Innan jag såg honom kände jag att han var där. Hans blick slog mig med en sådan kraft att jag hade kunnat ramla om omkull. Nonchalant tog jag mig fram till montern och hälsade genast på hans medarbetare. Hej, vad kul det var länge sedan och annat trivialt babbel som jag knappt hörde eftersom jag var tvungen att var fullt fokuserad på när han blev ledig så att jag skulle vara beredd. Efter en stund kändes det obekvämt och jag bestämde mig för att glida vidare och undersöka de övriga utställarna. Jag var både blind och döv och att jag tog mig fram av egen maskin var ett smärre under.
Efter en stund ser jag långt borta hur han tar sig igenom folksamlingen åt mitt håll. Han kommer emot mig, ler, säger hej och kramar om mig. Ja, det var ok, jag klarade av det utan att ramla. Vi hittade en plats där vi kan sitta och prata. Vi ställer de vanliga frågorna till varandra och jag börjar känna mig bekväm i situationen. Det här går ju bra! Jag är avslappnad, cool och kan svara på frågorna och ställa egna.
Utan förvarning så ber han att jag ska hitta vår plågoande och om jag gör det så ska vi gifta oss. Jag slutar andas, mitt hjärta slutar slå och jag ramlar ihop i en hög. Nej jag sitter rakt upp och skrattar till bara, men inombords är det kaos. Han tittade på mig igen och säger "Det är ett löfte". Jag gör som jag alltid gjort när vi kommer till sådana här ämnen, jag pratar bort det och vill inte på något sätt röja vad jag egentligen känner. Jag stålsätter mig för att kunna fortsätta samtalet som återgår till andra, vanliga saker. Ögonblicket är borta och jag lyssnar och svarar men i mitt huvud så snurrar orden om och om igen. Varför är han tvungen att säga så, allt jag byggt upp under så lång tid raseras fullständigt. Fan ta honom!
Han är till slut tvungen att gå tillbaka till montern så vi reser oss och går tillbaka. Jag står bredvid en stund och tittar på honom. Han är så vacker och jag skulle bara vilja gå fram och ta på honom för att bevisa för mig själv att detta inte är en dröm. Nej det är ingen dröm, det är verkligheten, min verklighet. Vi skiljs åt utan att på något sätt bestämma något. Varför skulle vi göra det, det är över, slut, finito. Orden var bara ord som inte betyder något.
Jag vänder mig aldrig om när jag går utan fortsätter bara rakt fram, med tårarna rinnande utan gråt.
Vi skulle bara prata men jag blev stum av ditt leende
I dina ögon såg jag längtan och mitt kaffe blev kallt
Allt och inget jag svarade men hörde ingenting
Inget annat existerar med dig vill jag göra allt
Stjärnor åska och orkan vi vände upp och ner på livet
Jag ville stanna tiden och leva i evighet med dig
Men jag vet att det tar slut
Med lusta och åtrå tätt tillsammans och blöta
Av varandras svett andas vi ut
En guldtråd på min hylla som kunde komma bort
Ligger kvar och berättar sin historia för mig gång på gång
Jag ville inte höra jag vill glömma bränna alla minnen
Det är en historia som blivit alltför lång
Jag blundar och känner doften av din hud
En förnimmelse av en känsla som aldrig kommer att ta slut
Jag känner dina tankar och du finns inuti mig
Jag är fängslad på livstid och kommer aldrig komma ut
söndag 28 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
Att pierca sig eller inte, det är frågan
Igår hamnade jag i en diskussion på facebook som gjorde mig både arg, upprörd och faktiskt riktigt ledsen när jag fick tänka igenom det ordentligt.
Allt började med ett inlägg från en av mina vänner om han skulle låta sin 12-åriga dotter få pierca sig eller inte. Han sa nej men dotterns mamma sa ja. Han ville ha åsikter om vad vi andra tyckte. Eftersom allt som har med barn att göra står mig väldigt nära så var detta naturligtvis ett ämne som intresserade mig.
