Mister du en står det dig tusen åter...

Hur många gånger har vi inte fått dessa ord lite käckt kastade över oss. Jag vill inte ha tusen andra, har jag lust att skrika. Jag vill ha tillbaka det jag precis mist och inget annat!
Vi mister människor hela tiden och ändå fortsätter vi leva vidare. Ibland märker vi knappt när de försvinner och ibland får vi blödande sår i själen efteråt. Allt läker ju trots allt, även om vissa sår lämnar stora fula ärr som får oss att aldrig glömma smärtan helt och hållet. De flesta sår läker dock ganska fort och lämnar inget efter sig.

Om vi skulle ha kvar alla som någonsin funnits som vänner, älskande, flirtar, familj, bekanta och arbetskamrater så skulle det bli en väldigt massa människor.
Jag kan knappt föreställa mig mängden om jag tänker på alla de som passerat mig.
Eftersom jag flyttat och bytt jobb en oändlig massa gånger så har det passerat en del människor också.

När jag tänker tillbaka så finns det absolut sådana som satt verkliga spår i min själ. Roliga, härliga, underbara människor. Att de försvunnit kan många gånger bero på att det inte finns tid för alla när livet tar en annan vändning. Men alla de jag glömt då. För naturligtvis finns det massor med människor som inte gjort lika stort intryck och som jag då helt enkelt glömt bort. Vissa människor är det dessutom helt omöjligt att minnas även om någon påminner mig och kan berätta väldigt precisa detaljer så kan jag absolut inte minnas dem.
Sen finns det de som kan dyka upp efter ett antal år som gubben i lådan och då minns jag direkt allting igen. Det brukar vara rätt kul att färdas en stund på vägen som är gjord av nostalgiska minnen.

Ibland undrar jag varför vissa försvinner ur minnet och hur vissa envisas med att stanna kvar trots att umgänget slutat för länge sedan. Det kanske är så att jag ska minnas för att de ska dyka upp senare i livet. Att jag dessutom kan minnas sådana som jag absolut inte vill minnas och ibland kanske tappa sådana som jag gärna hade behållit i en liten ask i mitt minne, det känns inte rättvist. Men det är väl någon mening med det också.

Jag tror mycket på det, att det finns någon mening med vissa möten och självklart med vissa förluster också. Men att mitt i smärtan försöka se någon mening brukar vara svårt och jag har nog inte lyckats se något positivt i det nån gång själv. Nu efteråt så har det slagit mig att det här måste faktiskt ha någon mening, för annars känns det rätt meningslöst.

För varför ska jag skadas och såras så mycket om det inte är någon mening med det. Vi kanske inte var redo för varandra ännu, hade inte tiden som krävdes för att det skulle vara perfekt. Eller så är den här historien slut. Som när jag läst ut en bra bok kan jag få lite ångest att det är över, jag vill gärna bläddra tillbaka och läsa lite igen för att minnas. Men till slut så lägger jag den ifrån mig och börjar på en ny bok och kanske kommer det en fortsättning på den förra längre fram.

Att vara förälder

Det finns en hel del olika definitioner på att vara förälder. Biologiska föräldrar är de som avlat barnet. Här krävs inga tillstånd, godkännanden eller dylikt.
Adoptivföräldrar är de som blivit godkända, inspekterande under lupp och självklart även fått betala rätt bra för sitt barn.

Fosterföräldrar är något där de biologiska föräldrarna inte kan eller vill ta hand om barnet men heller inte adoptera bort det. Dessa föräldrar blir också undersökta och godkända fast ändå kanske inte så noggrant som adoptivföräldrar. En stor skillnad här är också att fosterföräldrar betalar inte, de får betalt.

Vi har också de som har inseminerat sperma eller har surrogatmamma eller kanske både och och de går väl som någon slags blandning av adoption och biologiska föräldrar.

Den sista formen av föräldrar är sådana som jag. De som hittar en man som har barn i ett tidigare förhållande. Detta är plast-, låtsas-, eller bonusföräldrar. Jag föredrar det sista alternativet faktiskt. Då jag inte har några egna tillverkade barn och kommer heller aldrig att få några så blir dessa barn oerhört viktiga för mig. Däremot har jag väldigt svårt att bli trodd när jag deklarerar min kärlek åt dessa barn.
-Men så kan du väl ändå inte känna!
-Det är ju faktiskt inte dina barn.
-Det är faktiskt skillnad på kärlek till biologiska barn!

