga föreställningar som spelades. När kassan var räknad så smet jag upp och tittade på föreställningen varenda gång. Självklart såg jag inte allt eftersom jag var tvungen att hjälpa till vid paus osv, men jag fick se mycket och det många gånger. Dessutom hade jag som vanligt sett hela föreställningen med far och syskon.
Sista föreställningen avslutades med en fest för alla som varit med och sett till att det blivit revy i år igen. Ensemblen och all ”runtomkringpersonal” åt middag och festade. Jag njöt verkligen att få vara ”en i gänget” och tyckte att året hade börjat väldigt bra. Jag har träffat rätt mycket kändisar i mitt liv och blir väldigt sällan imponerad men det här gänget har verkligen fått min fulla uppmärksamhet och beundran. Av strategiska skäl höll jag en låg profil och gick hem rätt tidigt.
För inte så väldigt länge sedan damp det ner en lapp i min låda som talade om att jag var välkommen på årsmöte för reysällskapet. När jag tackat ja till middagen den där sista kvällen hade jag också betalat en symbolisk summa och den summan var även en årsavgift. Mycket glad tackade jag självklart ja till att komma till detta möte.
Ett årsmöte kanske inte är det absolut roligaste man kan vara med på. Det är mest ett rätt uppstyltat möte som följs av strikta regler och paragrafer. Inte så upphetsande kanske men absolut precis så det ska skötas. Det vanligaste när man väljer styrelse brukar vara att man föreslår sittande och naturligtvis gjordes detta här också, förutom att en suppleant vill bli av med sin post pga barn som i sin tur ledde till tidsbrist. Det var tyst runt bordet när ordföranden frågade vem som ville ha den platsen. Ingen vidare attraktiv plats med andra ord. Jag blev däremot väldigt lycklig, dels att det dök upp en ledig plats och sedan att ingen ville ha den.
Nu kan jag stolt säga att jag är suppleant i styrelsen för Gnesta Revysällskap!
År efter år var jag på revyn. Min pappa gjorde det till en tradition att ta med sina barn på detta. Vi äter någonstans, var brukar variera, och sedan ser vi revy tillsammans. Det här har verkligen blivit en av årets höjdpunkter för mig. Det är otroligt hög klass på både scenografin och skådespeleriet. Naturligtvis var de alltid extra spännande varje år om jag skulle se fler gamla bekanta också. Varje gång jag åkte hem igen efter en underbar kväll fantiserade jag ofta om att jag själv skulle stå där på scenen om jag flyttade tillbaka någon gång, ja om jag flyttade tillbaka nån gång.
Nu har jag flyttat tillbaka och självklart blev det revy i år igen. Det här året fick jag lite mer revy och det var för att jag fick chansen att hjälpa till i garderoben på samtliga föreställningar som spelades. När kassan var räknad så smet jag upp och tittade på föreställningen varenda gång. Självklart såg jag inte allt eftersom jag var tvungen att hjälpa till vid paus osv, men jag fick se mycket och det många gånger. Dessutom hade jag som vanligt sett hela föreställningen med far och syskon.
Sista föreställningen avslutades med en fest för alla som varit med och sett till att det blivit revy i år igen. Ensemblen och all ”runtomkringpersonal” åt middag och festade. Jag njöt verkligen att få vara ”en i gänget” och tyckte att året hade börjat väldigt bra. Jag har träffat rätt mycket kändisar i mitt liv och blir väldigt sällan imponerad men det här gänget har verkligen fått min fulla uppmärksamhet och beundran. Av strategiska skäl höll jag en låg profil och gick hem rätt tidigt.
För inte så väldigt länge sedan damp det ner en lapp i min låda som talade om att jag var välkommen på årsmöte för reysällskapet. När jag tackat ja till middagen den där sista kvällen hade jag också betalat en symbolisk summa och den summan var även en årsavgift. Mycket glad tackade jag självklart ja till att komma till detta möte.
Ett årsmöte kanske inte är det absolut roligaste man kan vara med på. Det är mest ett rätt uppstyltat möte som följs av strikta regler och paragrafer. Inte så upphetsande kanske men absolut precis så det ska skötas. Det vanligaste när man väljer styrelse brukar vara att man föreslår sittande och naturligtvis gjordes detta här också, förutom att en suppleant vill bli av med sin post pga barn som i sin tur ledde till tidsbrist. Det var tyst runt bordet när ordföranden frågade vem som ville ha den platsen. Ingen vidare attraktiv plats med andra ord. Jag blev däremot väldigt lycklig, dels att det dök upp en ledig plats och sedan att ingen ville ha den.
Nu kan jag stolt säga att jag är suppleant i styrelsen för Gnesta Revysällskap!
söndag 9 maj 2010
Skrivkramp
Jag har oftare och oftare skrivkramp. Jag tänker massor och har fortfarande tusen åsikter om det mesta men jag kan helt enkelt inte skriva ner dem. Jag har funderat rätt mycket på detta och undrat vad det beror på.
I mitt hem finns det tusen texter från olika delar av mitt liv. När jag börjar gå igenom dem så kan jag se att det är när jag lider som de är som bäst. På samma sätt som de flesta låtar handlar om kärlek och framför lidande kärlek. Vi vill gärna se oss själva, känna att just denna fras är skriven just till oss, det finns ingen den passar så bra på som just mig.
Självklart kan jag skriva om andra saker, hela jag är en åsiktsmaskin som bubblar av olika åsikter, funderingar och konstigheter. Men faktum är att sanningen är så tydlig. När jag mår som sämst, lider, blöder och har tappat all balans i livet då fungerar min hjärna som bäst. Det är då jag kan skriva dikter som får den mest iskalla personen att gråta. Det är då jag kan använda orden på ett sätt så de bara flyter fram. Jag har kunnat hitta texter som jag vet att jag själv skrivit men förstår inte var jag fick känslan ifrån, känner inte igen något av det, men det är ändå jag som skapat varenda ord.
Detta betyder ju faktiskt att när jag får jobba vansinnigt mycket för att få ner en text då mår jag nog ganska bra eller kanske tom skitbra helt enkelt. Jag får nog vara nöjd med det och inse att jag hittat en känslobarometer i mig själv.
Eller så kanske jag slutat att lida...
I mitt hem finns det tusen texter från olika delar av mitt liv. När jag börjar gå igenom dem så kan jag se att det är när jag lider som de är som bäst. På samma sätt som de flesta låtar handlar om kärlek och framför lidande kärlek. Vi vill gärna se oss själva, känna att just denna fras är skriven just till oss, det finns ingen den passar så bra på som just mig.
Självklart kan jag skriva om andra saker, hela jag är en åsiktsmaskin som bubblar av olika åsikter, funderingar och konstigheter. Men faktum är att sanningen är så tydlig. När jag mår som sämst, lider, blöder och har tappat all balans i livet då fungerar min hjärna som bäst. Det är då jag kan skriva dikter som får den mest iskalla personen att gråta. Det är då jag kan använda orden på ett sätt så de bara flyter fram. Jag har kunnat hitta texter som jag vet att jag själv skrivit men förstår inte var jag fick känslan ifrån, känner inte igen något av det, men det är ändå jag som skapat varenda ord.
Detta betyder ju faktiskt att när jag får jobba vansinnigt mycket för att få ner en text då mår jag nog ganska bra eller kanske tom skitbra helt enkelt. Jag får nog vara nöjd med det och inse att jag hittat en känslobarometer i mig själv.
Eller så kanske jag slutat att lida...
måndag 3 maj 2010
Kent
Jag har haft en rätt jobbig dag eller egentligen flera dagar i följd. I sådana fall så borde glad, uppmuntrande, pigg musik vara en bra medicin men jag blev så vansinnigt sugen på att lyssna på Kent. Jag har medvetet låtit bli att lyssna på dem i över ett år, det är alldeles för många jobbiga minnen som jag inte orkat ta. Men idag fick jag den briljanta idén att nu när jag ändå mådde skit så kunde jag väl ta den ångesten också.
Hem och skapar en lista på spotify med alla favoriter. Jag börjar inte med de värsta utan måste vänja mig lite. Det här är jobbigt, Kent är fan ångest i kvadrat, men åhh så otroligt bra.
