Det är slutspel i hockey. Detta kanske inte kommer som någon överraskning för en del men för min del så hade jag verkligen ingen aning. Nu har jag det. Jag har dessutom beskådat en hel match med, nu ska vi se, Färjestad och Skellefteå AIK idag. Färjestad vann med 3-2. Det var väldigt bra eftersom vi höll på Färjestad. Normalt sett håller jag på Djurgården i den mån jag intresserar mig alls för sport, men de var klara för final tydligen. Om jag fortsätter så här kan jag säkert referera ett sportevenemang snart.
Jag blir bara så förvånad varje gång det händer, att jag sitter och tittar på något sportevenemang utan att jag är ett dugg intresserad. Jo det är klart jag är men inte av sporten då. Det brukar finnas något av manligt kön bredvid mig som just har valt den aktuella sporten som jag är intresserad av. Jag beklagar mig inte alls och ingen har på något sätt tvingat mig att titta utan jag gör det av ren och skär vilja och jag tycker faktiskt att det är rätt mysigt.Jag lever mig in i sporten och det är spännande.
Men jag måste nog erkänna att det är ju att just sitta där, nära, bredvid som är mysigt om det sen är hockey, fotboll, tennis eller rally spelar ingen roll. Förresten stryk rally, det går helt enkelt inte att titta på. Jag undrar om det här är specifikt kvinnligt att faktiskt dela ett intresse utan att ge upp efter fem minuter. Jag har t ex aldrig lyckats behålla en man i en skoaffär längre, inte har någon suttit tillsammans med mig bara för att ha ett maratonrace med SATC avsnitt heller.
Eller så gör män saker för oss som vi aldrig märker, just bara för att få vara nära oss. Dela en stund av närhet och värme och skiter fullständigt om det är intressant det vi sysslar med just då. Jag undrar om det är så? Jag hoppas det! Om inte säger det väl mer om oss än om dem…
söndag 28 mars 2010
onsdag 24 mars 2010
Bensintorsk på vischan
Jag fick lite dåligt samvete i natt efter mitt senaste blogginlägg, jag gillar ju faktiskt att bo här och det framkom nog inte alls. Visst är det andra regler som gäller och det finns många företeelser som jag ännu inte lärt mig men det kommer med tiden. Men om nu befolkningen här tycker att det är viktigt att belysa olika händelser som händer i kungafamiljen i tvättstugan så har de också en förbaskad bra koll på samtliga som på något sätt vistas i detta extremt lilla samhälle. Både på gott och ont naturligtvis.
Min första upplevelse med det var väldigt gott.
Jag hade fått ett stort paket som jag skulle hämta. I denna by finns en ICA, en mack och en pizzeria. Mitt paket hade anlänt till ICA och jag skulle hämta det. Eftersom jag hade lite bråttom och dessutom var rätt lat just då, det senare är nog mest troligt, så tog jag bilen även om det är en mycket kort sträcka. Jag är medveten om att det är lite bensin i bilen men vadå, jag ska ju bara köra en väldigt kort bit. Självklart så var det i princip dammtomt på bensin i bilen så den hostade till ett par gånger och stannade, dock väldigt snällt på ICAs parkering. Lite lätt irriterad går jag med raska steg till macken som ligger ett par hundra meter därifrån. Jag kliver in och det är allra första gången jag gör ett besök där sedan jag flyttat hit. ”Har ni bensindunkar” muttrar jag. ”Javisst, har det hänt något” säger killen och ser glad ut och faktiskt ganska nöjd med att det kommer ett okänt ansikte in till honom. Det händer nog inte så ofta. Jag berättar att jag varit så klantig att jag fått bensinstopp och att jag bara bor några hundra meter därifrån så jag borde ha promenerat egentligen.
