Anna Anka

Ja, jag vet. Jag är absolut inte den första att uttala mig om Anna Anka. Jag har inte sett något av henne och egentligen bara hört debatten. Fast det är klart vem har inte det, finns väl knappast någon krönikör, journalist, debattör eller liknande som inte sagt något om henne. Nu kommer turen till mig.

Jag hamnade av en slump framför hennes julprogram ikväll och tänkte "Ja, varför inte, kan väl vara kul och se denna omdebatterande kvinna. Jag fattande nog aldrig vad som skulle komma, jag har ju trots allt missat allt annat med henne. Men detta var chockerande. På bästa sändningstid ger tv3 denna förvuxna, blonderade tonåring full frihet att på bräkande skånska kläcka ur sig mer dumheter på en timme än vad de allra flesta inte ens lyckas med under en livstid.

Först blir jag förbannad när jag hör hur hon sitter och generaliserar hela svenska folket. Att vi gärna vill ha en Ferarri och Gucciväskor men vi jobbar 8-17 och är inte ett dugg intresserade av att jobba över för att kunna få detta. Nej, minsann vi går hem 1 minut i fem och sedan sitter vi där och dricker kaffe och bara skriker att vi vill ha vår Gucciväska. Herregud, hjälp vad är detta!

Efter denna utläggning var jag mållös. Hur kan denna människa på så kort tid få så otroligt stort nyhetsvärde. Har det gått så långt att vi är så imponerade av Hollywodd att vi tillåter någon trampa på oss på det här sättet. Efter en stund förstod jag. Egentligen är det ju genialiskt. Vi har hittat en alldeles riktig pajas, inte en som är utklädd och spelar en roll för att sedan sminka av sig och bli en vanlig människa. Nej, det här är en tvättäkta pajas. Någon vi kan skratta åt och inte så som vi skrattar åt våra standupkomiker, nej de är ju ute efter det. Det är ju hela grejen att vi ska skratta. Anna Anka vill inte att vi ska skratta, hon anser sig själv vara en tuff kvinna som säger det ingen annan vågar. Att det sedan är modigt att prata snusk och bajs offentligt i 10-årsåldern vet ju bara vi, vi som sitter och skrattar åt vår pajas.

Ändå kan jag faktiskt inte låta bli att tycka att något annat borde vi väl kunna åstadkomma på bästa sändningstid dagarna före jul.
Men jag får nog vänja mig. Jag ska nog tänka på det nästa år också, att jobba över några minuter varje dag så jag kan byta ut bilen till en Ferrari.

Sanningen

Att vara ärlig är att säga sanningen. Sanningen är en definition som beskriver saker, tankar, händelser exakt så som de är. Det finns ingen som alltid håller sig till sanningen helt och hållet, alltid.

Vi vill gärna utge oss för att vara ärliga och sanningsenliga människor. Vi alla vet att så inte är fallet. Vi lägger till, drar ifrån, undanåller och ljuger utifrån situationen i sig. Det gör vi för att överleva, sanningen är ingen företeelse som alltid är det rätta. Nej, vi behöver få använda en blandning av sanning och lögn. Att påstå att vilja ha sanningen av någon alltid, då har man inte tänkt ordentligt.

Vi vill inte bli sårade, få höra att vi är fula, dumma, ointelligenta eller bara inte omtyckta. Vi ljuger också på olika sätt till olika människor. De som betyder något för oss, som vi borde vara ärliga mot, ljuger vi nog mest för. De är ju dem vi inte vill såra.

Men hur definierar vi sanningen egentligen. Vad är det vi kallar ärlighet? Om någon säger till mig ”Nu ska jag vara ärlig mot dig” Hur mycket av det jag kallar ärlighet finns i det. Eftersom min definition på ärlighet med all sannolikhet är helt annan en någon annans definition.

Att få ärlighet kan också kännas på väldigt många olika sätt. Jag har blivit utsatt för ärlighet som är rätt tuff att hantera. Den kom som en snyting rakt i magen och fick mig att tappa andan. När jag långsamt men säkert började mina andetag kände jag hur det spred sig en smärta i hela min själ som inte kan beskrivas. Jag var dock tvungen att känna på den, bekanta mig med den eftersom den nu hade flyttat in hos mig, ja sanningen alltså.