Jag lider samtidigt som jag njuter av fulla drag. Sen kommer den, den bästa och kanske den absolut jobbigaste låten. Jag sätter mig och höjer ljudet och bara lyssnar. Det känns i hela kroppen, allt jag någonsin känt virvlar runt och jag kryper ihop för att fortsätta ta emot plågan. Mitt i låten upptäcker jag att jag bara minns, det gör inte ont längre och det är en alldeles ny upplevelse tillsammans med Kent. Jag lyssnar på samma låt en gång till bara ifall jag på något sätt missat att må så där riktigt dåligt som det bara går att göra till den här låten. Samma sak, jobbigt, jag minns men det gör inte ont.
Jag blir alldeles överväldigad eftersom jag förstår att jag faktiskt har tagit ett ganska stort kliv. Nu är det så njutbart att fortsätta att lyssna mig igenom listan och jag sjunger med i texterna, med all säkerhet hellre än bra. Jag kan få fortsätta att ha Kent som bara sån där skön ångestmusik, lida lite lagom men inte så att det lämnar blödande sår efteråt. Så skönt!!
Sen kom 747....den gjorde ont, men bara lite.
Hem och skapar en lista på spotify med alla favoriter. Jag börjar inte med de värsta utan måste vänja mig lite. Det här är jobbigt, Kent är fan ångest i kvadrat, men åhh så otroligt bra.
Jag lider samtidigt som jag njuter av fulla drag. Sen kommer den, den bästa och kanske den absolut jobbigaste låten. Jag sätter mig och höjer ljudet och bara lyssnar. Det känns i hela kroppen, allt jag någonsin känt virvlar runt och jag kryper ihop för att fortsätta ta emot plågan. Mitt i låten upptäcker jag att jag bara minns, det gör inte ont längre och det är en alldeles ny upplevelse tillsammans med Kent. Jag lyssnar på samma låt en gång till bara ifall jag på något sätt missat att må så där riktigt dåligt som det bara går att göra till den här låten. Samma sak, jobbigt, jag minns men det gör inte ont.
Jag blir alldeles överväldigad eftersom jag förstår att jag faktiskt har tagit ett ganska stort kliv. Nu är det så njutbart att fortsätta att lyssna mig igenom listan och jag sjunger med i texterna, med all säkerhet hellre än bra. Jag kan få fortsätta att ha Kent som bara sån där skön ångestmusik, lida lite lagom men inte så att det lämnar blödande sår efteråt. Så skönt!!
Sen kom 747....den gjorde ont, men bara lite.
lördag 1 maj 2010
Blod, svett och tårar
Jag har aldrig tyckt om slagsmål, det ett manligt sätt att lösa konflikter och jag tycker verkligen att där nävarna tar vid tar hjärnan slut. Detta är mitt kloka och logiska jag som talar. Om vi ska gå till mitt kvinnliga jag, det som ser till min fantasi, mina drömmar och med all säkerhet min nedärvda åtrå, så är det något helt annat.
Boxning är extremt häftigt. Jag såg Cinderella Man på TV igår och jag upptäcker efter en stund hur jäkla bra jag tycker att den här filmen är. Fattig familj på 30-talet, man som kämpar för sin familj och vinner , inte direkt något som aldrig gjorts förut. Det är inte manuset som triggar mig heller, det är inte heller de romantiska scenerna när han visar hur mycket han älskar sin fru, nej det är när han svettig och blodig står i ringen och jag lever mig in i matchen precis såsom jag hade suttit i publiken själv. Jag måste tänka mig för så jag inte skriker rakt ut ”Men kom igen nu, sänk honom, slå, slå SLÅ!!!”
Jag är varken logisk eller klok längre, nu handlar det om djuriska lustar och jag vill se motståndaren sönderslagen.
Första gången jag upptäckte detta hos mig själv var länge sedan, väldigt länge sedan. Vi var några stycken som skulle gå på bio och vi lät killarna bestämma, såsom vi tjejer gärna gör. Rocky III var det enhälliga beslutet och jag minns att jag var på väg att vända och åka hem istället men blev väl naturligtvis övertalad att stanna kvar. För er som inte minns det så börjar Rocky III med slutet från II:an. Sylvester Stallone står i ringen efter han har besegrat regerande världsmästaren i tungviktsboxning Apollo Creed. Man ser endast hans ena öga, det andra är helt igenmurat, bloden rinner och svettlukten kan kännas biolokalen. Alla journalister försöker sträcka fram sina mikar för att intervjua honom. Han ser inget och han hör inget, han skriker bara rakt ut med saliven sprutande ur munnen tillsammans med blodet ”ADRIAN! ILOVE YOU”
Nu har det gått ett par minuter in i filmen och egentligen inte det heller eftersom det bara är en påminnelse hur II:an slutade. Jag är såld, det här är det bästa jag sett i filmväg, det är romantiskt och så otroligt sensuellt så att jag lever mig in detta mer än jag någonsin gjort i någon film innan.
Nu i efterhand måste jag ju erkänna att manuset är ju rätt patetiskt och framförallt väldigt amerikanskt , något som jag verkligen inte höjer till skyarna. Men fortfarande än idag så är jag förlorad just i den scenen, den scenen som fick mig att inse att jag inte är så jäkla skenhelig rakt igenom och kan stå och säga att våld är rakt igenom dåligt. Jo, jag tycker fortfarande det och det är väl just därför det pirrar så där förbjudet i mig när jag ser ett blodigt sönderslaget ansikte i en boxningsring.
Att upptäcka saker om sig själv är inte alltid roligt. Förlåt alla killar med en mjuk både in och utsida, ni som aldrig kan tänka er att ta till nävarna, ni som inte kan förstå vad våld gör för nytta. Jag är så tacksam för att ni finns men jag kan inte rå för att det här är en av de saker som jag tycker är så sjukt sexigt.
Boxning är extremt häftigt. Jag såg Cinderella Man på TV igår och jag upptäcker efter en stund hur jäkla bra jag tycker att den här filmen är. Fattig familj på 30-talet, man som kämpar för sin familj och vinner , inte direkt något som aldrig gjorts förut. Det är inte manuset som triggar mig heller, det är inte heller de romantiska scenerna när han visar hur mycket han älskar sin fru, nej det är när han svettig och blodig står i ringen och jag lever mig in i matchen precis såsom jag hade suttit i publiken själv. Jag måste tänka mig för så jag inte skriker rakt ut ”Men kom igen nu, sänk honom, slå, slå SLÅ!!!”
Jag är varken logisk eller klok längre, nu handlar det om djuriska lustar och jag vill se motståndaren sönderslagen.
Första gången jag upptäckte detta hos mig själv var länge sedan, väldigt länge sedan. Vi var några stycken som skulle gå på bio och vi lät killarna bestämma, såsom vi tjejer gärna gör. Rocky III var det enhälliga beslutet och jag minns att jag var på väg att vända och åka hem istället men blev väl naturligtvis övertalad att stanna kvar. För er som inte minns det så börjar Rocky III med slutet från II:an. Sylvester Stallone står i ringen efter han har besegrat regerande världsmästaren i tungviktsboxning Apollo Creed. Man ser endast hans ena öga, det andra är helt igenmurat, bloden rinner och svettlukten kan kännas biolokalen. Alla journalister försöker sträcka fram sina mikar för att intervjua honom. Han ser inget och han hör inget, han skriker bara rakt ut med saliven sprutande ur munnen tillsammans med blodet ”ADRIAN! ILOVE YOU”
Nu har det gått ett par minuter in i filmen och egentligen inte det heller eftersom det bara är en påminnelse hur II:an slutade. Jag är såld, det här är det bästa jag sett i filmväg, det är romantiskt och så otroligt sensuellt så att jag lever mig in detta mer än jag någonsin gjort i någon film innan.
Nu i efterhand måste jag ju erkänna att manuset är ju rätt patetiskt och framförallt väldigt amerikanskt , något som jag verkligen inte höjer till skyarna. Men fortfarande än idag så är jag förlorad just i den scenen, den scenen som fick mig att inse att jag inte är så jäkla skenhelig rakt igenom och kan stå och säga att våld är rakt igenom dåligt. Jo, jag tycker fortfarande det och det är väl just därför det pirrar så där förbjudet i mig när jag ser ett blodigt sönderslaget ansikte i en boxningsring.