”Men du kan låna en bensindunk”. Mitt i all kyla av snödrivor och snålblåst blir jag varm av hans vänliga erbjudande. Jag tackar ja och vi går tillsammans ut till bensinpumpen med dunken emellan oss. När vi kommer fram ser jag framför mig hur jag tar ur mitt bankkort ur plånboken föregående kväll eftersom jag skulle betala något på internet. Jag kan däremot inte se att jag stoppande tillbaka kortet. Jag slänger en blick in i plånboken, och naturligtvis har jag rätt. ”Fan”, säger jag både högt och tydligt och blir ännu mer irriterad på mig själv än jag var tidigare. Mackkillen tittar på mig och undrar naturligtvis varför jag får ett utbrott. Jag berättar fräsande vad jag gjort, ja eller inte gjort rättare sagt. Från ingenstans tar han upp ett par bilnycklar ur fickan och säger lite försiktigt ”Du kan låna min bil och åka hem och hämta kortet om du vill”. Den här killen har aldrig träffat mig förut. Han är en fullständig främling för mig som utan tveksamheter och precis som det skulle vara en helt naturlig handling, tänker låna ut sin bil till mig. I det här läget så rinner min irritation bara av mig. Det är fullständigt omöjligt att vara sur och arg när någon kan vara så omtänksam och vänlig.
Jag fick mitt kort så jag kunde fylla dunken och därmed också kunde också bilen få följa med hem från ICA.
Även om jag inte träffat alla 570 invånare som finns i detta lilla samhälle så är jag rätt övertygad om att de vet vem jag är, i alla fall efter det här. Jag kan bjuda på dråpligheten, det känns rätt skönt att ha människor med stort hjärta runtomkring mig.
Jag bor på landet och jag gillar det.
Min första upplevelse med det var väldigt gott.
Jag hade fått ett stort paket som jag skulle hämta. I denna by finns en ICA, en mack och en pizzeria. Mitt paket hade anlänt till ICA och jag skulle hämta det. Eftersom jag hade lite bråttom och dessutom var rätt lat just då, det senare är nog mest troligt, så tog jag bilen även om det är en mycket kort sträcka. Jag är medveten om att det är lite bensin i bilen men vadå, jag ska ju bara köra en väldigt kort bit. Självklart så var det i princip dammtomt på bensin i bilen så den hostade till ett par gånger och stannade, dock väldigt snällt på ICAs parkering. Lite lätt irriterad går jag med raska steg till macken som ligger ett par hundra meter därifrån. Jag kliver in och det är allra första gången jag gör ett besök där sedan jag flyttat hit. ”Har ni bensindunkar” muttrar jag. ”Javisst, har det hänt något” säger killen och ser glad ut och faktiskt ganska nöjd med att det kommer ett okänt ansikte in till honom. Det händer nog inte så ofta. Jag berättar att jag varit så klantig att jag fått bensinstopp och att jag bara bor några hundra meter därifrån så jag borde ha promenerat egentligen.
”Men du kan låna en bensindunk”. Mitt i all kyla av snödrivor och snålblåst blir jag varm av hans vänliga erbjudande. Jag tackar ja och vi går tillsammans ut till bensinpumpen med dunken emellan oss. När vi kommer fram ser jag framför mig hur jag tar ur mitt bankkort ur plånboken föregående kväll eftersom jag skulle betala något på internet. Jag kan däremot inte se att jag stoppande tillbaka kortet. Jag slänger en blick in i plånboken, och naturligtvis har jag rätt. ”Fan”, säger jag både högt och tydligt och blir ännu mer irriterad på mig själv än jag var tidigare. Mackkillen tittar på mig och undrar naturligtvis varför jag får ett utbrott. Jag berättar fräsande vad jag gjort, ja eller inte gjort rättare sagt. Från ingenstans tar han upp ett par bilnycklar ur fickan och säger lite försiktigt ”Du kan låna min bil och åka hem och hämta kortet om du vill”. Den här killen har aldrig träffat mig förut. Han är en fullständig främling för mig som utan tveksamheter och precis som det skulle vara en helt naturlig handling, tänker låna ut sin bil till mig. I det här läget så rinner min irritation bara av mig. Det är fullständigt omöjligt att vara sur och arg när någon kan vara så omtänksam och vänlig.