När jag hade känt på den en stund så började jag gilla den också, eller gilla kanske är ett starkt ord men åtminstonde acceptera den, det var ju dock en sanning som jag faktiskt bett om. Dessutom tror jag att den är bra för mig. Så vid närmare eftertanke så konstaterar jag följande. Sanningar är det vi söker, de kan göra extremt ont men trots allt när smärtan lagt sig och det bara ömmar lite så känns det bra att få den när jag ändå alltid anat den bakom hörnet.

Tankar

Mina tankar är mina. Det är det absolut enda vi faktiskt kan ha för oss själva och de kan vara precis så galna, hemska, otroliga och fantastiska som vi vill.

Jag har mycket tankar, ibland alldeles för mycket. Det blir fullt och jag kan inte koncentrera mig på sådant som jag måste komma ihåg för att fungera. Mitt minne kan vara fantastiskt ibland. Jag kan komma ihåg ordagrant vad någon sagt, i vilket tonfall och vad personen hade på sig vid tillfället och andra saker är fullständigt som bortblåsta. Kanske inte så ovanligt utan så fungerar nog de flesta. Jg läser väldigt mycket böcker, väldigt mycket men glömmer oftast bort handlingen om den inte gjort något alldeles speciellt intryck på mig. Jag läser om böcker som jag vet att jag en gång läst och jag kommer inte ihåg någonting, det blir inte ens en minsta ahaupplevelse en enda gång under tiden jag läser. Jag minns inte en enda titel eller artist när det gäller musik jag gillar. Jag har i åratal försökt lära mig namnet på ett antal fotbollsspelare men de är som bortblåsta så fort jag inte tänker på det längre.

Jag har länge funderat på varför det är så här. Är det en defekt jag har, är det någon slag böjan på demens som min mormor faktiskt led av de sista 5 åren av sitt liv. Det kan vara så men jag tror att det finns en annan förklaring. Jag tänker så mycket och det går i sådan fart att jag ibland blir inte hinner med. Jag får helt enkelt inte plats med allt som rör sig. Därför sorterar jag bort det som inte är viktigt att komma ihåg. Nu kan jag ju tyvärr inte bestämma själv vad som försvinner och vad som får vara kvar.

Just av den anledningen skriver jag också mycket, egentligen om allt.Mitt hem består av block, böcker, papper överallt där mina tankar finns. Vissa tankar skriver jag om för att jag vill minnas dem, vissa för att jag vill förmedla dem och ibland bara för att få bort dem och därmed få mer plats när det rinner över. Det som hamnar här är trots allt genomgånget många gånger, jag har redigerat och läst om och om igen. Allt för att detta ska tåla att bli läst. Mycket av det jag skriver är meningen att jag ska förmedla just i stunden jag skriver det men efter en tid, kanske veckor, kanske månader inser jag att det ska vila hos bara mig enbart. Jag är inte rädd att stå för det jag tycker, känner och anser men vissa saker gör sig helt enkelt ingen nytta eller mening att publiceras. Men jag behöver få ner dem i text för att förstå hur jag tänker eller känner. Jag måste läsa själv annars blandar jag ihop alla tankar med varandra och allt blir en röra av dess like.

Idag blev jag bestulen på mina tankar och jag vet inte ens vilka. Nu kommer de att försvinna trots att jag försökte skydda dem…
Så jag har en vädjan, snälla låt mig få tillbaka mina tankar. De kommer inte glädja eller göra någon nytta för dig men jag behöver dem!

En plats på jorden

Det finns ett ställe på jorden som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det skulle kunna vara en vit strand, där havet är azurblått och solen är varm och vindarna smekande, men det är det inte. Det skulle kunna vara på en lite piazza i Rom under ett reklamparasoll med en fantastisk italiensk måltid på bordet, men det är det inte. Även om världen utanför är exotisk och vacker så är min plats i Sverige och i Stockholm.

På fjällgatan med utsikt över Riddarfjärden i ett augustimörker där hela Stockholm lyser upp, nej. På Djurgården med grönt gräs och träd som innehar historia i sig så det nästan går att känna Bellmans närvaro, nej.