Att upptäcka saker om sig själv är inte alltid roligt. Förlåt alla killar med en mjuk både in och utsida, ni som aldrig kan tänka er att ta till nävarna, ni som inte kan förstå vad våld gör för nytta. Jag är så tacksam för att ni finns men jag kan inte rå för att det här är en av de saker som jag tycker är så sjukt sexigt.
fredag 30 april 2010
Valborg
Då har vi en sån här dag igen, en dag där vi mäter tiden. Vi träffar släkt eller vänner som vi brukar, äter, tittar på brasa, säger ”Vilket fint väder vi fick, nästan som förra året” ”Ja, fast minns du det året vi satt i bikini, det var när Peter fyllde 5 år” ”Men när Lisa skulle fylla 10 år så snöade det” osv osv. Ja ni fattar säkert vad jag menar. Vi har ett antal sådana här dagar på året valborg, midsommar, påsk och jul.
För att det här ska fungera så måste man göra samma sak år efter år, ha en tradition helt enkelt. Jag mår uruselt av sådana här dagar av just det skälet. Jag har haft traditioner, sedan har jag bytt och halkat in på någon annans tradition och det funkar ju också.
Just i år på denna traditionsdag så har jag alltså ingenting, det är helt tomt. Det tar ju naturligtvis bort effekten av härlig vårkänsla också, vilket gör saken ännu värre.
Solen skiner och jag ser gröna blad på björken utanför och det borde verkligen pirra vår i mig men det enda jag ser är repriser i huvudet på andra valborgsmässoaftnar som jag upplevt och jag blir bara ledsen och arg för att jag inte är där just nu. Jag vill också stå vid en brasa med vänner omkring mig, ett glas vin i handen och känslan av att äntligen är det vår och snart sommar.
Det här inlägget kan säkert uppfattas som bittert och ledsamt och om det är så att ni upplevt det på det sättet så har nu gjort alldeles rätt. Jag är just nu både bitter och ledsen.
Utan att jag vet om det har jag säkert skapat en milstolpe i mitt liv då jag längre fram kan säga "Jo men det vet jag, det var det året jag var så jäkla bitter på Valborgsmässoafton, det var 2010" eller så glömmer jag bort det helt och hållet, vilket naturligtvis borde vara det bästa.
För att det här ska fungera så måste man göra samma sak år efter år, ha en tradition helt enkelt. Jag mår uruselt av sådana här dagar av just det skälet. Jag har haft traditioner, sedan har jag bytt och halkat in på någon annans tradition och det funkar ju också.
Just i år på denna traditionsdag så har jag alltså ingenting, det är helt tomt. Det tar ju naturligtvis bort effekten av härlig vårkänsla också, vilket gör saken ännu värre.
Solen skiner och jag ser gröna blad på björken utanför och det borde verkligen pirra vår i mig men det enda jag ser är repriser i huvudet på andra valborgsmässoaftnar som jag upplevt och jag blir bara ledsen och arg för att jag inte är där just nu. Jag vill också stå vid en brasa med vänner omkring mig, ett glas vin i handen och känslan av att äntligen är det vår och snart sommar.
Det här inlägget kan säkert uppfattas som bittert och ledsamt och om det är så att ni upplevt det på det sättet så har nu gjort alldeles rätt. Jag är just nu både bitter och ledsen.
Utan att jag vet om det har jag säkert skapat en milstolpe i mitt liv då jag längre fram kan säga "Jo men det vet jag, det var det året jag var så jäkla bitter på Valborgsmässoafton, det var 2010" eller så glömmer jag bort det helt och hållet, vilket naturligtvis borde vara det bästa.
måndag 26 april 2010
Söndagsångest
Efter en väldigt angenäm och rolig helg så blir jag i princip nästan överfallen av fenomenet Söndagsångest. Ja inte min egen då som man kanske skulle kunna tro, nej precis tvärtom! Det är klart att jag väl inte hoppar jämfota av glädje för att en ledig helg är slut och jag måste upp och jobba men ångest, nej det har jag inte.
Jag gillar att jobba och har alltid gjort. Jag vill att mitt jobba ska vara något som tillfredställer och utvecklar mig, vilket det alltid gör mer eller mindre. Nu har jag visserligen bytt jobb ett antal otaliga gånger, men det är kanske just därför att jag verkligen inte accepterar att vantrivas på mitt arbete. Visst har det hänt men när jag kommer dit ser jag vansinnigt fort till att åtgärda det.
Så att återgå till det här med söndagsångest då! Det är ju skrämmande att så många människor på söndagskvällen mår så dåligt för att de ska gå och jobba så att de benämner det som ångest. Nu misstänker jag att vissa av dessa säkert överdriver benämningen en aning, eller jag får verkligen hoppas att det är så. Men likaväl så är det alldeles för många som inte mår bra av sitt jobb.
Men vad hände med alla dessa som har ångest över att inte ha jobb, det är däremot något jag definitivt kan förstå. Det finns naturligtvis en enkel förklaring på det också, utan jobb inga pengar, men det är ju att båda förenkla och göra om hela problemet. Då handlar ju allt om att om alla hade pengar utan att jobba så skulle de låta bli och vara hemma och istället, ja vadå? Vad skulle de göra istället. Jag vill gärna tro att människor jobbar av andra anledningar än bara pengar.
Att ha helg och semester är ju just skönt för att man har jobbat. Tillfredställda blir vi när vi uppnått något och för att göra det behöver vi anstränga oss.
Även om jag jobbat i 25 år på en väldigt massa olika ställen och även med en väldig blandning på sysselsättning så blir jag fortfarande väldigt glad och ett lyckorus sprider sig i mig när jag gör ett bra jobb, när jag lyckats med de mål jag satt upp och när jag känner mig nöjd med min insats.
Jag njuter absolut av min ledighet och mina helger och extra mycket nu när vi äntligen fått vår. Men jag njuter också av att vakna före klockan, ta en kopp kaffe för att sedan raskt göra min morgonpromenad. Därefter frukost och genomgång av vad dagen ska innehålla. Ja det är måndag och Det är första dagen på min arbetsvecka som ska göra mig lycklig och tillfredställd på fredag när det är ledigt igen och jag ska få njuta av det. Ibland känner jag mig väldigt ensam om att känna så.
Jag gillar att jobba och har alltid gjort. Jag vill att mitt jobba ska vara något som tillfredställer och utvecklar mig, vilket det alltid gör mer eller mindre. Nu har jag visserligen bytt jobb ett antal otaliga gånger, men det är kanske just därför att jag verkligen inte accepterar att vantrivas på mitt arbete. Visst har det hänt men när jag kommer dit ser jag vansinnigt fort till att åtgärda det.
Så att återgå till det här med söndagsångest då! Det är ju skrämmande att så många människor på söndagskvällen mår så dåligt för att de ska gå och jobba så att de benämner det som ångest. Nu misstänker jag att vissa av dessa säkert överdriver benämningen en aning, eller jag får verkligen hoppas att det är så. Men likaväl så är det alldeles för många som inte mår bra av sitt jobb.
Men vad hände med alla dessa som har ångest över att inte ha jobb, det är däremot något jag definitivt kan förstå. Det finns naturligtvis en enkel förklaring på det också, utan jobb inga pengar, men det är ju att båda förenkla och göra om hela problemet. Då handlar ju allt om att om alla hade pengar utan att jobba så skulle de låta bli och vara hemma och istället, ja vadå? Vad skulle de göra istället. Jag vill gärna tro att människor jobbar av andra anledningar än bara pengar.
Att ha helg och semester är ju just skönt för att man har jobbat. Tillfredställda blir vi när vi uppnått något och för att göra det behöver vi anstränga oss.
Även om jag jobbat i 25 år på en väldigt massa olika ställen och även med en väldig blandning på sysselsättning så blir jag fortfarande väldigt glad och ett lyckorus sprider sig i mig när jag gör ett bra jobb, när jag lyckats med de mål jag satt upp och när jag känner mig nöjd med min insats.
Jag njuter absolut av min ledighet och mina helger och extra mycket nu när vi äntligen fått vår. Men jag njuter också av att vakna före klockan, ta en kopp kaffe för att sedan raskt göra min morgonpromenad. Därefter frukost och genomgång av vad dagen ska innehålla. Ja det är måndag och Det är första dagen på min arbetsvecka som ska göra mig lycklig och tillfredställd på fredag när det är ledigt igen och jag ska få njuta av det. Ibland känner jag mig väldigt ensam om att känna så.
måndag 19 april 2010
Utmaningen
Jag har en vän som skrev 50 obekväma sanningar om sig själv och sedan utmanade mig att göra detsamma. Självklart måste jag vara lika modig som henne och anta utmaningen. Däremot är jag inte så säker på att alla sanningar är obekväma en del är bara sanningar.
50 sanningar om mig
1. Är alltid ute i sista sekunden men kommer sällan (i princip aldrig) försent.