Jag tycker att piercing i princip är som hål i öronen var när jag växte upp, ja nästan i alla fall. Dock anser jag att 12 år är en alldeles för ung ålder för ett sådant beslut men att 18 kanske var att ta i lite väl mycket. Min spontana åsikt är 15 år, ja självklart beroende på mognaden på barnen. Det finns en anledning till vi blir vuxna vid en viss ålder eller åtminstone bör bli det och att vi har ett vuxet ansvar gentemot barnen. Barn kan inte ta ansvar för sina handlingar och vi ska finnas där som vuxna förebilder. Att låta en 12-årig tjej göra som hon vill, se ut som hon vill och sminka sig som hon vill är extremt oansvarligt. Dessutom är det lika dumt som att alltid ge en 5-åring vad de vill ha att äta varje dag. Glass och godis på menyn känns ju som en rätt bra gissning i så fall.
Till min förfäran läser jag samtliga kommentarer och ser att även mamman till denna dotter reagerar starkt på både inlägget och framför allt på de som håller med pappan. Om nu hon på ett objektivt sätt kunnat argumentera sina åsikter hade detta inte blivit den följetongen som skulle följa. Detta är bara ett litet exempel på vad hon svarade men den är ordagrand.
” Lever ni på stenåldern eller???? vadå vänta te man e 15 eller 18 .... man förbjuder så mycket nu för tiden .. men dom gör ju det i alla fall så varför ska man då förbjuda ... lika bra man e snäll och ger det dom vill ha.. för annars kanske det slutar med att hon pierca hela facet.... eller gör något annat ...nä ni har helt feeeeeell....”
Det är här jag börjar bli upprörd. En vuxen människa som har ansvar för en tjej som precis ska ge sig in i tonårsvärlden med åsikter som får mig att bli mörkrädd. Här finns inget vuxet ansvar, inga regler, inget att luta sig mot som ett barn behöver. Men vad kan jag förvänta mig av en kvinna på snart 36 år som skriver ett språk som borde höra hemma hos en tonåring och då absolut inte i de övre åldrarna.
Så här fortsätter kommentarerna och det blir värre och värre. Inlägg som jag gör vad jag vill, du är inte mamma du bestämmer inte, man kan inte låsa in barn, de ska få göra som de vill, sminka sig som de vill och klä sig som de vill osv osv fast med en betydligt sämre svenska än jag sammanfattar här. Jag tänker inte återgälda hela denna meningslösa konversation. När jag inser vad jag argumenterar med så förstår jag att det är lika bra att ge upp, att argumentera med idioter brukar inte ge något. Det som är tragiskt här är att just denna idiot har en dotter (och ett par ungar till) som hon påverkar med sin extremt omogna inställning till livet utanför. En kommentar från dottern, som påvisar hur illa det är, visade sig mellan inläggen. ” Visst kan ja supa…mitt eget val” HON ÄR 12 ÅR!!!!
Jag fick inga egna barn och jag har förlikat mig med det numera. Självklart är det en personlig tragedi men jag försöker se att livet har en annan mening än att jag skulle få biologiska barn. Men när jag ser sånt här kan jag inte rå för att jag tycker att livet är extremt orättvist och jag är uppriktigt ledsen över dessa stackars barn som inte får det vuxna stöd de behöver.
Allt började med ett inlägg från en av mina vänner om han skulle låta sin 12-åriga dotter få pierca sig eller inte. Han sa nej men dotterns mamma sa ja. Han ville ha åsikter om vad vi andra tyckte. Eftersom allt som har med barn att göra står mig väldigt nära så var detta naturligtvis ett ämne som intresserade mig.
Jag tycker att piercing i princip är som hål i öronen var när jag växte upp, ja nästan i alla fall. Dock anser jag att 12 år är en alldeles för ung ålder för ett sådant beslut men att 18 kanske var att ta i lite väl mycket. Min spontana åsikt är 15 år, ja självklart beroende på mognaden på barnen. Det finns en anledning till vi blir vuxna vid en viss ålder eller åtminstone bör bli det och att vi har ett vuxet ansvar gentemot barnen. Barn kan inte ta ansvar för sina handlingar och vi ska finnas där som vuxna förebilder. Att låta en 12-årig tjej göra som hon vill, se ut som hon vill och sminka sig som hon vill är extremt oansvarligt. Dessutom är det lika dumt som att alltid ge en 5-åring vad de vill ha att äta varje dag. Glass och godis på menyn känns ju som en rätt bra gissning i så fall.