Min plats är inte vacker i någon annans ögon. Om det var en omröstning för den fulaste och kallaste platsen i Stockholm så skulle min plats med all säkerhet ligga väldigt bra till och absolut finnas med bland de nominerade. Men jag ser inte det, varje gång jag närmar mig så sprider sig något ljus och musik kommer i mina öron. För mig är det en filmscen varje gång. Mina steg ekar mot det hårda golvet, jag får en knuff när jag försöker ta mig framåt bland alla som av någon anledning alltid går åt det motsatta hållet. Nu skymtar jag målet, och om några steg är jag framme. Jag saktar ner mina steg och till slut står jag mitt framför den platsen som alltid kommer att få mig att känna smärta och sorgsenhet över något som aldrig blev som jag ville att det skulle bli, men ändå känner jag också någon slags värme och kärlek.

Jag står still och tittar och plötsligt finns inget runtomkring mig, alla gnisslande, ekande oljud har tystnat. Jag har gått tillbaka i tiden och ser mig själv på denna plats, nervös, förväntansfull och då alldeles ovetande om att mitt liv skulle fullständigt förändras just där och då.
Jag känner kall luft som försöker tränga sig in i mina kläder, ljudet kommer tillbaka och jag blir knuffad igen. Jag tittar på bänken framför mig, det står en papperskorg precis bredvid. Jag vänder mig om och går tillbaka samtidigt som jag möter det blåa tåget som precis visar sig. Jag läser på skylten. 19 Hagsätra, står det och jag ler, jag hade inte ens behövt vänta på rätt vagn. Jag går ut i februarikylan och känner hur värmen slår emot mig eftersom hur kallt det än är ute så är det alltid kallare på Slussens tunnelbanestation.

Kvaliteten

Efter tredje gången tycker jag att nu får det vara nog.
Jag har en prenumeration på SVD som jag fick av min far i julklapp förra året. Mycket trevligt med en tidning på morgonen till kaffet. Eftersom mitt år inte sett ut som ett normalt år då jag bott på samma ställe och varit hemma för att kunna ta emot tidningen så har jag haft en del uppehåll. För att börja med något positivt så är detta en mycket bra service. Jag vet att jag kommer att vara borta två månader, två veckor eller kanske tom endast två dagar så kan jag ringa prenumerationsavdelningen och be dem om ett uppehåll och de lägger då automatiskt på denna tid på min prenumeration. Som sagt service av högsta klass.

Nu kommer vi då till det som jag anser är sådär för en av Sveriges största morgontidningar. När jag ringer till prenumerationsavdelningen så får jag då som på de flesta instanser idag 6 (eller fler) val. Jag trycker mig då fram till mitt val för att få tala med någon medarbetare och framföra mitt ärende. Innan samtalet kopplas fram säger en inspelad röst. ”Samtalet kan spelas in i syfte att förbättra kvaliteten” Ja just det han säger KVALITETEN och uttalar det som det stavas. Första gången jag hörde detta fnissade jag lite och påpekade detta lätt för medarbetaren jag talade med att om SVD nu vill uppnå en kvalitet så bör de definitivt kunna uttala det. Hon höll naturligtvis med mig och lovade att hon skulle påtala det till denne som kunde ha ansvar för det.
Eftersom mitt liv som sagt fortsätter att hatta lite fram och tillbaka så har jag talat med samma avdelning ett antal gånger och varje gång säger samma inspelade röst ”KVALITETEN” och nu lovar jag att jag inte fnittrar längre. Hur svårt kan det vara??? För det första att ha någon slags kvalitetskontroll, detta blev nästan komiskt, i själva inspelningen av meddelandet. Eller är det så att samtliga som har ansvar för detta inte har en aning om hur man uttalar detta ord. För det andra, jag har sagt till nu tre gånger och uppenbarligen händer inte ett dugg. Är det så att de medarbetare jag talar med fullständigt skiter i vad jag säger eller meddelar de någon chef, det är väl just det som jag undrar. Om det är i det senare fallet är det verkligen pinsamt.

Nu skulle jag visserligen kunna strunta fullständigt i huruvida SVD gör bort sig i det svenska språket men nu har de för mig blivit något som jag verkligen vill gå till botten med.
Inser att prenumerationsavdelningen inte är det rätta forumet för att få denna inspelning ändrad. Jag behöver nog höra av mig till någon annan, möjligen med lite mer ansvar, ja varför inte rätt mycket ansvar. Borde ju vara tämligen pinsamt om en alldeles vanlig prenumerant ringer upp och påpekar att tidningens medarbetare inte kan uttala svenska ord, att det sedan är ett ord som kvalitet gör det bara till komik.

Jag undrar om jag inte ska smälla till med chefredaktören på en gång när jag ändå håller på och se om det händer något på inspelningsfronten.