2. Om jag inte får peta öronen med tops minst två gånger om dagen kliar det i huvudet.
3. Skrattar högt för mig själv när jag läser eller ser något som är roligt.
4. Pratar väldigt mycket.
5. Pratar även för mig själv när jag är ensam.
6. Envis som synden, behöver överbevisas både en och två gånger om jag ska ge mig.
7. Tycker väldigt illa om att borsta tänderna. Inte att de blir rena utan själva borstandet är äckligt.
8. Har bytt jobb och flyttat långt mer än de flesta.
9. Är äldst inte bara av syskonen utan även av kusinerna.
10. Har en närmare relation med mina kusiner än med mina syskon.
11. Gillar inte frågesportslekar eftersom jag inte lägger allmänbildande frågor på minnet.
12. Kan ha läst hälften av en bok när jag kommer på att jag redan läst den.
13. Hatar frågan "Vad lyssnar du på för musik". Jag minns inte vad låten heter eller vem som sjunger och kan inte sjunga tillräckligt bra för att återgälda låten.
14. Det här med räkningar är verkligen inte min starka sida. Om någon gör de åt mig så kan jag betala.
15. Jag har svårt att slänga saker, spar på alldeles för mycket skräp.
16. Hela mitt hem är överallt fullt med block och papper.
17. Vill jag förmedla något till någon så skriver jag alltid ner det först, en anledning till alla block.
18. Har samlat på kylskåpsmagneter och har över 200 st.
19. Har en extrem röra bland mina papper men har en alldeles egen ordning och vet vad man kan hitta i vilken hög.
20. Spelar inte alls, varken dataspel, roulette eller tips. Endast någon trisslott då och då.
21. När jag köper trisslotter låter jag dem alltid ligga i väskan i några dagar för att få mer chans till vinst!??!?!??!
22. Har blivit opererad minst 8 gånger och det jag inte vet om sjukhus är inte värt att veta om man inte är läkare eller syrra då.
23. Har varit beroende av smärtstillande medicin.
24. Gråter väldigt sällan till filmer. Kan däremot börja gråta genom att bara tänka på mina systerdöttrar.
25. Har ständigt dåligt samvete för att jag inte träffar mina systerdöttrar oftare.
26. Förstår fortfarande inte varför jag inte fick några barn när jag ständigt blir påmind om de som blivit föräldrar och inte borde.
27. Vill gärna tro att jag har längre stubin än förut men den är nog fortfarande rätt kort. Gråter alltid när jag blir arg vilket retar mig mycket.
28. Vet fortfarande inte hur man laddar ner musik eller filmer.
29. Har färgnojja vilket betyder att jag alltid måste matcha allt jag har på mig. Även då jag bara ska till tvättstugan eller bara vara ensam hemma.
30. Kan ibland helt enkelt bara strunta i att svara i telefonen.
31. Tycker att lampaffärer och stora lampavdelningar är riktigt obehagliga.
32. Kör alldeles för fort.
33. Svär ofta och mycket till andra förare.
34. Är livrädd att bli gammal och bortglömd.
35. Tror fullt och fast på att vårt öde är förutbestämt.
36. Älskar alldeles vansinnigt mycket när jag gör det och kämpar till sista blodsdroppen för en relation.
37. Har alltid hängt kvar för länge i mina relationer.
38. Gillar inte att vara nyförälskad, det är osäkert och jag är livrädd hela tiden. Det är värt pirret säger många, nej inte för mig. Det får gärna gå över fort. Pirr har jag hela tiden när jag älskar istället.
39. Har ett mycket dåligt tålamod vill inte vänta på något.
40. Vill inte montera ihop saker, kan inte och vill inte lära mig.
41. Slänger alltid ur mig mina svar alldeles för fort, en bättre, smartare och mer genomtänkt formulering kommer alltid efter en stund.
42. Att tänka innan jag talar är alltså inget jag kan förlika mig med, tyvärr.
43. Jag ger mig alltid in i allt till 100% tyvärr tröttnar jag fort och slutför därför saker mer sällan. Gäller som sagt inte förhållanden, tyvärr skulle jag nog kunna säga ibland.
44. Tycker inte om kritik även om den så fint heter är konstruktiv. Jag lyssnar och tar emot den men jag gillar absolut inte att få den.
45. Är godtrogen och tror att alla vill gott, tyvärr är det inte så men tänker nog fortsätta att ha den tron.
46. Om det finns en minsta chans att jag kan dö för att jag inte kontrollerar situationen helt och hållet så är jag skiträdd.
47. Vill förstå saker, kan vända, vrida och älta saker i oändlighet tills jag förstår eller tills min omgivning tröttnar på att svara.
48. Tycker om att ge bort presenter men rätt presenter. Lägger gärna ner mycket energi på att ge bort något som någon sagt att den vill ha eller att det helt enkelt symboliserar den människan just då.
49. Vill bo stort så att alla de jag tycker om kan besöka mig och få plats samtidigt.
50. Kan säkert hitta 50 sanningar till som säkert är mer obekväma men är alldeles för feg för att dela med mig av dem.
Jag får med all sannolikhet anledning till att återkomma till några punkter som behöver förklaras närmare.
50 sanningar om mig
1. Är alltid ute i sista sekunden men kommer sällan (i princip aldrig) försent.
2. Om jag inte får peta öronen med tops minst två gånger om dagen kliar det i huvudet.
3. Skrattar högt för mig själv när jag läser eller ser något som är roligt.
4. Pratar väldigt mycket.
5. Pratar även för mig själv när jag är ensam.
6. Envis som synden, behöver överbevisas både en och två gånger om jag ska ge mig.
7. Tycker väldigt illa om att borsta tänderna. Inte att de blir rena utan själva borstandet är äckligt.
8. Har bytt jobb och flyttat långt mer än de flesta.
9. Är äldst inte bara av syskonen utan även av kusinerna.
10. Har en närmare relation med mina kusiner än med mina syskon.
11. Gillar inte frågesportslekar eftersom jag inte lägger allmänbildande frågor på minnet.
12. Kan ha läst hälften av en bok när jag kommer på att jag redan läst den.
13. Hatar frågan "Vad lyssnar du på för musik". Jag minns inte vad låten heter eller vem som sjunger och kan inte sjunga tillräckligt bra för att återgälda låten.
14. Det här med räkningar är verkligen inte min starka sida. Om någon gör de åt mig så kan jag betala.
15. Jag har svårt att slänga saker, spar på alldeles för mycket skräp.
16. Hela mitt hem är överallt fullt med block och papper.
17. Vill jag förmedla något till någon så skriver jag alltid ner det först, en anledning till alla block.
18. Har samlat på kylskåpsmagneter och har över 200 st.
19. Har en extrem röra bland mina papper men har en alldeles egen ordning och vet vad man kan hitta i vilken hög.
20. Spelar inte alls, varken dataspel, roulette eller tips. Endast någon trisslott då och då.
21. När jag köper trisslotter låter jag dem alltid ligga i väskan i några dagar för att få mer chans till vinst!??!?!??!
22. Har blivit opererad minst 8 gånger och det jag inte vet om sjukhus är inte värt att veta om man inte är läkare eller syrra då.
23. Har varit beroende av smärtstillande medicin.
24. Gråter väldigt sällan till filmer. Kan däremot börja gråta genom att bara tänka på mina systerdöttrar.
25. Har ständigt dåligt samvete för att jag inte träffar mina systerdöttrar oftare.
26. Förstår fortfarande inte varför jag inte fick några barn när jag ständigt blir påmind om de som blivit föräldrar och inte borde.
27. Vill gärna tro att jag har längre stubin än förut men den är nog fortfarande rätt kort. Gråter alltid när jag blir arg vilket retar mig mycket.
28. Vet fortfarande inte hur man laddar ner musik eller filmer.
29. Har färgnojja vilket betyder att jag alltid måste matcha allt jag har på mig. Även då jag bara ska till tvättstugan eller bara vara ensam hemma.
30. Kan ibland helt enkelt bara strunta i att svara i telefonen.
31. Tycker att lampaffärer och stora lampavdelningar är riktigt obehagliga.
32. Kör alldeles för fort.
33. Svär ofta och mycket till andra förare.
34. Är livrädd att bli gammal och bortglömd.
35. Tror fullt och fast på att vårt öde är förutbestämt.
36. Älskar alldeles vansinnigt mycket när jag gör det och kämpar till sista blodsdroppen för en relation.