Jag fick mitt kort så jag kunde fylla dunken och därmed också kunde också bilen få följa med hem från ICA.
Även om jag inte träffat alla 570 invånare som finns i detta lilla samhälle så är jag rätt övertygad om att de vet vem jag är, i alla fall efter det här. Jag kan bjuda på dråpligheten, det känns rätt skönt att ha människor med stort hjärta runtomkring mig.
Jag bor på landet och jag gillar det.
tisdag 23 mars 2010
Får jag tvätta när jag vill?
Det är verkligen annorlunda på landet.
Vi tar det här med tvättstugan t ex. Tvättstugan är ett ständigt stort samtalsämne bland alla människor som tvingas gå till dessa. Väldigt många har också skrivit om historier som innefattat ludd, bokningstider och att inte hämta sin tvätt i tid. Jodå det är exakt likadant på landet, här får vi ut våra frustrationer i tvättstugan också.
Men det jag ska komma till har jag aldrig råkat ut för någonsin förut.
I min tvättstuga har vi listor för varje månad med siffrorna 1-31 och sedan har min värd skrivit till efter varje siffra vilken dag i veckan det är och självklart vilken månad listan avser högst upp på bladet. En dag när jag kom ner och skulle boka tvättid så ser jag att värden denna gång skrivit till något på en av raderna. ”Kronprinsessans födelsedag” står det. Jag tycker att det är väldigt märkligt att det behöver uppmärksammas på just tvättlistan. Är det någon regel att man inte tvättar när kronprinsessan fyller år. Ju mer jag tänker på det så blir det bara märkligare och märkligare. När jag efter en stund dessutom börjar fundera på om hon verkligen fyller den 12 mars. Nej hon fyller väl 14 juli om jag inte minns alldeles fel. Nu kan man tro att jag är en otrolig royalist som kan komma ihåg detta datum i huvudet och i så fall inte ens höja på ögonbrynen ens om det fanns ett förbud på att vara i tvättstugan på hennes födelsedag. Så är dock inte fallet. Jag har mycket lätt för siffror och datum och 1977 då kronprinsessan föddes hade jag en stor milstolpe i mitt liv, därför minns jag detta datum.
Nu hade jag i alla fall konstaterat att det faktiskt var fel det som stod på listan i tvättstugan och det måste naturligtvis utredas. Enligt min almanacka så är det Viktora som har namnsdag denna dag. Här blir företeelsen ännu mer suspekt, alltså man vill alltså påvisa att vår Kronprinsessa har namnsdag...I TVÄTTSTUGAN.
Jag går genast ner och tar pennan och skriver till på raden ”hon har bara namnsdag, kan jag tvätta då?”
Det kanske tog en vecka innan jag såg listan igen, jag hade ett ärende till mitt källarkontor och passerar listan. Jag såg att någon strukit det jag skrivit, nej inte strukit utan frenetiskt använt bläckpennan fram och tillbaka många gånger för att försöka få mitt inlägg att försvinna.
Det uppskattades alltså inte. Nu skrev jag inte mitt namn efter men jag tror dom vet att det var jag i alla fall. Det är ju trots allt jag som är utbölingen från Stockholm, vem annars skulle det vara.
Dessutom var ju jag den enda som tvättade den 12 mars
Vi tar det här med tvättstugan t ex. Tvättstugan är ett ständigt stort samtalsämne bland alla människor som tvingas gå till dessa. Väldigt många har också skrivit om historier som innefattat ludd, bokningstider och att inte hämta sin tvätt i tid. Jodå det är exakt likadant på landet, här får vi ut våra frustrationer i tvättstugan också.
Men det jag ska komma till har jag aldrig råkat ut för någonsin förut.