Sex & The City

Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte. Fyra helt olika personligheter som vi alla kan identifiera oss med på ett eller annat sätt. Det moderna sättet att ta reda på vem man är eller?

Jag var ingen fantast från början av serien men ju längre den gick så blev jag dock fashinerad av de olika typerna. I början kunde jag nog heller inte hitta att jag egentligen var lik någon jag utan jag hade väl lite av varje. Den gyllene medelvägen, naturligtvis.
Men ju mer jag såg och diskuterade serien med mina väninnor så började jag också försöka att hitta någon av typerna och försöka identifiera mig med dem.
Det jag med all säkerhet visste var att jag absolut inte var någon Samantha. Jag älskar hennes personlighet och rättframhet. Hennes sätt att vara så otroligt bekväm i sin sexualitet och verkligen kunna skilja på känslor och sex liknar mest en man. Men hon är ingen man hon är så mycket kvinna och utnyttjar verkligen varje millimeter av det.
Jag hittade mig själv i en blandning av Charlotte och Miranda. Charlotte som ägnar sitt liv åt att hitta en man som vill gifta sig med henne och anser att hon måste få ett barn annars är livet inte värt något. Nu är Charlotte mycket mer överdriven i sitt letande och i sin övertygelse men absolut så kunde jag se mig själv i vissa delar. Hennes prydhet däremot kunde jag inte förlika mig med.
Miranda har däremot en tuffhet och är en stark karriärskvinna som vet vad hon vill. Dock är hon väldigt osäker när det gäller känslor och framförallt har svårt att tro på att någon verkligen kan älska henne. Jag såg vissa delar av mig själv där också och konstaterade att ja, så är det jag är en blandning av dessa båda kvinnor.
Just nu har jag hamnat i en ny SATC-feber. Samtliga repriser som visas så sitter jag där.. Efter ett antal avsnitt så börjar min övertygelse att vackla om vem jag egentligen är. Jag försökte slå ifrån mig det jag plötsligt kom fram till, eftersom jag plötsligt insåg att jag valt mina personligheter efter vad jag faktiskt vill vara och inte vad jag är.
Tyvärr är sanningen hård och brutal. Jag värderar mina skor och kläder högre än det mesta jag äger. Jag vill gärna ha hela familjebiten men på något sätt så kommer jag aldrig dit, utan någonstans på vägen blir jag rädd och det blir ingenting. Och de senaste åren har jag också haft ett alldeles eget Mr Big-förhållande. Just nu är jag i den fasen att jag inser att han aldrig kommer att ändra sig och vi kan absolut inte vara vänner. Vi bråkar eller har otrolig sex, herregud det går ju inte att bygga något på det vet jag ju, egentligen.
Jag har sett filmen också och den slutade ju med bröllop vilket inte den här historien kommer att göra men det kommer en film till och jag kommer stå först i kön när den kommer ut.
Herregud jag måste ju veta vad som händer i mitt liv ;)

Rädsla

Det finns inte så många saker jag varit rädd för, ja jag menar riktigt rädd. Inte sådant där man säger som egentligen bara är lite obehagligt och något som jag gärna undviker. Nej jag pratar om riktig rädsla. Jag vet vad det är nu.

I nästan ett års tid var jag rädd för att dö. Jag visste med säkerhet att jag skulle opereras och det var en riskabel sådan. En operation är ju alltid vissserligen riskabel men här fanns det verkligen skäl till att vara rädd för komplikationer. Jag pratade mycket om det både med vänner och profissionella. Det kändes bättre men tiden kom närmare och närmare och jag blev dock räddare och räddare. Att jag sedan tryckte undan det och låtsades för mig själv att det inte fanns var en annan sak. Jag är ju tuff och stark och klarar ju allt, jag ville inte visa hur rädslan höll ett sådant grepp om mig.