37. Har alltid hängt kvar för länge i mina relationer.
38. Gillar inte att vara nyförälskad, det är osäkert och jag är livrädd hela tiden. Det är värt pirret säger många, nej inte för mig. Det får gärna gå över fort. Pirr har jag hela tiden när jag älskar istället.
39. Har ett mycket dåligt tålamod vill inte vänta på något.
40. Vill inte montera ihop saker, kan inte och vill inte lära mig.
41. Slänger alltid ur mig mina svar alldeles för fort, en bättre, smartare och mer genomtänkt formulering kommer alltid efter en stund.
42. Att tänka innan jag talar är alltså inget jag kan förlika mig med, tyvärr.
43. Jag ger mig alltid in i allt till 100% tyvärr tröttnar jag fort och slutför därför saker mer sällan. Gäller som sagt inte förhållanden, tyvärr skulle jag nog kunna säga ibland.
44. Tycker inte om kritik även om den så fint heter är konstruktiv. Jag lyssnar och tar emot den men jag gillar absolut inte att få den.
45. Är godtrogen och tror att alla vill gott, tyvärr är det inte så men tänker nog fortsätta att ha den tron.
46. Om det finns en minsta chans att jag kan dö för att jag inte kontrollerar situationen helt och hållet så är jag skiträdd.
47. Vill förstå saker, kan vända, vrida och älta saker i oändlighet tills jag förstår eller tills min omgivning tröttnar på att svara.
48. Tycker om att ge bort presenter men rätt presenter. Lägger gärna ner mycket energi på att ge bort något som någon sagt att den vill ha eller att det helt enkelt symboliserar den människan just då.
49. Vill bo stort så att alla de jag tycker om kan besöka mig och få plats samtidigt.
50. Kan säkert hitta 50 sanningar till som säkert är mer obekväma men är alldeles för feg för att dela med mig av dem.
Jag får med all sannolikhet anledning till att återkomma till några punkter som behöver förklaras närmare.
lördag 10 april 2010
Fem månader
Jag har inte berört det med ett ord och ska jag vara ärlig så har jag heller inte tänkt så mycket på det heller men nu känner jag att jag faktiskt vill stoltsera lite.
Idag, ja precis alldeles exakt idag har jag varit totalt rökfri i 5 månader och för första gången så är det så häftigt att få säga det. Dels för att jag inte går och tänker på det dagligen som jag gjort de andra gångerna jag slutat. Då har jag räknat veckor, dagar ja tom timmar och åhhh vad duktig jag varit. Det har sugit i röktarmen varje gång jag druckit kaffe, vin, målat naglarna , pratat i telefon osv osv.
Den här gången bara försvann begäret, det kändes inte ens. Visst tänkte jag när jag drack ett glas vin första gången efter jag slutat att nu skulle jag bli röksugen och hur skulle det gå.
Visst blev jag det...i ca 5 sekunder sen gick det över. Nästa gång jag drack vin tänkte jag inte alls på det.
Nu har jag väldigt lite rökare runtomkring mig men ändå är det några envisa som håller fast vid sin kära pinne. När jag är med dessa människor bävar jag bara för när de ska tända sin cigarett och övergå från trevliga mysiga människor till stinkande omkringående avfallshögar. Ja, jag vet att de som har rökt är absolut värst och klagar mest på att det luktar så illa.
Jag tror inte att det beror på att vi känner det tydligare utan bara att vi någonstans har rätten att få säga ”Fy fan vad du luktar” eftersom vi varit så förbaskat duktiga och slutat. De som aldrig rökt har ju alltid levt med denna stank och ska de då efter ett helt liv plötsligt börja tala om hur illa folk luktar...nä så gör vi inte.
Jag är också väldigt tacksam för att jag slipper mysa i soffan med en rökstinkande lukt, eller sova bredvid en askopp och det slår mig att så länge jag höll på med de där dumheterna så var det precis det som jag erbjöd. Usch!!!
Nu erbjuder jag endast mig och jag doftar alldeles fantastiskt gott numera!
Idag, ja precis alldeles exakt idag har jag varit totalt rökfri i 5 månader och för första gången så är det så häftigt att få säga det. Dels för att jag inte går och tänker på det dagligen som jag gjort de andra gångerna jag slutat. Då har jag räknat veckor, dagar ja tom timmar och åhhh vad duktig jag varit. Det har sugit i röktarmen varje gång jag druckit kaffe, vin, målat naglarna , pratat i telefon osv osv.
Den här gången bara försvann begäret, det kändes inte ens. Visst tänkte jag när jag drack ett glas vin första gången efter jag slutat att nu skulle jag bli röksugen och hur skulle det gå.
Visst blev jag det...i ca 5 sekunder sen gick det över. Nästa gång jag drack vin tänkte jag inte alls på det.
Nu har jag väldigt lite rökare runtomkring mig men ändå är det några envisa som håller fast vid sin kära pinne. När jag är med dessa människor bävar jag bara för när de ska tända sin cigarett och övergå från trevliga mysiga människor till stinkande omkringående avfallshögar. Ja, jag vet att de som har rökt är absolut värst och klagar mest på att det luktar så illa.
Jag tror inte att det beror på att vi känner det tydligare utan bara att vi någonstans har rätten att få säga ”Fy fan vad du luktar” eftersom vi varit så förbaskat duktiga och slutat. De som aldrig rökt har ju alltid levt med denna stank och ska de då efter ett helt liv plötsligt börja tala om hur illa folk luktar...nä så gör vi inte.
Jag är också väldigt tacksam för att jag slipper mysa i soffan med en rökstinkande lukt, eller sova bredvid en askopp och det slår mig att så länge jag höll på med de där dumheterna så var det precis det som jag erbjöd. Usch!!!
Nu erbjuder jag endast mig och jag doftar alldeles fantastiskt gott numera!
onsdag 7 april 2010
Bäst före datum
Det finns alltid ett bäst före datum på mjölken vi har i kylskåpet. Om detta datum har passerat med en eller kanske max två dagar, så luktar vi på mjölken, smakar försiktigt och på så sätt avgör om den fortfarande går att dricka. Om vi upptäcker att datumet har passerat med en vecka så häller vi omedelbart ut den i slasken och undviker att både lukta och framförallt smaka. Borde vi ha bäst före datum även på andra saker i livet?
Tanken slår mig när jag sitter på nattbussen hem efter en kväll på en av stadens inneklubbar. Jag ser tillbaka på kvällen och konstaterar att jag kan tänka på kvällen igår eller någon annan kväll mycket, mycket långt tillbaka i tiden. Skillnaden är minimal.
Jag slänger ihop något enkelt i matväg samtidigt som jag blandar drinkar för fullt. Min vän konverserar glatt med mig samtidigt som jag provar kläder, byter skor och byter musik. Stämningen är hög, det blir mer drinkar än mat och sminket på mig är väldigt mycket mer avancerat än det brukar vara. Hårspraysdoften ligger tung i badrummet.
Dunkande musik, drinkar i baren och människor som skriker sig blåa i ansiktet när de ska försöka konversera med varandra. På det lilla dansgolvet trängs folk i takt med musik som jag definitivt trodde ingen kom ihåg längre. I båsen där sofforna finns, står bunkarna med Absolutflaskor på borden och här sitter de som har sina ytterkläder på sig eller i alla fall dem liggande bredvid sig. De är ju bara här en stund och kollar efter som det är inte så inne att visa att jag har minsann tänkt stanna här hela natten. Dessutom finns det pengar vid detta bord och därför blandar vi våra drinkar själv.
På väg hem ser jag mig omkring och då ser jag också vilket enormt skarpt ljus det är i dessa bussar. Jag kan se alla bleka ansikten som är trötta, berusade och sminket är inte lika fräscht som för ett antal timmar sedan. Det talas i mobiltelefon, en del sover, andra skrattar hysteriskt eller gråter. En ung tjej spyr i en papperskorg.
Det är då som jag kommer på att bäst före datumet på detta har gått ut för alldeles för länge sedan. Det handlar inte om att smaka försiktigt och säga, jo det funkar ett tag till. Nej, det är inte en veckas försening utan kan liknas vid en mjölkförpackning så gammal att du tar ut den med en hand, samtidigt som du håller för näsan med den andra. Innehållet hälls direkt i toaletten och förpackningen slängs i soporna direkt och då menar jag utanför hemmet för att slippa stanken i köket.