Så här kan det låta runtomkring mig. Ingen ifrågasätter kärleken som en adoptivförälder känner men min kärlek har alltid ifrågasatts.
Mitt föräldrarskap kan också väldigt snabbt försvinna. Min relation tar slut och pappan bestämmer då att jag inte behövs längre, jag kan helt enkelt raderas ut.
Så från ena dagen då jag lärt ut cyklandets konst, läsandet, simmandet eller att knyta skorna. Jag har lekt, tröstat, uppfostrat och framför allt älskat men i nästa sekund så är jag alltså ingenting.

Jag är inte ute efter medlidande utan kan bara krasst konstatera att det är en stor sorg att inte få egna barn. Men att få bli bonusmamma för att sedan bli bortryckt är ännu sorgligare. För mig så är det samma sak som om de skulle dö. Kanske drastiskt och makabert att jämföra på det sättet men så känns det och jag sörjer så.

För andra gången i mitt liv genomlider jag detta. Första gången är många, många år sedan men jag saknar fortfarande dessa barn och tänker väldigt mycket på dem. Den här gången har jag fått behålla kontakten med ett barn och det betyder så mycket för mig. Men jag har fortfarande en son som jag saknar så att det gör ont i mig.

Nu står jag här igen och snart på väg att öppna mitt hjärta för två nya barn. Jag undrar stilla om jag vågar bli mamma en gång till. Om jag vågar riskera att få uppleva denna extrema smärta ytterligare en gång till. Hur mycket kan någon egentligen klara av sorgmässigt?
Jag vet inte, i mina svagaste stunder så tvekar jag av rädsla och tänker att jag kanske ska nöja mig med att bara vara moster, världens bästa moster. Det kommer jag i alla fall att vara för evigt, det vet jag.

Romantik på riktigt

Vad är egentligen romantik? När infaller det romantiska ögonblicket, är det då det faktiskt händer eller är det då man efteråt berättar det eller tänker tillbaka på det.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i just banal romantik. Sådan romantik jag kan förvänta mig ja helt enkelt den som är förutsägbar. Blommor på ”Alla hjärtans dag” är vansinnigt förutsägbart. Jag menar om man nu vill bli uppvaktad just denna dag så kräver jag nog lite mer originalitet annars kan det vara. Egentligen kan man väl säga att romantik är en kärlekshandling där man tänkt till lite och som då blir en händelse man verkligen inte kan glömma.

Att komma med alvedon, näsdukar och nässpray när man är sjuk samtidigt som man får en kärleksfull blick och blir pussad trots feberunken andedräkt, det är romantik det och absolut mer kärleksfullt än att klara av att springa in i närmaste snabbköp och rycka åt sig en färdig bukett rosor.

Men den här banala romantiken kan faktiskt förvandlas till en riktig kärlekshandling och bli romantisk på riktigt.
Detta hände en lördagkväll som bestod av vin, prat, skratt och flams. Vi spelar låtar på spotify och försöker överträffa varandra med favoritlåtar. Plötsligt säger han ” Du kan väl spela vår låt”. Vår låt, säger jag och låter precis lika frågande som jag är. Har vi en låt???
Jag hör hur äkta besvikelsen är när han utbrister ”Du är inte sann, minns du inte ens vår låt??” Han fortsätter och småskälla på mig i sin besvikelse och då långt bort i mitt minne börjar jag minnas.

Många år tidigare minns jag hur vi talar i telefonen. Han är flera hundra mil bort och ska vara borta många månader. Vi försöker dämpa vår saknad och pratar länge och ofta. En kväll när saknaden var extra stor spelar han en speciell låt för mig. ”Varje gång jag hör den här tänker jag på dig. Den passar precis in på vad jag känner”
Det är en sötsliskig låt med hjärta och smärta, full av saknad och löften om att vänta. I'll be waiting.

Nu minns jag det klart och tydligt och jag minns också att jag visst tyckte att det både var kärleksfullt och gulligt när det hände men alldeles för banalt för min smak. Av den anledningen fastnade det inte i minnet.

Men 11 år senare där 10 av de åren var utan varandra, så minns han det, och just det gör det så romantiskt. Jag säger förlåt och talar om att jag minns, nu när jag tänker efter.
Det blir som ett filmögonblick med musik i bakgrunden. Musik som berättar om hjärta och smärta samtidigt som vi sitter på golvet i mitt kök och håller om varandra hårt, så hårt som om vi aldrig skulle kunna släppa taget...och nu blev det banalt igen....!
Men det här gången kommer jag inte att glömma bort det.