Till min förfäran läser jag samtliga kommentarer och ser att även mamman till denna dotter reagerar starkt på både inlägget och framför allt på de som håller med pappan. Om nu hon på ett objektivt sätt kunnat argumentera sina åsikter hade detta inte blivit den följetongen som skulle följa. Detta är bara ett litet exempel på vad hon svarade men den är ordagrand.
” Lever ni på stenåldern eller???? vadå vänta te man e 15 eller 18 .... man förbjuder så mycket nu för tiden .. men dom gör ju det i alla fall så varför ska man då förbjuda ... lika bra man e snäll och ger det dom vill ha.. för annars kanske det slutar med att hon pierca hela facet.... eller gör något annat ...nä ni har helt feeeeeell....”
Det är här jag börjar bli upprörd. En vuxen människa som har ansvar för en tjej som precis ska ge sig in i tonårsvärlden med åsikter som får mig att bli mörkrädd. Här finns inget vuxet ansvar, inga regler, inget att luta sig mot som ett barn behöver. Men vad kan jag förvänta mig av en kvinna på snart 36 år som skriver ett språk som borde höra hemma hos en tonåring och då absolut inte i de övre åldrarna.
Så här fortsätter kommentarerna och det blir värre och värre. Inlägg som jag gör vad jag vill, du är inte mamma du bestämmer inte, man kan inte låsa in barn, de ska få göra som de vill, sminka sig som de vill och klä sig som de vill osv osv fast med en betydligt sämre svenska än jag sammanfattar här. Jag tänker inte återgälda hela denna meningslösa konversation. När jag inser vad jag argumenterar med så förstår jag att det är lika bra att ge upp, att argumentera med idioter brukar inte ge något. Det som är tragiskt här är att just denna idiot har en dotter (och ett par ungar till) som hon påverkar med sin extremt omogna inställning till livet utanför. En kommentar från dottern, som påvisar hur illa det är, visade sig mellan inläggen. ” Visst kan ja supa…mitt eget val” HON ÄR 12 ÅR!!!!
Jag fick inga egna barn och jag har förlikat mig med det numera. Självklart är det en personlig tragedi men jag försöker se att livet har en annan mening än att jag skulle få biologiska barn. Men när jag ser sånt här kan jag inte rå för att jag tycker att livet är extremt orättvist och jag är uppriktigt ledsen över dessa stackars barn som inte får det vuxna stöd de behöver.
tisdag 16 februari 2010
Är gräset grönare på andra sidan?
Jag har precis kommit ur duschen och jag ser ut som ett russin efter 45 minuter. Ja, varför står man då 45 minuter i en dusch och sedan gnäller efteråt? Plötsligt slår det mig att jag har tyckt att gräset är grönare på andra sidan och smärtsamt fått uppleva att även om det var grönare så var det en jäkla obekväm gräsmatta att gå på.
Jag tyckte aldrig om min lägenhet som jag bodde i. Jag fick den aldrig så mysig som jag ville ha den och den var gammal, ja inte gammal som sekelskiftestiden utan skruttigt 70-talsaktig. Dock nyrenoverad men ändå lyste det där skruttiga igenom på något sätt.
Första gången jag såg min nuvarande bostad var den inte färdig än. Jag stod på den helt otroligt rymliga altanen och kikade in genom fönstret. Jag blev förälskad på en gång. Nästa gång jag kom var den färdig. Nya golv, väggar, vitvaror ja allt var ju helt nytt. Det var en öppen planlösning och två utgångar till den fantastiska altanen. Nöjd och lycklig flyttade jag in hela mitt bohag i början av november. För den som inte minns det så var november ganska normal, ja grå lite halvtrist med ett antal plusgrader, inte många men dock plusgrader.
Vintern anföll oss med massor med snö. Härligt, tänkte jag eftersom jag tillhör den skalan som gillar gnistrande snö att pulsa i med mössan nerdragen över öronen och stora moln när jag andas ut min varma luft. Eller jag gjorde åtminstone. Stora fönster, öppen planlösning, två utgångar till stor jävla altan fungerar INTE när det är -25 grader. Att jag aldrig varit vidare förtjust i mattor fick jag ju naturligtvis betala för också. Mattor har man för att det är kallt på golvet!