När hände detta? I Sex and the City är det alltid glamoröst och coolt att gå ut och då är inte dessa kvinnor några tonåringar. Varför infinner sig inte det glamorösa här hos mig, jag var ju på Stureplan?
Carrie Bradshaw bor i New York och hon åker nästan alltid taxi hem kan det var det som är skillnaden.
Nej, det är nog bara datumet som är alldeles för gammalt.
Tanken slår mig när jag sitter på nattbussen hem efter en kväll på en av stadens inneklubbar. Jag ser tillbaka på kvällen och konstaterar att jag kan tänka på kvällen igår eller någon annan kväll mycket, mycket långt tillbaka i tiden. Skillnaden är minimal.
Jag slänger ihop något enkelt i matväg samtidigt som jag blandar drinkar för fullt. Min vän konverserar glatt med mig samtidigt som jag provar kläder, byter skor och byter musik. Stämningen är hög, det blir mer drinkar än mat och sminket på mig är väldigt mycket mer avancerat än det brukar vara. Hårspraysdoften ligger tung i badrummet.
Dunkande musik, drinkar i baren och människor som skriker sig blåa i ansiktet när de ska försöka konversera med varandra. På det lilla dansgolvet trängs folk i takt med musik som jag definitivt trodde ingen kom ihåg längre. I båsen där sofforna finns, står bunkarna med Absolutflaskor på borden och här sitter de som har sina ytterkläder på sig eller i alla fall dem liggande bredvid sig. De är ju bara här en stund och kollar efter som det är inte så inne att visa att jag har minsann tänkt stanna här hela natten. Dessutom finns det pengar vid detta bord och därför blandar vi våra drinkar själv.
På väg hem ser jag mig omkring och då ser jag också vilket enormt skarpt ljus det är i dessa bussar. Jag kan se alla bleka ansikten som är trötta, berusade och sminket är inte lika fräscht som för ett antal timmar sedan. Det talas i mobiltelefon, en del sover, andra skrattar hysteriskt eller gråter. En ung tjej spyr i en papperskorg.
Det är då som jag kommer på att bäst före datumet på detta har gått ut för alldeles för länge sedan. Det handlar inte om att smaka försiktigt och säga, jo det funkar ett tag till. Nej, det är inte en veckas försening utan kan liknas vid en mjölkförpackning så gammal att du tar ut den med en hand, samtidigt som du håller för näsan med den andra. Innehållet hälls direkt i toaletten och förpackningen slängs i soporna direkt och då menar jag utanför hemmet för att slippa stanken i köket.
När hände detta? I Sex and the City är det alltid glamoröst och coolt att gå ut och då är inte dessa kvinnor några tonåringar. Varför infinner sig inte det glamorösa här hos mig, jag var ju på Stureplan?
Carrie Bradshaw bor i New York och hon åker nästan alltid taxi hem kan det var det som är skillnaden.
Nej, det är nog bara datumet som är alldeles för gammalt.
torsdag 1 april 2010
Påskvädret!
Ibland har jag vissa nätter när jag inte sover. Jag vet inte riktigt vad det beror på och jag kan inte se något mönster i det. Det inträffar då och då, dock mer sällan numera, men ändå dyker de upp med jämna mellanrum. Så är det bara. Eftersom det inte är någon idé att stressa upp mig eller bli sur, ligga och vända och vrida mig, för det hjälper inte, så försöker jag göra något vettigt med tiden istället.
Oftast blir det väldigt mycket skriva sådana här nätter. Detta pga att min hjärna då går på högvarv, jag tänker ut mina absolut smartaste idéer, de bästa texterna och är helt enkelt allmänt rätt vaken, ja i dubbel bemärkelse då. Föregående natt blev det tänkande och ett vaket drömmande. Jag ägnade mig först åt ganska omfattande inredningsidéer eftersom det är något som ligger framför mig att ”pimpa upp” ett rätt lagomt stort hus.Jag tog rum för rum men tappade bort mig i trappen på väg ner till undervåningen.
Då började det slå mig att faktiskt påsken var på intågande och att jag nog tyckte att detta var en tid då i alla fall jag och säkert fler med mig riktigt känner att nu, nu är våren verkligen här. Jag hade läst i tidningen att torsdagen och fredagen skulle bli soliga och ganska varma dagar och jag kunde riktigt känna den pirrande vårkänslan i mig. Såg mig själv sitta ute i solen och umgås med vänner och ha det riktigt mysigt.
Eftersom jag aldrig somnat så behövde jag ju heller inte vakna till det grådaskiga småspiksregn som pågick utanför utan det bara överföll mig ändå.
Jag tror att jag kommer att behöva sova lite under dagen om jag ska kunna hålla mig vaken ikväll då jag är bortbjuden och då tror jag att jag fortsätter med inredningen på nedervåningen.
Glad Påsk!
Oftast blir det väldigt mycket skriva sådana här nätter. Detta pga att min hjärna då går på högvarv, jag tänker ut mina absolut smartaste idéer, de bästa texterna och är helt enkelt allmänt rätt vaken, ja i dubbel bemärkelse då. Föregående natt blev det tänkande och ett vaket drömmande. Jag ägnade mig först åt ganska omfattande inredningsidéer eftersom det är något som ligger framför mig att ”pimpa upp” ett rätt lagomt stort hus.Jag tog rum för rum men tappade bort mig i trappen på väg ner till undervåningen.
Då började det slå mig att faktiskt påsken var på intågande och att jag nog tyckte att detta var en tid då i alla fall jag och säkert fler med mig riktigt känner att nu, nu är våren verkligen här. Jag hade läst i tidningen att torsdagen och fredagen skulle bli soliga och ganska varma dagar och jag kunde riktigt känna den pirrande vårkänslan i mig. Såg mig själv sitta ute i solen och umgås med vänner och ha det riktigt mysigt.
Eftersom jag aldrig somnat så behövde jag ju heller inte vakna till det grådaskiga småspiksregn som pågick utanför utan det bara överföll mig ändå.
Jag tror att jag kommer att behöva sova lite under dagen om jag ska kunna hålla mig vaken ikväll då jag är bortbjuden och då tror jag att jag fortsätter med inredningen på nedervåningen.
Glad Påsk!
söndag 28 mars 2010
Slutspel
Det är slutspel i hockey. Detta kanske inte kommer som någon överraskning för en del men för min del så hade jag verkligen ingen aning. Nu har jag det. Jag har dessutom beskådat en hel match med, nu ska vi se, Färjestad och Skellefteå AIK idag. Färjestad vann med 3-2. Det var väldigt bra eftersom vi höll på Färjestad. Normalt sett håller jag på Djurgården i den mån jag intresserar mig alls för sport, men de var klara för final tydligen. Om jag fortsätter så här kan jag säkert referera ett sportevenemang snart.
Jag blir bara så förvånad varje gång det händer, att jag sitter och tittar på något sportevenemang utan att jag är ett dugg intresserad. Jo det är klart jag är men inte av sporten då. Det brukar finnas något av manligt kön bredvid mig som just har valt den aktuella sporten som jag är intresserad av. Jag beklagar mig inte alls och ingen har på något sätt tvingat mig att titta utan jag gör det av ren och skär vilja och jag tycker faktiskt att det är rätt mysigt.Jag lever mig in i sporten och det är spännande.
Men jag måste nog erkänna att det är ju att just sitta där, nära, bredvid som är mysigt om det sen är hockey, fotboll, tennis eller rally spelar ingen roll. Förresten stryk rally, det går helt enkelt inte att titta på. Jag undrar om det här är specifikt kvinnligt att faktiskt dela ett intresse utan att ge upp efter fem minuter. Jag har t ex aldrig lyckats behålla en man i en skoaffär längre, inte har någon suttit tillsammans med mig bara för att ha ett maratonrace med SATC avsnitt heller.
Eller så gör män saker för oss som vi aldrig märker, just bara för att få vara nära oss. Dela en stund av närhet och värme och skiter fullständigt om det är intressant det vi sysslar med just då. Jag undrar om det är så? Jag hoppas det! Om inte säger det väl mer om oss än om dem…
Jag blir bara så förvånad varje gång det händer, att jag sitter och tittar på något sportevenemang utan att jag är ett dugg intresserad. Jo det är klart jag är men inte av sporten då. Det brukar finnas något av manligt kön bredvid mig som just har valt den aktuella sporten som jag är intresserad av. Jag beklagar mig inte alls och ingen har på något sätt tvingat mig att titta utan jag gör det av ren och skär vilja och jag tycker faktiskt att det är rätt mysigt.Jag lever mig in i sporten och det är spännande.