I min tvättstuga har vi listor för varje månad med siffrorna 1-31 och sedan har min värd skrivit till efter varje siffra vilken dag i veckan det är och självklart vilken månad listan avser högst upp på bladet. En dag när jag kom ner och skulle boka tvättid så ser jag att värden denna gång skrivit till något på en av raderna. ”Kronprinsessans födelsedag” står det. Jag tycker att det är väldigt märkligt att det behöver uppmärksammas på just tvättlistan. Är det någon regel att man inte tvättar när kronprinsessan fyller år. Ju mer jag tänker på det så blir det bara märkligare och märkligare. När jag efter en stund dessutom börjar fundera på om hon verkligen fyller den 12 mars. Nej hon fyller väl 14 juli om jag inte minns alldeles fel. Nu kan man tro att jag är en otrolig royalist som kan komma ihåg detta datum i huvudet och i så fall inte ens höja på ögonbrynen ens om det fanns ett förbud på att vara i tvättstugan på hennes födelsedag. Så är dock inte fallet. Jag har mycket lätt för siffror och datum och 1977 då kronprinsessan föddes hade jag en stor milstolpe i mitt liv, därför minns jag detta datum.
Nu hade jag i alla fall konstaterat att det faktiskt var fel det som stod på listan i tvättstugan och det måste naturligtvis utredas. Enligt min almanacka så är det Viktora som har namnsdag denna dag. Här blir företeelsen ännu mer suspekt, alltså man vill alltså påvisa att vår Kronprinsessa har namnsdag...I TVÄTTSTUGAN.
Jag går genast ner och tar pennan och skriver till på raden ”hon har bara namnsdag, kan jag tvätta då?”
Det kanske tog en vecka innan jag såg listan igen, jag hade ett ärende till mitt källarkontor och passerar listan. Jag såg att någon strukit det jag skrivit, nej inte strukit utan frenetiskt använt bläckpennan fram och tillbaka många gånger för att försöka få mitt inlägg att försvinna.
Det uppskattades alltså inte. Nu skrev jag inte mitt namn efter men jag tror dom vet att det var jag i alla fall. Det är ju trots allt jag som är utbölingen från Stockholm, vem annars skulle det vara.
Dessutom var ju jag den enda som tvättade den 12 mars
torsdag 18 mars 2010
Ensam pappa söker
Det här med relationer är verkligen inte lätt. Och framför allt definitionen, vilken status man är i. Jag är verkligen så extremt dålig på just detta, det kan ju visserligen bero på att jag inte kan skryta med så väldigt många seriösa relationer, inte så många oseriösa heller för den delen.
Men när vet man om det är en relation eller inte, när övergår dejtandet till förhållande? Du kan väl fråga, är jag rätt säker på att jag har en hel del väninnor som skulle säga men just "Är vi ihop" känns som en rätt pubertal fråga och jag skulle inte känna mig speciellt bekväm i en just sådan konversation. Överhuvudtaget är jag nog rätt dålig på just sådana diskussioner. Allt som innefattar "Var är vi på väg" Hur ska vi ha det egentligen" "Vad menar du med mig" osv osv.
Jag går på känsla och gillar klara tydliga signaler och uttryck. Just nu är väl egentligen ingenting varken klart eller tydligt. Känslan har jag stängt in och håller i ett rejält koppel och tänker absolut inte tillåta att något rinner över innan det känns säkert. Gud förbjude! Det handlar naturligtvis enbart om en självbevarelsedrift, jag vet ju att jag annars riskerar att bli dödligt skadad som kan ge både handikapp och bestående men. Därför är det en bra idé att undvika krigszoner.
Men när vet man då? Och hur vet man?
Barn är en bra måttstock, ja befintliga då. Den dagen inbjudan inte gäller middag, vin, tända ljus och härligt vuxenmys utan istället nyfikna, frågvisa barn i dagsljus, då är det dags att skärpa sig. Varje millimeter av mig kommer att bedömmas och jag kommer förväntas vara fantasirik, rolig och framför allt glad och snäll. Barn är absolut den hårdaste jury någon kan råka ut för. De ser inte om du är nyfriserad, har en snygg make up eller snygga och utmanande kläder. De struntar i om dina naglar är nymålade och de ser inte ens dina skor. Du kan vara hur sexig som helst, de vet inte ens vad det betyder.