Dagen kom då jag fick reda på vilket datum operationen skulle ske. Nu slog rädslan till ordenligt. Vad gör man då när man är så rädd och tror att man inte ska överleva? Jag vände mig till den personen som jag visste att jag ville ha närmast mig innan jag skulle somna och som skulle finnas där när jag vaknade. Vi hade ju talat om det lite sporadiskt att visst skulle han finnas bredvid mig om han behövdes. Detta låter ju onekligen som en pojkvän eller en älskade. Definitionen är nu icke sådan, den har varit och kan emellanåt kanske fortfaranade kan definieras så. Men egentligen är den nog bara komplicerad, känslor brukar ju vara det. Just nu var han bara den jag litade på mest, den jag vill skulle hålla min hand och säga att allt skulle bli bra, ja alltså att jag skulle överleva. Han skulle titta på mig och säga något som ”Kom inte på någon dumhet att gå och dö eller så nu, det förbjuder jag dig” Han skulle få mig att lova det och jag kanske tom skulle kunna le genom mina tårar som kom med rädslan. Vi skulle kramas och tycka om varandra och fullständigt strunta i framtiden, inga krav eller löften, bara omtanke och känsla just för stunden. Och han skulle finnas där, det hade han lovat.

Nu kom dagen och jag undrade var min trygghet var någonstans. Han kom inte. Han svarade inte på mina sms eller mina samtal. När det nästan var försent hörde han av sig bara för att på ett mycket märkligt sätt och med en mycket märklig förklaring tala om att han inte kunde komma. Han hade gjort ett annat val. Han svek mig. Där stod jag själv med min rädsla och ett alldeles vansinigt stort svek och var alldeles ensam i en sjukhuskorridor som skulle kunna bli det sista jag någonsin såg. På något sätt räddar kroppen sig själv. Istället för att gråta, bryta ihop och skriva avskedsbrev till människor som betydde något för mig blev jag så arg att jag höll på att skrämma slag på denna avdelning där alla försiktigt smög fram i medtagna tofflor hemifrån, säkert både lika rädda och oroliga som jag var.
När jag la mig den natten hade jag själv fått hålla mig i handen och talat om att allt skulle bli bra, jag skulle vakna och jag hade så mycket som inte var färdigt än. Tidigt nästa morgon skriver jag dock några sms till en del utvalda personer, jag minns det inte men jag kunde läsa vad jag skrivit efteråt och jag blev bara förvånad styrkan i det jag skrivit under denna oerhört jobbiga situation. Sedan minns jag inget förrän jag vaknande.

Jag vaknade allså och jag levde. Det var det absolut det första jag tänkte, jag lever! Jag har klarat det! Det var någon som frågade om jag hade ont men jag hade inte tid att svara på det, eller ens känna efter jag var tvungen att bara få känna efter hur det kändes att leva först. Jag kände varje del av min kropp och jag njöt av varje det.

Det jag har lärt mig av detta är att döden inte skrämmer mig längre. Den är ganska onödig att vara rädd för. Den bara tar dig och gör den det så är det någon annan som kommer att må dåligt av det. Själv kan du inget göra. Det enda vi kan göra är att leva och att koncentrera oss på att göra det bra. Strunta i att bli arg och irriterad på bagateller, ta vara på det som är bra, älska och visa det för alla som betyder något. Förlåta mycket mer än vad vi gör.
Det jag däremot är rädd för är svek. Jag insåg nämligen att med all smärta jag har genomgått så är det sveket som gjort ondast. Den smärtan trodde jag skulle ta död på mig där och då. Jag slutade andas och ingenting runtomkring existerade. Absolut ingenting, det var helt svart runtomkring mig. Hur ska jag någonsin bli av med den rädslan? Att jag slutar lita på människor helt och hållet? Att jag aldrig mer litar på kärleken och gör mig beroende av någons omtanke? Det skulle säkert hjälpa men jag vet inte om jag skulle vilja ha det så. Chansen att bli sviken kommer nog med i samma paket som kärleken kommer i. Det går inte att värja sig men det går att vara lite lyhörd och försiktig men den kan alltid överraska dig.
Så är det bara, att råka ut för sveket är det som alltid kommer att skrämma mig, den smärtan gör så ont alldeles förbannat ont och troligtvis är den vansinnigt svår att förlåta om inte helt omöjlig.
Döden däremot, ähh släng dig i väggen, dig har jag besegrat.

Att kommunicera

Att kommunicera är det viktigaste i ett förhållande! Detta är alla både proffsen och vi andra lekmän helt överens om. Men vad är kommunikation och finns det kommunikation som inte är ok?

Jag har funderat kring hur vi kommunicerar idag. Förr i tiden, jag nu talar jag om väldigt länge sedan, så talade vi med varandra när vi träffades. Avstånden var långa och behövde vi kommunicera så skrev vi brev. Historien är full av brev som är skickade kors och tvärs över världen.
Jag vill påstå att de vackraste kärleksförklaringarna finns i dessa brev. De var tvungna att koncentrera sig på vad som skulle sägas och hur det också skulle mottas eftersom faktiskt inte kunde redigeras på direkten.
Under alla krig där de som skrev inte ens visste om breven skulle komma fram till mottagaren eller om personen faktiskt var vid liv för att kunna läsa.

