-Du kan inte vara så förstående hela tiden, ingen är sådär förbannat tålmodig. Det är något allvarligt fel på dig.
Dessa ord blev slängda över mig i helgen. Jag blev överrumplad eftersom jag aldrig någonsin fått skit över att jag är snäll. Jag är snäll, jag är tålmodig och jag vill ogärna bråka med människor.
Jag förklarade allt detta för personen i fråga och bad om att få respekt för den jag var. Att mitt tålamod inte på något sätt var oändligt men att det krävs väldigt mycket för att det ska komma i obalans.
Just då kändes det som förklaringen godtogs men jag kunde ändå inte släppa det jag fått höra. Är det kanske så att det är något helt osunt i det att jag inte säger ifrån när jag borde? Tål jag mer än de flesta? Är jag alldeles för förstående i de flesta situationer?
Det finns nog flera olika förklaringar till att jag är så här men det är specifikt en som efter några dagar slår mig och då faller ganska mycket på plats.
I flera år har jag lärt mig att om jag blir arg och reagerar så kommer jag att i bästa fall få ilska tillbaka men i de flesta fall endast få likgiltighet. Min åsikt slås ner till marken och behandlas som en fimp som någon dödar med skon och trycker ner i jorden.
Om jag är irriterad och trött och känner att jag inte vill le så kommer jag att få veta att jag alltid är en grinig och sur människa som ingen vill ha att göra med.
Om jag ifrågasätter något som i min värld inte stämmer så får jag veta att om jag inte tror på vad som sägs så behöver jag inte finnas där längre.
Jag måste hålla med, vara älskvärd, tålmodig och aldrig, aldrig någonsin tröttna.
Det är en del av att leva med borderline. En annan del är att alltid finnas till, natt som dag. Att få flera både samtal och sms per dag om man inte ses. Att alltid vara tillsammans, överallt 24/7 förutom när ilskan slår till för då måste man snabbt försvinna utan att lämna spår efter sig.
Som sagt det finns nog fler anledningar till min tålmodighet men den här sitter nog fortfarande fast i mig fast det var länge sedan. Jag är nog fortfarande rädd att det ska bli bråk, att bli bortstött, att inte finnas till om min åsikt är fel. Jag tänker självklart inte på det här sättet men ibland sätter nog autopiloten igång och jag är tillbaka, tillbaka dit jag aldrig vill igen.
Jag behöver kanske träna på att säga nej, vara lite otrevlig och inte så förstående hela tiden. Fast jag tycker nog fortfarande att ingen behöver reagera i onödan om oväsentliga saker och att det med all säkerhet lönar sig att vara en snäll och förstående person. Jag tänker mycket och jag vill gärna förstå varför människor beter sig på olika sätt. Jag vill gärna fortsätta tro att ingen är elak med flit tills motsatsen bevisas. Så i slutänden så är jag nog en snäll jävel i alla fall.