De ser helt enkelt rakt igenom dig och bedömer dig hur du är som människa. Ett positivt uttalande från ett barn kan vara avgörande i tävlingen "Ensam pappa söker".
Än är jag inte i final men jag är beredd!
Men när vet man om det är en relation eller inte, när övergår dejtandet till förhållande? Du kan väl fråga, är jag rätt säker på att jag har en hel del väninnor som skulle säga men just "Är vi ihop" känns som en rätt pubertal fråga och jag skulle inte känna mig speciellt bekväm i en just sådan konversation. Överhuvudtaget är jag nog rätt dålig på just sådana diskussioner. Allt som innefattar "Var är vi på väg" Hur ska vi ha det egentligen" "Vad menar du med mig" osv osv.
Jag går på känsla och gillar klara tydliga signaler och uttryck. Just nu är väl egentligen ingenting varken klart eller tydligt. Känslan har jag stängt in och håller i ett rejält koppel och tänker absolut inte tillåta att något rinner över innan det känns säkert. Gud förbjude! Det handlar naturligtvis enbart om en självbevarelsedrift, jag vet ju att jag annars riskerar att bli dödligt skadad som kan ge både handikapp och bestående men. Därför är det en bra idé att undvika krigszoner.
Men när vet man då? Och hur vet man?
Barn är en bra måttstock, ja befintliga då. Den dagen inbjudan inte gäller middag, vin, tända ljus och härligt vuxenmys utan istället nyfikna, frågvisa barn i dagsljus, då är det dags att skärpa sig. Varje millimeter av mig kommer att bedömmas och jag kommer förväntas vara fantasirik, rolig och framför allt glad och snäll. Barn är absolut den hårdaste jury någon kan råka ut för. De ser inte om du är nyfriserad, har en snygg make up eller snygga och utmanande kläder. De struntar i om dina naglar är nymålade och de ser inte ens dina skor. Du kan vara hur sexig som helst, de vet inte ens vad det betyder.
De ser helt enkelt rakt igenom dig och bedömer dig hur du är som människa. Ett positivt uttalande från ett barn kan vara avgörande i tävlingen "Ensam pappa söker".
Än är jag inte i final men jag är beredd!
torsdag 11 mars 2010
Öppet brev till nuvarande frun
Det du gjort är fullständigt oförlåtligt! Jag vet att han är din man nu, det är dig han valt och det är dig han spenderar tid med. Ja, jag vet allt detta. Detta betyder att jag inte längre ligger med honom, delar min vardag med honom, berättar skvaller för honom, tar på honom, äter middag med honom, jag skulle kunna fortsätta i oändlighet om vad jag inte gör med honom. Jag kan reglerna eftersom jag själv varit tillsammans med män som haft någon annan än mig. Har du någonsin haft det? Jag betvivlar det starkt eftersom du leker gud och försöker sudda ut hans förflutna.
Nu har jag gått igenom allt jag INTE gör med din man! Ok men slutar jag känna honom också, nej jag gör ju inte det, efter förhållanden som varit i flera år brukar parterna fortfarande känna varandra, kanske tom ha bekanta tillsammans osv. Jag har aldrig haft en tanke på att kliva eller trampa på dig men att få skicka ett gratulationskort på födelsedagen har jag väl all rätt till, eller? Vi talar inte om ett kort fullt med hjärtan och små otydliga meddelanden om längtan och kärlek, nej vi talar om ett rent och konkret födelsedagskort med en egenhändig vers till födelsedagsbarnet. Vad gjorde du med det? Du öppnade ett igenslickat kuvert med någon annans namn på och sedan ansåg du att detta skulle hota ditt förhållande så förbannat mycket att du slängde det helt enkelt!!
