Ett rött hus på landet

Att vi är i olika faser i livet vet vi ju alla. Att vi attraheras av olika saker, njuter av vissa saker, gillar vissa maträtter och njuter av vissa ställen.
Det här ändras hela tiden och varje gång det händer så kan jag skratta för mig själv och tänka att det här skulle jag aldrig ha tyckt för några år sedan.

Den här gången är jag både förvånad och inte. Det är en känsla som växt fram under många år. Jag har inte kunnat ta på känslan eller egentligen vetat vad det är jag vill ha, men nu vet jag.

Jag vill ha ett hus på landet. Ett rött hus som ska vara byggt sent 1800-tal placerat på en kulle med skog bakom och gärna med utsikt över någon åker. Kanske en bod eller två som kan isoleras eller ännu bättre redan är det.

Inomhus ska det vara el och vatten och en ordentlig toalett. I det rymliga köket bör det finnas en fungerande gammal spis, naturligtvis en elspis också men den behöver verkligen inte vara av det modernaste snittet. En kakelugn eller två är heller inte fel. Jag ser framför mig ett stort kök och ett lika stort rum, ett sovloft kanske en trappa upp.

Nu har jag använt min tid i bilen med att kontrollera hus som jag ser i skogsdungar utmed vägen jag kör. Jag bor i ett landskap där det kryllar av sådana här hus och jag är helt övertygad om att jag kommer att hitta precis det här som jag ser i mina drömmar.

Någon kanske vill hyra ut det till mig först för att se om vi trivs tillsammans huset och jag. Tips någon?

Att inte lägga på luren...

Jag lider av en sjukdom som heter Endometrios. Jag har haft den i över 20 år och har gått igenom väldigt mycket elände just därför. Jag tänker inte gå in närmare på själva sjukdomen förutom att den tillfogar mig extremt mycket smärta vid menstruationscykeln. Under en lång tid i mitt liv så var smärtan så stor att det enda som fanns att göra var att åka in till sjukhus och få smärtlindring. Morfin i stora mänger. Numera hanterar jag det hemifrån med starka mediciner. Sjukdomen är troligtvis också orsaken till att jag aldrig fick några barn. För er som vill läsa mer om själva sjukdomen går det att googla om då finns det massor av bra sidor att få information på, men jag avslutar här

Eftersom det ännu inte finns något botemedel så får man helt enkelt bara lära sig att leva med det. Självklart vet alla mina närmaste om mitt dilemma men det är också något jag alltid måste meddela min arbetsgivare. Eftersom jag ibland måste vara hemma och det kanske bara en dag, men det är ju bra om jag kan säga som det är.

De sista månaderna har jag haft det rätt jobbigt med smärta ganska ofta. Eftersom jag dessutom är ganska nyanställd så är det naturligtvis inte en sån bra kombination. Jag har självklart berättat för min chef, utan att behöva gå in på några smaskiga detaljer, utan bara ren och skär fakta, att jag ibland har extremt ont vid menstruation, varken mer eller mindre.
Han nickade och var så förstående så, han hade dessutom hört talas om detta, sa han. Skönt att ha en sådan förstående chef!

I natt fick jag rejält ont och jag var tvungen att ta en ganska stor dos smärtstillande. Det hjälpte men jag var dock inte kapabel att köra bil i morse när klockan ringde. Jag skickade iväg ett sms, eller jag trodde i alla fall att jag gjorde det, till min chef där jag förklarade att jag hade ont och kunde därför inte jobba idag.
Jag la mig och somnade om eftersom medicinerna gör mig rätt mosig. Efter några timmar ringer min telefon och jag ser att det är min chef. Eftersom jag är helt nyvaken och snurrig väljer jag att låta bli att svara. Jag ser dessutom att mitt sms inte gått iväg som jag trott. Jag skickar iväg det och försöker vakna till.

När jag tagit mig upp, druckit kaffe och gett mig själv ytterligare en dos medicin så börjar jag ta tag i mina missade samtal. Jag har meddelanden på telefonsvararen som jag börjar lyssna av.
Nu hör det till saken att min chef precis fått sin nya iPhone som han inte riktigt behärskar än. Jag kommer fram till meddelandet från honom där han undrar om allt är bra och att han sitter i bilen på väg till ett kundbesök tillsammans med min kollega. Sedan säger han hej då och lägger på, eller rättare sagt, han tror att han lägger på luren.

Samtalet som följer ska jag på allra bästa sätt försöka återskapa nedan. Det är uppenbarligen chefen som kör bilen och han har lämnat över luren till kollegan.

Kollegan: Ja titta här kommer det ett sms från Helena. (han läser upp mitt sms där jag talar om att jag har ont och är sjuk.) Vad tråkigt! Ja det är många som är sjuka nu. Jag skickar ett krya-på-dig-sms från oss.