Men jag måste nog erkänna att det är ju att just sitta där, nära, bredvid som är mysigt om det sen är hockey, fotboll, tennis eller rally spelar ingen roll. Förresten stryk rally, det går helt enkelt inte att titta på. Jag undrar om det här är specifikt kvinnligt att faktiskt dela ett intresse utan att ge upp efter fem minuter. Jag har t ex aldrig lyckats behålla en man i en skoaffär längre, inte har någon suttit tillsammans med mig bara för att ha ett maratonrace med SATC avsnitt heller.
Eller så gör män saker för oss som vi aldrig märker, just bara för att få vara nära oss. Dela en stund av närhet och värme och skiter fullständigt om det är intressant det vi sysslar med just då. Jag undrar om det är så? Jag hoppas det! Om inte säger det väl mer om oss än om dem…
onsdag 24 mars 2010
Bensintorsk på vischan
Jag fick lite dåligt samvete i natt efter mitt senaste blogginlägg, jag gillar ju faktiskt att bo här och det framkom nog inte alls. Visst är det andra regler som gäller och det finns många företeelser som jag ännu inte lärt mig men det kommer med tiden. Men om nu befolkningen här tycker att det är viktigt att belysa olika händelser som händer i kungafamiljen i tvättstugan så har de också en förbaskad bra koll på samtliga som på något sätt vistas i detta extremt lilla samhälle. Både på gott och ont naturligtvis.
Min första upplevelse med det var väldigt gott.
Jag hade fått ett stort paket som jag skulle hämta. I denna by finns en ICA, en mack och en pizzeria. Mitt paket hade anlänt till ICA och jag skulle hämta det. Eftersom jag hade lite bråttom och dessutom var rätt lat just då, det senare är nog mest troligt, så tog jag bilen även om det är en mycket kort sträcka. Jag är medveten om att det är lite bensin i bilen men vadå, jag ska ju bara köra en väldigt kort bit. Självklart så var det i princip dammtomt på bensin i bilen så den hostade till ett par gånger och stannade, dock väldigt snällt på ICAs parkering. Lite lätt irriterad går jag med raska steg till macken som ligger ett par hundra meter därifrån. Jag kliver in och det är allra första gången jag gör ett besök där sedan jag flyttat hit. ”Har ni bensindunkar” muttrar jag. ”Javisst, har det hänt något” säger killen och ser glad ut och faktiskt ganska nöjd med att det kommer ett okänt ansikte in till honom. Det händer nog inte så ofta. Jag berättar att jag varit så klantig att jag fått bensinstopp och att jag bara bor några hundra meter därifrån så jag borde ha promenerat egentligen.
”Men du kan låna en bensindunk”. Mitt i all kyla av snödrivor och snålblåst blir jag varm av hans vänliga erbjudande. Jag tackar ja och vi går tillsammans ut till bensinpumpen med dunken emellan oss. När vi kommer fram ser jag framför mig hur jag tar ur mitt bankkort ur plånboken föregående kväll eftersom jag skulle betala något på internet. Jag kan däremot inte se att jag stoppande tillbaka kortet. Jag slänger en blick in i plånboken, och naturligtvis har jag rätt. ”Fan”, säger jag både högt och tydligt och blir ännu mer irriterad på mig själv än jag var tidigare. Mackkillen tittar på mig och undrar naturligtvis varför jag får ett utbrott. Jag berättar fräsande vad jag gjort, ja eller inte gjort rättare sagt. Från ingenstans tar han upp ett par bilnycklar ur fickan och säger lite försiktigt ”Du kan låna min bil och åka hem och hämta kortet om du vill”. Den här killen har aldrig träffat mig förut. Han är en fullständig främling för mig som utan tveksamheter och precis som det skulle vara en helt naturlig handling, tänker låna ut sin bil till mig. I det här läget så rinner min irritation bara av mig. Det är fullständigt omöjligt att vara sur och arg när någon kan vara så omtänksam och vänlig.
Jag fick mitt kort så jag kunde fylla dunken och därmed också kunde också bilen få följa med hem från ICA.
Även om jag inte träffat alla 570 invånare som finns i detta lilla samhälle så är jag rätt övertygad om att de vet vem jag är, i alla fall efter det här. Jag kan bjuda på dråpligheten, det känns rätt skönt att ha människor med stort hjärta runtomkring mig.
Jag bor på landet och jag gillar det.
Min första upplevelse med det var väldigt gott.
Jag hade fått ett stort paket som jag skulle hämta. I denna by finns en ICA, en mack och en pizzeria. Mitt paket hade anlänt till ICA och jag skulle hämta det. Eftersom jag hade lite bråttom och dessutom var rätt lat just då, det senare är nog mest troligt, så tog jag bilen även om det är en mycket kort sträcka. Jag är medveten om att det är lite bensin i bilen men vadå, jag ska ju bara köra en väldigt kort bit. Självklart så var det i princip dammtomt på bensin i bilen så den hostade till ett par gånger och stannade, dock väldigt snällt på ICAs parkering. Lite lätt irriterad går jag med raska steg till macken som ligger ett par hundra meter därifrån. Jag kliver in och det är allra första gången jag gör ett besök där sedan jag flyttat hit. ”Har ni bensindunkar” muttrar jag. ”Javisst, har det hänt något” säger killen och ser glad ut och faktiskt ganska nöjd med att det kommer ett okänt ansikte in till honom. Det händer nog inte så ofta. Jag berättar att jag varit så klantig att jag fått bensinstopp och att jag bara bor några hundra meter därifrån så jag borde ha promenerat egentligen.
”Men du kan låna en bensindunk”. Mitt i all kyla av snödrivor och snålblåst blir jag varm av hans vänliga erbjudande. Jag tackar ja och vi går tillsammans ut till bensinpumpen med dunken emellan oss. När vi kommer fram ser jag framför mig hur jag tar ur mitt bankkort ur plånboken föregående kväll eftersom jag skulle betala något på internet. Jag kan däremot inte se att jag stoppande tillbaka kortet. Jag slänger en blick in i plånboken, och naturligtvis har jag rätt. ”Fan”, säger jag både högt och tydligt och blir ännu mer irriterad på mig själv än jag var tidigare. Mackkillen tittar på mig och undrar naturligtvis varför jag får ett utbrott. Jag berättar fräsande vad jag gjort, ja eller inte gjort rättare sagt. Från ingenstans tar han upp ett par bilnycklar ur fickan och säger lite försiktigt ”Du kan låna min bil och åka hem och hämta kortet om du vill”. Den här killen har aldrig träffat mig förut. Han är en fullständig främling för mig som utan tveksamheter och precis som det skulle vara en helt naturlig handling, tänker låna ut sin bil till mig. I det här läget så rinner min irritation bara av mig. Det är fullständigt omöjligt att vara sur och arg när någon kan vara så omtänksam och vänlig.
Jag fick mitt kort så jag kunde fylla dunken och därmed också kunde också bilen få följa med hem från ICA.
Även om jag inte träffat alla 570 invånare som finns i detta lilla samhälle så är jag rätt övertygad om att de vet vem jag är, i alla fall efter det här. Jag kan bjuda på dråpligheten, det känns rätt skönt att ha människor med stort hjärta runtomkring mig.
Jag bor på landet och jag gillar det.
tisdag 23 mars 2010
Får jag tvätta när jag vill?
Det är verkligen annorlunda på landet.
Vi tar det här med tvättstugan t ex. Tvättstugan är ett ständigt stort samtalsämne bland alla människor som tvingas gå till dessa. Väldigt många har också skrivit om historier som innefattat ludd, bokningstider och att inte hämta sin tvätt i tid. Jodå det är exakt likadant på landet, här får vi ut våra frustrationer i tvättstugan också.
Men det jag ska komma till har jag aldrig råkat ut för någonsin förut.
I min tvättstuga har vi listor för varje månad med siffrorna 1-31 och sedan har min värd skrivit till efter varje siffra vilken dag i veckan det är och självklart vilken månad listan avser högst upp på bladet. En dag när jag kom ner och skulle boka tvättid så ser jag att värden denna gång skrivit till något på en av raderna. ”Kronprinsessans födelsedag” står det. Jag tycker att det är väldigt märkligt att det behöver uppmärksammas på just tvättlistan. Är det någon regel att man inte tvättar när kronprinsessan fyller år. Ju mer jag tänker på det så blir det bara märkligare och märkligare. När jag efter en stund dessutom börjar fundera på om hon verkligen fyller den 12 mars. Nej hon fyller väl 14 juli om jag inte minns alldeles fel. Nu kan man tro att jag är en otrolig royalist som kan komma ihåg detta datum i huvudet och i så fall inte ens höja på ögonbrynen ens om det fanns ett förbud på att vara i tvättstugan på hennes födelsedag. Så är dock inte fallet. Jag har mycket lätt för siffror och datum och 1977 då kronprinsessan föddes hade jag en stor milstolpe i mitt liv, därför minns jag detta datum.