Ursäkta om jag står helt handfallen, förbannad och undrar vad du hade för rätt att göra det. Jag trodde er relation var stadig, seriös och något som skulle pågå länge och att ni var en familj!!! Hur kan du då känna dig hotad av ett förbannat födelsedagskort! Det är helt otroligt, dessutom har du krängt hans integritet när du bestämt vad han ska läsa eller inte läsa, vad han ska få ta emot på sin födelsedag eller inte. Jag undrar hur många kort du slängde egentligen, eftersom jag vet att han har många som säkert skulle gratulera honom. Öppnade du hans paket också och kontrollerade så det inte var något "farligt" som skulle få honom att lämna hus och hem på direkten, eller tänker du även på att lobotomera honom så han inte riskerar tänka på något som hände innan han träffade dig?
Du har lyckats med bedriften att skrämma honom och se till att hans förflutna har försvunnit och allt börjar med dig! Jag tänker inte önska dig lycka till med ditt förhållande eftersom jag hoppas att du får brinna i helvetet för det du gjort!
Nu har jag gått igenom allt jag INTE gör med din man! Ok men slutar jag känna honom också, nej jag gör ju inte det, efter förhållanden som varit i flera år brukar parterna fortfarande känna varandra, kanske tom ha bekanta tillsammans osv. Jag har aldrig haft en tanke på att kliva eller trampa på dig men att få skicka ett gratulationskort på födelsedagen har jag väl all rätt till, eller? Vi talar inte om ett kort fullt med hjärtan och små otydliga meddelanden om längtan och kärlek, nej vi talar om ett rent och konkret födelsedagskort med en egenhändig vers till födelsedagsbarnet. Vad gjorde du med det? Du öppnade ett igenslickat kuvert med någon annans namn på och sedan ansåg du att detta skulle hota ditt förhållande så förbannat mycket att du slängde det helt enkelt!!
Ursäkta om jag står helt handfallen, förbannad och undrar vad du hade för rätt att göra det. Jag trodde er relation var stadig, seriös och något som skulle pågå länge och att ni var en familj!!! Hur kan du då känna dig hotad av ett förbannat födelsedagskort! Det är helt otroligt, dessutom har du krängt hans integritet när du bestämt vad han ska läsa eller inte läsa, vad han ska få ta emot på sin födelsedag eller inte. Jag undrar hur många kort du slängde egentligen, eftersom jag vet att han har många som säkert skulle gratulera honom. Öppnade du hans paket också och kontrollerade så det inte var något "farligt" som skulle få honom att lämna hus och hem på direkten, eller tänker du även på att lobotomera honom så han inte riskerar tänka på något som hände innan han träffade dig?
Du har lyckats med bedriften att skrämma honom och se till att hans förflutna har försvunnit och allt börjar med dig! Jag tänker inte önska dig lycka till med ditt förhållande eftersom jag hoppas att du får brinna i helvetet för det du gjort!
tisdag 9 mars 2010
Ett vårtecken
En alldeles vanlig söndag i ett kallt vinterland. Egentligen borde det vara en trist och tråkig dag men när jag öppnade balkongen så hörde jag en ensam liten fågel som kvittrade högt utanför. Ett riktigt högt vårkvitter. Ett sånt som gör att man blir varm i hela kroppen och tankarna går bakåt till många andra vårar jag upplevt. Det blir som en slags förälskelsekänsla som sprider sig från tårna och ända upp till huvudet.
Genast får jag energi och vill ta hela världen i famnen och tala om hur underbart jag tycker att livet är. Jag ser mig omkring och tycker plötsligt att allt det där jag skulle göra hemma sortera papper, städa o.dyl inte alls känns viktigt utan nu, ja just nu vill jag gå ut i den kalla friska luften och andas in våren och livet. Känna hur det sugs ner i mina lungor och sprids längsamt genom bröstet och fortsätter som bubblorna i någon kolsyrad dryck.