Sedan kom den fantastiska apparaten telefonen och vi kunde meddela oss via telefon med våra egna röster. Från början och väldigt länge användes den som något vi endast meddelande oss med. Talade om när vi skulle komma, tackade för presenten och naturligtvis lite småprat med någon som bodde långt ifrån.
Jag ska inte gå igenom hela telefonens historia men den har utveckats och även vi som använt den. Jag har haft många och långa, och då menar jag långa samtal, och det kan vara underbart att få en hel kväll med prat med någon som kanske bor 60 mil ifrån mig. I mitt fall umgås jag väldigt mycket med mina vänner via telefon.
Men nu kommunicerar vi även via sms och mail. Jag kan nog tycka att det är ett bra sätt att kommunicera det också men är lite rädd för att om det bara blir text, hur mycket missar man då? Alla betoningar och röstlägen försvinner. Jag kan skriva ett sms till någon som sedan kan uppfattas på ett helt annat sätt än hur jag ville förmedla det bara för att det inte används rätt tonläge. När det gäller sms så förkortas allt också. Självklart är det bra ibland också för att man verkligen skalar av allt runtomkringprat och faktiskt skriver direkt vad det gäller. Eller kommunicera via mail. Om man verkligen vill uttycka något så hinner man läsa igenom vad man skrivit både en och två gånger, ändra, formulera sig på ett annat sätt, hinna tänka igenom vad som är viktigt mm mm innan man trycker på sändknappen. Ja det är väl bra eller?
Jag har levt i en relation där kommunikationen mest bestått i det skrivna ordet. Nej det har inte berott på ett stort avstånd utan med all säkerhet mest för att han hade svårt att uttrycka sig i ord via samtal. Däremot en fantastisk förmåga att skriva. Vid gräl och meningskiljaktigheter har det varit ovärderligt eftersom vi båda fått en stund att tänka innan vi skrivit ner vad vi ville säga. Ja, naturligtvis har det där emellan också skickats mycket dumma saker i affekt också utan någon som helst tanke. Känslor och kärlek har också förmedlats självklart. Massor av sådana både mail och sms. Det har jag tyckt om för att då finns orden kvar och jag kan läsa dem gång på gång och bli lyckig och varm igen.
Problemet uppstår när man inser att det är så här vi kommunicerar när det blir något som är jobbigt. Eftersom allt inte kan komma fram i texten eftersom sändare och mottagare kan vara på helt olika plan, och då menar jag naturligtvis humör och tonläge. Här infaller då analyseringen. När man alltid är tvungen att analysera vad som egentligen ville sägas eftersom texten är så kryptisk och ofullständig är det mycket som kan missförstås.
Jag har accepterat detta sätt att kommunicera även om det ibland är mycket svårt att förstå vad det betyder. Jag skulle gärna vilja följa upp en del meddelanden med ett samtal så att jag kan känna och höra alla tonlägen och faktiskt riktigt förstå. Jag tror nämligen att det blir väldigt mycket som lämnas utanför på det här sättet. Men är det så att vi i vår utveckling från långa handskrivna brev till modern teknologi gått framåt eller har vi bara landat där vi började?
Är det ok att bara kunna säga ”Jag älskar dig” via text? Är det också ok att tala om att ”Jag har tröttnat fullständigt på dig och vill ha bort dig ur mitt liv” endast via text? Om detta är fullt acceptabelt vad är då nästa steg. Skulle det kännas ok med ett frieri via sms?
Är vi på väg att sluta kommunicera med ord?

