En plats på jorden

Det finns ett ställe på jorden som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det skulle kunna vara en vit strand, där havet är azurblått och solen är varm och vindarna smekande, men det är det inte. Det skulle kunna vara på en lite piazza i Rom under ett reklamparasoll med en fantastisk italiensk måltid på bordet, men det är det inte. Även om världen utanför är exotisk och vacker så är min plats i Sverige och i Stockholm.

På fjällgatan med utsikt över Riddarfjärden i ett augustimörker där hela Stockholm lyser upp, nej. På Djurgården med grönt gräs och träd som innehar historia i sig så det nästan går att känna Bellmans närvaro, nej.

Min plats är inte vacker i någon annans ögon. Om det var en omröstning för den fulaste och kallaste platsen i Stockholm så skulle min plats med all säkerhet ligga väldigt bra till och absolut finnas med bland de nominerade. Men jag ser inte det, varje gång jag närmar mig så sprider sig något ljus och musik kommer i mina öron. För mig är det en filmscen varje gång. Mina steg ekar mot det hårda golvet, jag får en knuff när jag försöker ta mig framåt bland alla som av någon anledning alltid går åt det motsatta hållet. Nu skymtar jag målet, och om några steg är jag framme. Jag saktar ner mina steg och till slut står jag mitt framför den platsen som alltid kommer att få mig att känna smärta och sorgsenhet över något som aldrig blev som jag ville att det skulle bli, men ändå känner jag också någon slags värme och kärlek.

Jag står still och tittar och plötsligt finns inget runtomkring mig, alla gnisslande, ekande oljud har tystnat. Jag har gått tillbaka i tiden och ser mig själv på denna plats, nervös, förväntansfull och då alldeles ovetande om att mitt liv skulle fullständigt förändras just där och då.
Jag känner kall luft som försöker tränga sig in i mina kläder, ljudet kommer tillbaka och jag blir knuffad igen. Jag tittar på bänken framför mig, det står en papperskorg precis bredvid. Jag vänder mig om och går tillbaka samtidigt som jag möter det blåa tåget som precis visar sig. Jag läser på skylten. 19 Hagsätra, står det och jag ler, jag hade inte ens behövt vänta på rätt vagn. Jag går ut i februarikylan och känner hur värmen slår emot mig eftersom hur kallt det än är ute så är det alltid kallare på Slussens tunnelbanestation.