Det är då jag tänker att det är precis så här det är för oss som lever i ett land som under lång period har mörker. Mörkt när vi går upp på mornarna och mörkt när vi kommer hem. Vi går runt i en vinterdvala och är i ett sovande tillstånd. En liten, liten ljusgnista och en ensam fågels kvittrande väcker plötsligt oss till livsglädje igen.
Det behövs inte så mycket för att vi ska kunna känna lycka, vi vill gärna tro att det är stora saker som måste ske men nej. En liten känsla kan gör oss glada.
Vi väcks ur dvalan och ytterligare igen så ser vi våren framför oss. Den är på väg, den bryter sig igenom mörkret och vi vet att även om fågeln tystnar snart och solen försvinner, så har den visat sitt allra första tecken.
Så är egentligen nyårsdagen den första dagen på året, nej den första dagen är när vi känner att det kommer att bli en vår i år igen, det är då vårt nya år börjar.
Jag ska skynda mig ut innan mörkret börjar falla över mig igen och låta den lilla gnutta vår, som finns därute, besöka mitt sinne.
Genast får jag energi och vill ta hela världen i famnen och tala om hur underbart jag tycker att livet är. Jag ser mig omkring och tycker plötsligt att allt det där jag skulle göra hemma sortera papper, städa o.dyl inte alls känns viktigt utan nu, ja just nu vill jag gå ut i den kalla friska luften och andas in våren och livet. Känna hur det sugs ner i mina lungor och sprids längsamt genom bröstet och fortsätter som bubblorna i någon kolsyrad dryck.
Det är då jag tänker att det är precis så här det är för oss som lever i ett land som under lång period har mörker. Mörkt när vi går upp på mornarna och mörkt när vi kommer hem. Vi går runt i en vinterdvala och är i ett sovande tillstånd. En liten, liten ljusgnista och en ensam fågels kvittrande väcker plötsligt oss till livsglädje igen.
Det behövs inte så mycket för att vi ska kunna känna lycka, vi vill gärna tro att det är stora saker som måste ske men nej. En liten känsla kan gör oss glada.
Vi väcks ur dvalan och ytterligare igen så ser vi våren framför oss. Den är på väg, den bryter sig igenom mörkret och vi vet att även om fågeln tystnar snart och solen försvinner, så har den visat sitt allra första tecken.
Så är egentligen nyårsdagen den första dagen på året, nej den första dagen är när vi känner att det kommer att bli en vår i år igen, det är då vårt nya år börjar.
Jag ska skynda mig ut innan mörkret börjar falla över mig igen och låta den lilla gnutta vår, som finns därute, besöka mitt sinne.
tisdag 2 mars 2010
Begär...
Jag har två begär, eller iaf två stycken som står över alla de andra begären jag har. Mat, dryck, luft och sånt gills inte. Det är så tråkigt. Jag pratar om härliga, onödiga, nästan sjukliga begär.
Mitt första begär handlar om att få skriva. Att skriva för mig är ett sjukligt begär för det som är viktigt är inte detta skrivande som jag ägnar mig åt här utan papper och pennaskriva och inte nödvändigtvis någonting som har någon mening. Det kan vara mitt namn eller något ord som är vackert och snyggt att skriva. Sen kan jag skriva det flera hundra gånger på ett papper eller jag kan faktiskt fylla sida efter sida i ett collegeblock med samma text bara för att jag gillar att skriva det ordet, namnet eller vad det nu kan vara. Vad jag skriver med är också viktigt. Favoriten är blyerts och då på vitt eller linjerat papper. En annan favorit är tunn tuschpenna, gärna med kula. Just nu har jag en röd som jag fyller sida efter sida med tramsiga ord. Underbart!