Jag har nu frusit i flera månader och inte hjälper det att jag lägger filtar framför balkongdörrarna, har hysteriskt mycket värmeljus tända varje kväll eller har halsduken på mig även inomhus. Jag stänger dörren till mitt sovrum, tack gode gud att den har en dörr, så det blir lite varmt tills jag ska sova och jag duschar, länge, väldigt länge och jag saknar min gamla 70-talslägenhet med dörrar och framför allt ett badkar. Jag skulle ha gett väldigt mycket för heta bad i eget badkar den här vintern.
Så istället för att titta på grannens gräsmatta över staketet så är det bättre att springa över till grannen och titta på sin egen gräsmatta. Den kanske blir grönare i ett annat ljus.
Jag tyckte aldrig om min lägenhet som jag bodde i. Jag fick den aldrig så mysig som jag ville ha den och den var gammal, ja inte gammal som sekelskiftestiden utan skruttigt 70-talsaktig. Dock nyrenoverad men ändå lyste det där skruttiga igenom på något sätt.
Första gången jag såg min nuvarande bostad var den inte färdig än. Jag stod på den helt otroligt rymliga altanen och kikade in genom fönstret. Jag blev förälskad på en gång. Nästa gång jag kom var den färdig. Nya golv, väggar, vitvaror ja allt var ju helt nytt. Det var en öppen planlösning och två utgångar till den fantastiska altanen. Nöjd och lycklig flyttade jag in hela mitt bohag i början av november. För den som inte minns det så var november ganska normal, ja grå lite halvtrist med ett antal plusgrader, inte många men dock plusgrader.
Vintern anföll oss med massor med snö. Härligt, tänkte jag eftersom jag tillhör den skalan som gillar gnistrande snö att pulsa i med mössan nerdragen över öronen och stora moln när jag andas ut min varma luft. Eller jag gjorde åtminstone. Stora fönster, öppen planlösning, två utgångar till stor jävla altan fungerar INTE när det är -25 grader. Att jag aldrig varit vidare förtjust i mattor fick jag ju naturligtvis betala för också. Mattor har man för att det är kallt på golvet!
Jag har nu frusit i flera månader och inte hjälper det att jag lägger filtar framför balkongdörrarna, har hysteriskt mycket värmeljus tända varje kväll eller har halsduken på mig även inomhus. Jag stänger dörren till mitt sovrum, tack gode gud att den har en dörr, så det blir lite varmt tills jag ska sova och jag duschar, länge, väldigt länge och jag saknar min gamla 70-talslägenhet med dörrar och framför allt ett badkar. Jag skulle ha gett väldigt mycket för heta bad i eget badkar den här vintern.
Så istället för att titta på grannens gräsmatta över staketet så är det bättre att springa över till grannen och titta på sin egen gräsmatta. Den kanske blir grönare i ett annat ljus.
onsdag 10 februari 2010
Tråkig teknik
Teknik har aldrig varit min starka sida. Självklart uppskattar jag sådant som gör det enkelt för mig i livet och som är teknik, bilar, telefoner, datorer osv i all oändlighet. Men jag VILL inte förstå mig på dem. Uppvuxen med en pappa som är utbildad elektriker och dessutom är väldigt analytiskt lagd har jag hört många suckar när jag själv bara släpper saker omkring mig och säger ”Jag förstår inte, nån annan får göra det här.
Jag minns när jag första gången ensam gick ut och skulle handla teknik, då var det en video (ja, jag vet det är länge sedan). Så jag kliver jag in i affären och framstudsande kommer med all sannolikhet ställets yngsta och allra energiska säljare . Jag talar lugnt och sansat om att jag endast är intresserad av något som kan spela in och spela upp befintliga filmer, inget avancerat eftersom jag absolut inte begriper mig på det. Naturligtvis leder han mig fram till en apparat som han sedan börjar prata om som i trans. Den har den ena funktionen efter den andra som jag inte förstår mig på. Jag spänner ögonen i honom och skärper till rösten och talar ytterligare om för honom att i mitt fall handlar det om att ”Less is more” och jag vill väldigt gärna köpa det. Det är som om han hade öronproppar för han bara nickar och ler och går fram till nästa invecklade maskin. Det slutar med att jag går ur affären uppsöker en annan butik och hittar den säljaren som ser äldst och tröttast ut. Efter bara några minuter så kliver jag ut med en helt vanlig och enkel videobandspelare som tom jag begriper mig på.