Att vara utan TV

Under tre, ja nästan fyra månader var jag helt utan tv. Det var helt och hållet självvalt och egentligen ingenting jag ens saknade från första dagen. Nu jobbade jag istället 12 timmar om dagen 7 dagar i veckan så det kan ju också ha varit anledningen till att jag inte hade någon som helst abstinens. Efter två månader ändrades förutsättningen genom att jag jobbade lite mer normalt vilket innebar vissa lediga dagar och nä jag jobbade varade inte mina pass i 12 timmar. Nu var det sommar och jag befann mig på Gotland så TV var väl egentligen inte något jag saknade då heller. Skulle jag göra det så skulle det inte spela så stor roll eftersom jag ändå inte hade någon möjlighet till sådan moderitet. Jag bodde i en sjöbod på kanske 10 kvm (ren gissning) utan el eller andra moderniteter. Jag läste på kvällarna till mina stearinljus som jag spridde över hela stugan, det var nu jag var glad att den just var endast 10 kvm annars hade just den delen att tända ljus tagit väldigt lng tid. Till detta bristfälliga ljus lyckades jag sluka 18 böcker på ca 6 veckor. Efter mitt arbetspass fanns bara jag, min lilla stuga, ljusen och mina böcker.
Jag saknade inte tv:n alls utan började nästan glömma bort den. Det som blev konstigt var när mina arbetskamrater började sjunga på någon slags jingel om fredagsmys. Alla föll direkt in i både text och musik och jag stod där som ett fån undrade vad detta kom ifrån. Jag menar fredagsmys har ju varit ett begrepp länge och det är klart jag vet vad det är. I mitt samboförhållande fick sonen och jag ha fredagsmys i smyg för att pojkvännen var så allerisk mot själva uttrycket att han blev bara förbannad när han hörde det. Tror inte att han sjuger med i den jingel...
Men vad var det här, en sång som alla tydligen kunde både text och musik till. Det dröjde ett par veckor till när jag väl kommit hem, dock fortsatte jag leva utan tv, men var på besök hos en vän och tv:n stod i bakgrunden som sällskapsljud. Då hörde jag den, svenskarnas nya plåga ”Fredagsmys” och kände att nu var jag med i matchen igen!

Ett nytt liv

För lite drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja blogga och att denna blogg då skulle heta just "Ett nytt liv". Jag var fast bestämd att nu skulle jag börja ett nytt liv. Jag var ledsen, sårad och djupt skadad i själen och behövde verkligen det nya livet. Jag lurade mig själv i nästan ett helt år innan jag insåg att jag inte alls förändrat något utan bara lagt saker åt sidan, hoppats och trott att om jag bara hade tålamod nog så skulle allt bli som vanligt igen, vad nu det var.
Sanningen slog mig inte i ansiktet bara en gång utan ett antal gånger. Om det hade kunnat blivit märken av dem är jag övertygad om att jag skulle haft ärr rsten av livet. Fattade jag något då...nä inte ett dugg.
Det var när jag faktiskt gjorde en egen förändring ch bestämde mig för att åka till Gotland som allt egentligen började, då fick jag plösligt upp ögonen för att livet faktiskt kan se ut på ett helt annat sätt än jag var övertygad om att jag ville ha det.
När sedan verkligheten slår mig i ansiktet med att jag faktiskt kanske bara har mitt liv till låns så börjar den verkliga förändringen.

Bloggen finns här fast med ett helt annat namn men det är precis det den kommer att handla om -Ett helt nytt liv!

Fritid

Jag hade ju faktiskt tänkt mig att bloggandet skulle vara relativt kontinuerligt men ack vad jag bedrog mig. Under ett års tid har jag haft all världens tid för mina funderingar men nu finns knappt tid att ens tänka, ännu mindre att få ned det i text.

Mitt beslut att åka till Gotland och jobba över sommaren har tagit all min tid den senaste månaden. Nu äntligen kan jag koppla av en stund då personalen klarar sig själv och alla rutiner är satta och klara.

Så förhoppningsvis är pausen över och jag kommer att kunna genomföra det jag faktiskt tänkte göra med denna blogg.

Nu ett glas vin i trädgården :)

Facebook

Jag har en del funderingar kring facebook. Själva idén är naturligtvis genial. Håll kontakten med alla dina vänner var du än befinner dig i världen, hitta vänner, klasskamrater, gamla jobbarkompisar eller x du förlorat kontakten med.
Men vad är det med detta minibloggande. Här haglar det av onödig information såsom Har varit och handlat på ICA! Nu har jag städat hela lägenheten och känner mig nöjd! Ska precis gå in på ett möte! Är på väg till Karlskoga!

Sedan har vi dessa oerhört intressanta sinnesstämningar – Idag är jag trött! Jag blir så arg på alla som ljuger!!!! Jag saknar min älskling! Osv osv.
Vi har också den mycket populära ”Personliga meddelanden”. Jag saknar dig min älskade! Sätter mig i bilen nu, är strax framme! Håll en plats åt mig! Du är bara min! Ja med andra ord meddelanden som till synes är till för en specifik person men skrivs i profilraden så att det kan läsas av alla ens vänner. För mig är det ren och skär revirpinkning som också är en mycket vanlig och populär företeelse.