Mitt andra begär är skor. Det kanske inte är så ovanligt bland kvinnor men samma som med skrivandet så är mitt begär inte riktigt som andras. Jag älskar naturligtvis skor och har och köper många. Jag använder dem också men jag har faktiskt skor jag aldrig använt utan har som prydnad. Egentligen var det väl meningen att jag skulle använda dem men av olika anledningar så har det inte blivit av. Som ett par jag köpte för över ett år sedan. De är champagnerosa och glänser. Hög klack, oerhört smala framtill och sjukt snygga. Passar alldeles utmärkt på ett cocktailparty eller liknande. Att de är fruktansvärt obekväma och att inbjudningarna till diverse cocktailpartyn inte har varit så många på sista tiden är troligtvis anledningen till att skorna fortfarande är oanvända. Det gör inget de är så vackra där de står.
Ja för mina skor står framme. Jag har använt en bokhylla som jag ställt i hallen och så ställer jag upp de snyggaste skor och stövlar som jag har. Den är överfull och det är alldeles för många som inte visas upp just nu så jag funderar på att inhandla ytterligare någon form av hylla där jag kan ställa fram mina skor. Jag blir lycklig när jag ser dem. Skor är vackra. Jag kan gå in i en skoaffär ungefär som ett galleri, att bara titta och njuta. Visserligen brukar det sluta med att jag har ett par med mig hem men konstälskare köper väl tavlor också!
Som det är nu så har jag tittat och tittat på mina skor, både gamla och nyinhandlade, provat och gått runt lite med dem inomhus. Både skorna och jag har abstinens, vi vill vara med varandra, utomhus, så snälla våren kom nån gång då!
Mitt första begär handlar om att få skriva. Att skriva för mig är ett sjukligt begär för det som är viktigt är inte detta skrivande som jag ägnar mig åt här utan papper och pennaskriva och inte nödvändigtvis någonting som har någon mening. Det kan vara mitt namn eller något ord som är vackert och snyggt att skriva. Sen kan jag skriva det flera hundra gånger på ett papper eller jag kan faktiskt fylla sida efter sida i ett collegeblock med samma text bara för att jag gillar att skriva det ordet, namnet eller vad det nu kan vara. Vad jag skriver med är också viktigt. Favoriten är blyerts och då på vitt eller linjerat papper. En annan favorit är tunn tuschpenna, gärna med kula. Just nu har jag en röd som jag fyller sida efter sida med tramsiga ord. Underbart!
Mitt andra begär är skor. Det kanske inte är så ovanligt bland kvinnor men samma som med skrivandet så är mitt begär inte riktigt som andras. Jag älskar naturligtvis skor och har och köper många. Jag använder dem också men jag har faktiskt skor jag aldrig använt utan har som prydnad. Egentligen var det väl meningen att jag skulle använda dem men av olika anledningar så har det inte blivit av. Som ett par jag köpte för över ett år sedan. De är champagnerosa och glänser. Hög klack, oerhört smala framtill och sjukt snygga. Passar alldeles utmärkt på ett cocktailparty eller liknande. Att de är fruktansvärt obekväma och att inbjudningarna till diverse cocktailpartyn inte har varit så många på sista tiden är troligtvis anledningen till att skorna fortfarande är oanvända. Det gör inget de är så vackra där de står.
Ja för mina skor står framme. Jag har använt en bokhylla som jag ställt i hallen och så ställer jag upp de snyggaste skor och stövlar som jag har. Den är överfull och det är alldeles för många som inte visas upp just nu så jag funderar på att inhandla ytterligare någon form av hylla där jag kan ställa fram mina skor. Jag blir lycklig när jag ser dem. Skor är vackra. Jag kan gå in i en skoaffär ungefär som ett galleri, att bara titta och njuta. Visserligen brukar det sluta med att jag har ett par med mig hem men konstälskare köper väl tavlor också!
Som det är nu så har jag tittat och tittat på mina skor, både gamla och nyinhandlade, provat och gått runt lite med dem inomhus. Både skorna och jag har abstinens, vi vill vara med varandra, utomhus, så snälla våren kom nån gång då!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)