Chefen: Ja nu tror jag inte att Helena är sjuk på det viset.

Kollegan: Nähä…

Chefen: Det finns vissa kvinnor som har extrema menstrationsblödningar som de envisas med att ingående berätta för oss män. Detta har jag blivit upplyst om. Men herregud någon måtta för det väl vara på det privata planet, det är ju som om jag skulle berätta att jag har hemmorojder.

Kollegan: Jo visst… (han harklar sig lite och jag hör att han inte alls är bekväm i situationen)

Chefen: Ja, jag tycker verkligen att det är att bli lite för intim för min smak. Någonstans måste man ju sätta gränser.

Efter detta hörs det lite prassel och sedan så avslutas samtalet. Jag sitter med min telefon i handen och är alldeles chockad. Det dröjer en stund innan jag blir arg men sedan bryter ilskan ut ordentligt.

Va fan menar karln, jag måste verkligen ha missat något. Har alla män hemmoröjder eftersom han jämställde det med menstruation???
Sedan undrar jag vad för karl han egentligen är som är rädd för ordet menstruation eftersom det uppenbarligen är där skon klämmer. Han har tre barn så han borde verkligen ha mognat så mycket att han förstår att det är en del av livet, både för oss kvinnor och män som lever med oss.
Det enda jag kan tänka på är att han ska vara så glad som inte är i närheten av mig just nu. Så mycket som jag lidit genom alla år och den där skitstöveln tycker att jag blev för intim!!!!!!! Jag hade gärna sluppit både ha och berätta om denna sjukdom.

Vad gör jag med all denna ilska då? Ringer upp honom och talar om vilken imbecill liten lus till man han är. Nej självklart inte jag är väldigt mycket mer hämndlysten och smart för det. Han ska få skämmas och känna sig som den lilla imbecilla lusen istället, vänta bara.

Jag hade redan haft funderingar på att säga upp mig eftersom jag inte riktigt trivts men jag har haft så dåligt samvete och inte riktigt veta vad jag skulle säga.

Något dåligt samvete har jag definitivt inte kvar, det försvann lika fort som det går att avsluta ett samtal.

Gammal kärlek...

Jag tror att det finns olika slags kärlekar, ja då menar jag inte att föremålen växlar utan att själva kärleken är olika. Självklart så kan vi känna olika för olika människor men jag tror också att vissa kärlekar är bra och vissa är dåliga för oss. Det här kan vi naturligtvis inte avgöra förrän efteråt men det är nog rätt nyttigt att faktiskt göra en sådan bedömning när själva känslan har släppt och man kan vara objektiv i bedömningen.

Jag fastnar plötsligt i tanken på en förälskelse för länge sedan. Det var nytt, det var pirrigt och det hade väl egentligen efter väldigt mycket hinder i vägen börjat på riktigt. Jag såg framför mig en sommarkväll, min syster och jag hade en fest tillsammans. Vi var båda nykära och livet lekte. I min tanke ser jag mig själv och det är som hela tanken tvärnitar. Jag har vita snickarbyxor och en vansinnigt ful frisyr. Det hade väl varit ok om det vid tillfället var väldigt snyggt och inne med snickarbyxor och att frisyren var den senaste men det var tyvärr inte så, jag kan inte skydda mig med att det var så länge sedan.
Hur kunde det bli så här, jag var ju nykär och borde på alla sett och vis tänka väldigt mycket på hur jag såg ut och vad jag hade på mig. Det är ju det vi gör så där i början på kärleken.

När jag tänkte efter så kom jag på det, jag var så säker i den här kärleken. Så säker på att det verkligen var mig han tyckte om så jag behövde inte göra mig till. Vi var på landet och snickarbyxorna var bekväma. Frisyren däremot vet jag inte varför jag hade. Jag minns också att jag alltid var mig själv och försökte aldrig göra mig till eller säga eller göra saker som inte var jag. Det var en bra kärlek.
Nu höll den ju tyvärr inte av olika skäl, det fanns fortfarande saker som kom emellan.

Däremot träffades vi igen för inte så länge sedan och även om det gått en väldig massa år så kände jag direkt den här avslappnade tryggheten. Hur jag bara var jag och det var så skönt.
Vi pratade i munnen på varandra, hade så mycket att säga och orden bubblade ur oss. Vi skrattade.
”Jag älskar att se dig skratta” sa han. ” Alla dessa år skulle jag kunnat gett vad som helst för att få se dig göra det”

Jag log för mig själv och kände hur det värmde i kroppen, min magkänsla är inte så dum i alla fall. Det var mig och mitt skratt han tyckte om, precis som jag trott i alla år. Det var en bra kärlek!

Ett revysällskap nära dig.