Detta är bara en av många historier i mitt liv där jag väljer det enkla i tekikvärlden just bara för att jag inte begriper. Visserligen har jag ju under långa perioder i livet levt tillsammans med män, ja just det, män såna som skulle kunna gå runt en hel dag på Claes Ohlsson utan att tröttna. De allra flesta män är teknikbögar. Om det blinkar, piper eller går på batteri vill män ha det. I mitt fall har det betytt att det då faktiskt har kunnat finnas riktigt avancerade saker i mitt hem och de har funkat eftersom jag inte haft någon del i dem.
Det kommer nya saker hela tiden och jag är alltid ganska måttligt intresserad. Jag använder min telefon till att ringa och skicka sms, ja jag har väl tagit en och annan bild också. Men annars inget annat. Min telefon har dock funktioner som sträcker sig långt utöver mitt kunskapsområde. Jag spelar aldrig spel via datorn eller laddar ner musik, jag är helt enkelt analfabet när det gäller sådant här. Alla som känner mig vet det och bara häromdagen utbrast min väninna ” Fan vad du är värdelös på det här” när hon försökte ledsaga mig via telefonen i någon enkel datakonsultation .
Därför kommer detta säkert som en chock. Jag är kär! Och det i en sak som absolut måste ingå i det som kallas teknik. En alldeles underbar liten, tunn platta som kan göra saker tillsammans med mig och säkerligen på ett sätt för analfabeter som mig. Äntligen har världen utanför hittat oss. Vi som vill, betalar men inte behöver förstå. Jag smeker min hand över den bara och den ger mig det jag vill ha, utan krångel. Jag väntar jag också, säkert lika ivrigt som alla andra teknikbögar. Jag vill också ha en iPad!!!!
Jag minns när jag första gången ensam gick ut och skulle handla teknik, då var det en video (ja, jag vet det är länge sedan). Så jag kliver jag in i affären och framstudsande kommer med all sannolikhet ställets yngsta och allra energiska säljare . Jag talar lugnt och sansat om att jag endast är intresserad av något som kan spela in och spela upp befintliga filmer, inget avancerat eftersom jag absolut inte begriper mig på det. Naturligtvis leder han mig fram till en apparat som han sedan börjar prata om som i trans. Den har den ena funktionen efter den andra som jag inte förstår mig på. Jag spänner ögonen i honom och skärper till rösten och talar ytterligare om för honom att i mitt fall handlar det om att ”Less is more” och jag vill väldigt gärna köpa det. Det är som om han hade öronproppar för han bara nickar och ler och går fram till nästa invecklade maskin. Det slutar med att jag går ur affären uppsöker en annan butik och hittar den säljaren som ser äldst och tröttast ut. Efter bara några minuter så kliver jag ut med en helt vanlig och enkel videobandspelare som tom jag begriper mig på.
Detta är bara en av många historier i mitt liv där jag väljer det enkla i tekikvärlden just bara för att jag inte begriper. Visserligen har jag ju under långa perioder i livet levt tillsammans med män, ja just det, män såna som skulle kunna gå runt en hel dag på Claes Ohlsson utan att tröttna. De allra flesta män är teknikbögar. Om det blinkar, piper eller går på batteri vill män ha det. I mitt fall har det betytt att det då faktiskt har kunnat finnas riktigt avancerade saker i mitt hem och de har funkat eftersom jag inte haft någon del i dem.
Det kommer nya saker hela tiden och jag är alltid ganska måttligt intresserad. Jag använder min telefon till att ringa och skicka sms, ja jag har väl tagit en och annan bild också. Men annars inget annat. Min telefon har dock funktioner som sträcker sig långt utöver mitt kunskapsområde. Jag spelar aldrig spel via datorn eller laddar ner musik, jag är helt enkelt analfabet när det gäller sådant här. Alla som känner mig vet det och bara häromdagen utbrast min väninna ” Fan vad du är värdelös på det här” när hon försökte ledsaga mig via telefonen i någon enkel datakonsultation .