Nu hade jag i alla fall konstaterat att det faktiskt var fel det som stod på listan i tvättstugan och det måste naturligtvis utredas. Enligt min almanacka så är det Viktora som har namnsdag denna dag. Här blir företeelsen ännu mer suspekt, alltså man vill alltså påvisa att vår Kronprinsessa har namnsdag...I TVÄTTSTUGAN.
Jag går genast ner och tar pennan och skriver till på raden ”hon har bara namnsdag, kan jag tvätta då?”
Det kanske tog en vecka innan jag såg listan igen, jag hade ett ärende till mitt källarkontor och passerar listan. Jag såg att någon strukit det jag skrivit, nej inte strukit utan frenetiskt använt bläckpennan fram och tillbaka många gånger för att försöka få mitt inlägg att försvinna.
Det uppskattades alltså inte. Nu skrev jag inte mitt namn efter men jag tror dom vet att det var jag i alla fall. Det är ju trots allt jag som är utbölingen från Stockholm, vem annars skulle det vara.
Dessutom var ju jag den enda som tvättade den 12 mars
Vi tar det här med tvättstugan t ex. Tvättstugan är ett ständigt stort samtalsämne bland alla människor som tvingas gå till dessa. Väldigt många har också skrivit om historier som innefattat ludd, bokningstider och att inte hämta sin tvätt i tid. Jodå det är exakt likadant på landet, här får vi ut våra frustrationer i tvättstugan också.
Men det jag ska komma till har jag aldrig råkat ut för någonsin förut.
I min tvättstuga har vi listor för varje månad med siffrorna 1-31 och sedan har min värd skrivit till efter varje siffra vilken dag i veckan det är och självklart vilken månad listan avser högst upp på bladet. En dag när jag kom ner och skulle boka tvättid så ser jag att värden denna gång skrivit till något på en av raderna. ”Kronprinsessans födelsedag” står det. Jag tycker att det är väldigt märkligt att det behöver uppmärksammas på just tvättlistan. Är det någon regel att man inte tvättar när kronprinsessan fyller år. Ju mer jag tänker på det så blir det bara märkligare och märkligare. När jag efter en stund dessutom börjar fundera på om hon verkligen fyller den 12 mars. Nej hon fyller väl 14 juli om jag inte minns alldeles fel. Nu kan man tro att jag är en otrolig royalist som kan komma ihåg detta datum i huvudet och i så fall inte ens höja på ögonbrynen ens om det fanns ett förbud på att vara i tvättstugan på hennes födelsedag. Så är dock inte fallet. Jag har mycket lätt för siffror och datum och 1977 då kronprinsessan föddes hade jag en stor milstolpe i mitt liv, därför minns jag detta datum.
Nu hade jag i alla fall konstaterat att det faktiskt var fel det som stod på listan i tvättstugan och det måste naturligtvis utredas. Enligt min almanacka så är det Viktora som har namnsdag denna dag. Här blir företeelsen ännu mer suspekt, alltså man vill alltså påvisa att vår Kronprinsessa har namnsdag...I TVÄTTSTUGAN.
Jag går genast ner och tar pennan och skriver till på raden ”hon har bara namnsdag, kan jag tvätta då?”
Det kanske tog en vecka innan jag såg listan igen, jag hade ett ärende till mitt källarkontor och passerar listan. Jag såg att någon strukit det jag skrivit, nej inte strukit utan frenetiskt använt bläckpennan fram och tillbaka många gånger för att försöka få mitt inlägg att försvinna.
Det uppskattades alltså inte. Nu skrev jag inte mitt namn efter men jag tror dom vet att det var jag i alla fall. Det är ju trots allt jag som är utbölingen från Stockholm, vem annars skulle det vara.
Dessutom var ju jag den enda som tvättade den 12 mars
torsdag 18 mars 2010
Ensam pappa söker
Det här med relationer är verkligen inte lätt. Och framför allt definitionen, vilken status man är i. Jag är verkligen så extremt dålig på just detta, det kan ju visserligen bero på att jag inte kan skryta med så väldigt många seriösa relationer, inte så många oseriösa heller för den delen.
Men när vet man om det är en relation eller inte, när övergår dejtandet till förhållande? Du kan väl fråga, är jag rätt säker på att jag har en hel del väninnor som skulle säga men just "Är vi ihop" känns som en rätt pubertal fråga och jag skulle inte känna mig speciellt bekväm i en just sådan konversation. Överhuvudtaget är jag nog rätt dålig på just sådana diskussioner. Allt som innefattar "Var är vi på väg" Hur ska vi ha det egentligen" "Vad menar du med mig" osv osv.
Jag går på känsla och gillar klara tydliga signaler och uttryck. Just nu är väl egentligen ingenting varken klart eller tydligt. Känslan har jag stängt in och håller i ett rejält koppel och tänker absolut inte tillåta att något rinner över innan det känns säkert. Gud förbjude! Det handlar naturligtvis enbart om en självbevarelsedrift, jag vet ju att jag annars riskerar att bli dödligt skadad som kan ge både handikapp och bestående men. Därför är det en bra idé att undvika krigszoner.
Men när vet man då? Och hur vet man?
Barn är en bra måttstock, ja befintliga då. Den dagen inbjudan inte gäller middag, vin, tända ljus och härligt vuxenmys utan istället nyfikna, frågvisa barn i dagsljus, då är det dags att skärpa sig. Varje millimeter av mig kommer att bedömmas och jag kommer förväntas vara fantasirik, rolig och framför allt glad och snäll. Barn är absolut den hårdaste jury någon kan råka ut för. De ser inte om du är nyfriserad, har en snygg make up eller snygga och utmanande kläder. De struntar i om dina naglar är nymålade och de ser inte ens dina skor. Du kan vara hur sexig som helst, de vet inte ens vad det betyder.
De ser helt enkelt rakt igenom dig och bedömer dig hur du är som människa. Ett positivt uttalande från ett barn kan vara avgörande i tävlingen "Ensam pappa söker".
Än är jag inte i final men jag är beredd!
Men när vet man om det är en relation eller inte, när övergår dejtandet till förhållande? Du kan väl fråga, är jag rätt säker på att jag har en hel del väninnor som skulle säga men just "Är vi ihop" känns som en rätt pubertal fråga och jag skulle inte känna mig speciellt bekväm i en just sådan konversation. Överhuvudtaget är jag nog rätt dålig på just sådana diskussioner. Allt som innefattar "Var är vi på väg" Hur ska vi ha det egentligen" "Vad menar du med mig" osv osv.
Jag går på känsla och gillar klara tydliga signaler och uttryck. Just nu är väl egentligen ingenting varken klart eller tydligt. Känslan har jag stängt in och håller i ett rejält koppel och tänker absolut inte tillåta att något rinner över innan det känns säkert. Gud förbjude! Det handlar naturligtvis enbart om en självbevarelsedrift, jag vet ju att jag annars riskerar att bli dödligt skadad som kan ge både handikapp och bestående men. Därför är det en bra idé att undvika krigszoner.
Men när vet man då? Och hur vet man?
Barn är en bra måttstock, ja befintliga då. Den dagen inbjudan inte gäller middag, vin, tända ljus och härligt vuxenmys utan istället nyfikna, frågvisa barn i dagsljus, då är det dags att skärpa sig. Varje millimeter av mig kommer att bedömmas och jag kommer förväntas vara fantasirik, rolig och framför allt glad och snäll. Barn är absolut den hårdaste jury någon kan råka ut för. De ser inte om du är nyfriserad, har en snygg make up eller snygga och utmanande kläder. De struntar i om dina naglar är nymålade och de ser inte ens dina skor. Du kan vara hur sexig som helst, de vet inte ens vad det betyder.
De ser helt enkelt rakt igenom dig och bedömer dig hur du är som människa. Ett positivt uttalande från ett barn kan vara avgörande i tävlingen "Ensam pappa söker".
Än är jag inte i final men jag är beredd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)