För 20 år sedan bjöd min pappa in mig på den lokala revyn. Det var både pirrigt och spännande att komma tillbaka till den ort jag upplevt hela min tonår i. I ensemblen fanns självklart gamla bekanta för mig vilket gjorde det extra roligt.

År efter år var jag på revyn. Min pappa gjorde det till en tradition att ta med sina barn på detta. Vi äter någonstans, var brukar variera, och sedan ser vi revy tillsammans. Det här har verkligen blivit en av årets höjdpunkter för mig. Det är otroligt hög klass på både scenografin och skådespeleriet. Naturligtvis var de alltid extra spännande varje år om jag skulle se fler gamla bekanta också. Varje gång jag åkte hem igen efter en underbar kväll fantiserade jag ofta om att jag själv skulle stå där på scenen om jag flyttade tillbaka någon gång, ja om jag flyttade tillbaka nån gång.

Nu har jag flyttat tillbaka och självklart blev det revy i år igen. Det här året fick jag lite mer revy och det var för att jag fick chansen att hjälpa till i garderoben på samtliga föreställningar som spelades. När kassan var räknad så smet jag upp och tittade på föreställningen varenda gång. Självklart såg jag inte allt eftersom jag var tvungen att hjälpa till vid paus osv, men jag fick se mycket och det många gånger. Dessutom hade jag som vanligt sett hela föreställningen med far och syskon.

Sista föreställningen avslutades med en fest för alla som varit med och sett till att det blivit revy i år igen. Ensemblen och all ”runtomkringpersonal” åt middag och festade. Jag njöt verkligen att få vara ”en i gänget” och tyckte att året hade börjat väldigt bra. Jag har träffat rätt mycket kändisar i mitt liv och blir väldigt sällan imponerad men det här gänget har verkligen fått min fulla uppmärksamhet och beundran. Av strategiska skäl höll jag en låg profil och gick hem rätt tidigt.

För inte så väldigt länge sedan damp det ner en lapp i min låda som talade om att jag var välkommen på årsmöte för reysällskapet. När jag tackat ja till middagen den där sista kvällen hade jag också betalat en symbolisk summa och den summan var även en årsavgift. Mycket glad tackade jag självklart ja till att komma till detta möte.

Ett årsmöte kanske inte är det absolut roligaste man kan vara med på. Det är mest ett rätt uppstyltat möte som följs av strikta regler och paragrafer. Inte så upphetsande kanske men absolut precis så det ska skötas. Det vanligaste när man väljer styrelse brukar vara att man föreslår sittande och naturligtvis gjordes detta här också, förutom att en suppleant vill bli av med sin post pga barn som i sin tur ledde till tidsbrist. Det var tyst runt bordet när ordföranden frågade vem som ville ha den platsen. Ingen vidare attraktiv plats med andra ord. Jag blev däremot väldigt lycklig, dels att det dök upp en ledig plats och sedan att ingen ville ha den.

Nu kan jag stolt säga att jag är suppleant i styrelsen för Gnesta Revysällskap!

Skrivkramp

Jag har oftare och oftare skrivkramp. Jag tänker massor och har fortfarande tusen åsikter om det mesta men jag kan helt enkelt inte skriva ner dem. Jag har funderat rätt mycket på detta och undrat vad det beror på.

I mitt hem finns det tusen texter från olika delar av mitt liv. När jag börjar gå igenom dem så kan jag se att det är när jag lider som de är som bäst. På samma sätt som de flesta låtar handlar om kärlek och framför lidande kärlek. Vi vill gärna se oss själva, känna att just denna fras är skriven just till oss, det finns ingen den passar så bra på som just mig.

Självklart kan jag skriva om andra saker, hela jag är en åsiktsmaskin som bubblar av olika åsikter, funderingar och konstigheter. Men faktum är att sanningen är så tydlig. När jag mår som sämst, lider, blöder och har tappat all balans i livet då fungerar min hjärna som bäst. Det är då jag kan skriva dikter som får den mest iskalla personen att gråta. Det är då jag kan använda orden på ett sätt så de bara flyter fram. Jag har kunnat hitta texter som jag vet att jag själv skrivit men förstår inte var jag fick känslan ifrån, känner inte igen något av det, men det är ändå jag som skapat varenda ord.

Detta betyder ju faktiskt att när jag får jobba vansinnigt mycket för att få ner en text då mår jag nog ganska bra eller kanske tom skitbra helt enkelt. Jag får nog vara nöjd med det och inse att jag hittat en känslobarometer i mig själv.

Eller så kanske jag slutat att lida...

Kent

Jag har haft en rätt jobbig dag eller egentligen flera dagar i följd. I sådana fall så borde glad, uppmuntrande, pigg musik vara en bra medicin men jag blev så vansinnigt sugen på att lyssna på Kent. Jag har medvetet låtit bli att lyssna på dem i över ett år, det är alldeles för många jobbiga minnen som jag inte orkat ta. Men idag fick jag den briljanta idén att nu när jag ändå mådde skit så kunde jag väl ta den ångesten också.