Därför kommer detta säkert som en chock. Jag är kär! Och det i en sak som absolut måste ingå i det som kallas teknik. En alldeles underbar liten, tunn platta som kan göra saker tillsammans med mig och säkerligen på ett sätt för analfabeter som mig. Äntligen har världen utanför hittat oss. Vi som vill, betalar men inte behöver förstå. Jag smeker min hand över den bara och den ger mig det jag vill ha, utan krångel. Jag väntar jag också, säkert lika ivrigt som alla andra teknikbögar. Jag vill också ha en iPad!!!!
tisdag 2 februari 2010
Långledigt
Efter ett långt uppehåll så började allt igår igen. Livet som frisk och arbetande kvinna igen. Det känns som en evighet sedan eller nästan som den tiden aldrig har funnits, att det bara varit en dröm. Det här med tidsperspektiv är väldigt olika beroende på vad som ska mätas. Ibland kan år te sig som korta stunder och i det här fallet månader kännas som en mycket längre period än vad det verkligen varit. Men det är klart månader som nästan enbart bestått av sängliggande och de första tiden också enbart det, inte ens konsten att läsa fungerade då. Från att ha varit en bokslukare till att traggla sig igenom en bok, som dessutom både var kort och lättläst, på tre veckor!! Det var samma sak varje gång. När jag skulle börja läsa fick jag först leta mig fram var jag var eftersom jag hade somnat mitt i texten, när jag sedan hittat rätt och började koncentrera mig, ja det krävde djup koncentration, så blev jag snabbt väldigt trött och dessutom hade väl en del medicin med detta att göra också så jag somnade helt enkelt, ja och så började vi om från början igen.
De sista veckorna har jag dock varit uppe istället för vågrät ställning vilket har varit mycket tillfredställande. Även om det inte har varit någon vidare fart på mig precis, jag har hasat runt i morgonrock och tofflor under stor tid av dygnets timmar men ändå utanför sängen. Så mycket utomhus med promenader har det heller inte blivit, det kan ju med all säkerhet förklaras med att det inte har lockat så värst mycket att gå ut när termometern visare -15 grader eller mer. Så det har blivit inomhusumgänge större elen av tiden. Lite besök har också förekommit men för det mesta har umgänget endast bestått av mig själv. Det kan ju låta rätt trist kan jag tänka mig men det har varit väldigt behagligt och framförallt nyttigt. Jag har givit mig själv utrymme att får sortera både på insidan och utsidan. Vilat både psykiskt och fysiskt riktigt länge.
Nu känner jag hur min energi riktigt bubblar inom mig och jag längtar efter att få dra upp tempot igen och involvera andra människor i mitt liv igen, nu dessutom i en sorterad och balanserad form. Om jag hade vetat hur skönt det var att ta ledigt i från allt så hade jag nog gjort det för länge sedan. Nu är jag även utvilad nog för att kunna åka på semester!
De sista veckorna har jag dock varit uppe istället för vågrät ställning vilket har varit mycket tillfredställande. Även om det inte har varit någon vidare fart på mig precis, jag har hasat runt i morgonrock och tofflor under stor tid av dygnets timmar men ändå utanför sängen. Så mycket utomhus med promenader har det heller inte blivit, det kan ju med all säkerhet förklaras med att det inte har lockat så värst mycket att gå ut när termometern visare -15 grader eller mer. Så det har blivit inomhusumgänge större elen av tiden. Lite besök har också förekommit men för det mesta har umgänget endast bestått av mig själv. Det kan ju låta rätt trist kan jag tänka mig men det har varit väldigt behagligt och framförallt nyttigt. Jag har givit mig själv utrymme att får sortera både på insidan och utsidan. Vilat både psykiskt och fysiskt riktigt länge.
Nu känner jag hur min energi riktigt bubblar inom mig och jag längtar efter att få dra upp tempot igen och involvera andra människor i mitt liv igen, nu dessutom i en sorterad och balanserad form. Om jag hade vetat hur skönt det var att ta ledigt i från allt så hade jag nog gjort det för länge sedan. Nu är jag även utvilad nog för att kunna åka på semester!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)