Sen kommer vi till det här med vänner. I bästa fall så känner man faktiskt varandra, umgås och har en relation i verkliga livet. Nästa steg är att man träffats en gång och direkt efteråt lägger till varandra på vänlistan. Till sist har vi kändisvännerna. Förut samlade vi autografer nu blir vi vänner med våra idoler på FB istället. Det finns ju en anledning till varför vissa har 3000 vänner eller mer.
Själv håller jag mig till människor jag faktiskt träffat sedan om jag är vän med alla är väl en lätt överdrift men de allra flesta ligger nog i det facket.
Nej, jag har faktiskt en person som jag inte känner eller ens har träffat. Att hon la till mig som sin var nog ett rent misstag från hennes sida, hon trodde nog att jag var någon kändis. Hon samlar på kändisar och 95% av alla på hennes lista är just det och jag är relativt övertygad om att hon inte träffat en enda av dem.

Det roligaste är att hon har Daniel Westling som vän. Jag kan ju inte låta bli att undra vad han gör på FB. Jag blir nästan lite sugen på att lägga till honom själv bara för att se om han faktiskt använder sig av det. Han kanske också minibloggar – Slöar i soffan väntar på att Vickan ska komma hem från jobbet! Vad är en bal på slottet - Söndagsmiddag med svärföräldrarna! Någon som vill hänga med ut ikväll – Det blir jag och sju säpokillar som tänkte hitta på något!
Eller så kanske han bara håller kontakten med sina gamla polare från Ockelbo, de kanske inte är så självklara längre på fester och familjemiddagar.

Tro nu inte att jag inte gillar FB för så är det verkligen inte. Tvärtom, jag verkligen älskar det och är i det närmaste beroende. Det är ju som en skvallertidning fast med människor jag känner. Lite text och mycket bilder, massor med onödigt vetande som inte kräver någon hjärnkapacitet.Och visst minibloggar jag också… Dessutom får jag påminnelse varje gång det är någon som fyller år. Bara en sån sak!

Att börja

Det jobbigaste jag vet är att påbörja någonting. När jag väl har börjat så flyter det på och känns som det naturligaste i världen. Men början, nej inget jag uppskattar.

Det här gäller nästan det mesta i mitt liv. Den naturligaste förklaringen till det är att jag egentligen är väldigt obekväm med förändringar. Allt som är nytt och det jag inte behärskar skrämmer mig. De som känner mig skulle nog höja på ögonbrynen en aning med tanke på att jag hela tiden ger mig in i nya saker. Jag har flyttat åtskilliga gånger i livet och jag har haft fler jobb än de flesta jag känner, men ändå så är just det där första steget in i något så vansinnigt läskigt.

Av den anledningen har det tagit ganska lång tid innan jag kommit hit, ja som bloggare. Jag har nästan varje natt haft långa utläggningar i mitt huvud om vad jag skulle kunna skriva om och varje gång också bestämt mig för att imorgon sätter jag igång. Ja, jag sa nätterna. Det är då min hjärna jobbar. Helt idiotiskt naturligtvis men med sömnproblem sedan många år tillbaka så lär man sig att försöka använda tiden till något vettigt istället för att ligga och vrida och vända sig och bli frustrerad över att det inte går att sova.

Ända sedan tonåren har jag velat skriva en bok, jag har dock aldrig kommit på vad jag ska skriva om bara att jag vill. Självklart har jag börjat flera gånger men har inte riktigt fått in den rätta storyn i huvudet. Jag lärde mig någon gång att man behöver en början och ett slut sedan kan det i mitten få växa fram. Men det är just det som är problemet. Jag har massor med mittenhistorier men varken någon början eller slut på dem. Kan ju bli en aning svårförstått för några eventuella läsare då och det är ju ändå det som är själva grejen med att skriva en bok, att någon vill läsa den.

Men jag kanske kommer till det så småningom i livet. När jag sitter i mitt röda hus på landet, med elden som sprakar ur kakelugnen och jag har gjort alla mina äventyr, slutat att flytta och inte behöver jobba längre. Då kanske alla inledningar och slut till alla mina historier behagar att uppenbara sig.