Hem och skapar en lista på spotify med alla favoriter. Jag börjar inte med de värsta utan måste vänja mig lite. Det här är jobbigt, Kent är fan ångest i kvadrat, men åhh så otroligt bra.
Jag lider samtidigt som jag njuter av fulla drag. Sen kommer den, den bästa och kanske den absolut jobbigaste låten. Jag sätter mig och höjer ljudet och bara lyssnar. Det känns i hela kroppen, allt jag någonsin känt virvlar runt och jag kryper ihop för att fortsätta ta emot plågan. Mitt i låten upptäcker jag att jag bara minns, det gör inte ont längre och det är en alldeles ny upplevelse tillsammans med Kent. Jag lyssnar på samma låt en gång till bara ifall jag på något sätt missat att må så där riktigt dåligt som det bara går att göra till den här låten. Samma sak, jobbigt, jag minns men det gör inte ont.

Jag blir alldeles överväldigad eftersom jag förstår att jag faktiskt har tagit ett ganska stort kliv. Nu är det så njutbart att fortsätta att lyssna mig igenom listan och jag sjunger med i texterna, med all säkerhet hellre än bra. Jag kan få fortsätta att ha Kent som bara sån där skön ångestmusik, lida lite lagom men inte så att det lämnar blödande sår efteråt. Så skönt!!

Sen kom 747....den gjorde ont, men bara lite.

Blod, svett och tårar

Jag har aldrig tyckt om slagsmål, det ett manligt sätt att lösa konflikter och jag tycker verkligen att där nävarna tar vid tar hjärnan slut. Detta är mitt kloka och logiska jag som talar. Om vi ska gå till mitt kvinnliga jag, det som ser till min fantasi, mina drömmar och med all säkerhet min nedärvda åtrå, så är det något helt annat.

Boxning är extremt häftigt. Jag såg Cinderella Man på TV igår och jag upptäcker efter en stund hur jäkla bra jag tycker att den här filmen är. Fattig familj på 30-talet, man som kämpar för sin familj och vinner , inte direkt något som aldrig gjorts förut. Det är inte manuset som triggar mig heller, det är inte heller de romantiska scenerna när han visar hur mycket han älskar sin fru, nej det är när han svettig och blodig står i ringen och jag lever mig in i matchen precis såsom jag hade suttit i publiken själv. Jag måste tänka mig för så jag inte skriker rakt ut ”Men kom igen nu, sänk honom, slå, slå SLÅ!!!”
Jag är varken logisk eller klok längre, nu handlar det om djuriska lustar och jag vill se motståndaren sönderslagen.

Första gången jag upptäckte detta hos mig själv var länge sedan, väldigt länge sedan. Vi var några stycken som skulle gå på bio och vi lät killarna bestämma, såsom vi tjejer gärna gör. Rocky III var det enhälliga beslutet och jag minns att jag var på väg att vända och åka hem istället men blev väl naturligtvis övertalad att stanna kvar. För er som inte minns det så börjar Rocky III med slutet från II:an. Sylvester Stallone står i ringen efter han har besegrat regerande världsmästaren i tungviktsboxning Apollo Creed. Man ser endast hans ena öga, det andra är helt igenmurat, bloden rinner och svettlukten kan kännas biolokalen. Alla journalister försöker sträcka fram sina mikar för att intervjua honom. Han ser inget och han hör inget, han skriker bara rakt ut med saliven sprutande ur munnen tillsammans med blodet ”ADRIAN! ILOVE YOU”

Nu har det gått ett par minuter in i filmen och egentligen inte det heller eftersom det bara är en påminnelse hur II:an slutade. Jag är såld, det här är det bästa jag sett i filmväg, det är romantiskt och så otroligt sensuellt så att jag lever mig in detta mer än jag någonsin gjort i någon film innan.

Nu i efterhand måste jag ju erkänna att manuset är ju rätt patetiskt och framförallt väldigt amerikanskt , något som jag verkligen inte höjer till skyarna. Men fortfarande än idag så är jag förlorad just i den scenen, den scenen som fick mig att inse att jag inte är så jäkla skenhelig rakt igenom och kan stå och säga att våld är rakt igenom dåligt. Jo, jag tycker fortfarande det och det är väl just därför det pirrar så där förbjudet i mig när jag ser ett blodigt sönderslaget ansikte i en boxningsring.

Att upptäcka saker om sig själv är inte alltid roligt. Förlåt alla killar med en mjuk både in och utsida, ni som aldrig kan tänka er att ta till nävarna, ni som inte kan förstå vad våld gör för nytta. Jag är så tacksam för att ni finns men jag kan inte rå för att det här är en av de saker som jag tycker är så sjukt sexigt.