Att vara för förstående

-Du kan inte vara så förstående hela tiden, ingen är sådär förbannat tålmodig. Det är något allvarligt fel på dig.

Dessa ord blev slängda över mig i helgen. Jag blev överrumplad eftersom jag aldrig någonsin fått skit över att jag är snäll. Jag är snäll, jag är tålmodig och jag vill ogärna bråka med människor.
Jag förklarade allt detta för personen i fråga och bad om att få respekt för den jag var. Att mitt tålamod inte på något sätt var oändligt men att det krävs väldigt mycket för att det ska komma i obalans.

Just då kändes det som förklaringen godtogs men jag kunde ändå inte släppa det jag fått höra. Är det kanske så att det är något helt osunt i det att jag inte säger ifrån när jag borde? Tål jag mer än de flesta? Är jag alldeles för förstående i de flesta situationer?

Det finns nog flera olika förklaringar till att jag är så här men det är specifikt en som efter några dagar slår mig och då faller ganska mycket på plats.
I flera år har jag lärt mig att om jag blir arg och reagerar så kommer jag att i bästa fall få ilska tillbaka men i de flesta fall endast få likgiltighet. Min åsikt slås ner till marken och behandlas som en fimp som någon dödar med skon och trycker ner i jorden.
Om jag är irriterad och trött och känner att jag inte vill le så kommer jag att få veta att jag alltid är en grinig och sur människa som ingen vill ha att göra med.
Om jag ifrågasätter något som i min värld inte stämmer så får jag veta att om jag inte tror på vad som sägs så behöver jag inte finnas där längre.
Jag måste hålla med, vara älskvärd, tålmodig och aldrig, aldrig någonsin tröttna.

Det är en del av att leva med borderline. En annan del är att alltid finnas till, natt som dag. Att få flera både samtal och sms per dag om man inte ses. Att alltid vara tillsammans, överallt 24/7 förutom när ilskan slår till för då måste man snabbt försvinna utan att lämna spår efter sig.

Som sagt det finns nog fler anledningar till min tålmodighet men den här sitter nog fortfarande fast i mig fast det var länge sedan. Jag är nog fortfarande rädd att det ska bli bråk, att bli bortstött, att inte finnas till om min åsikt är fel. Jag tänker självklart inte på det här sättet men ibland sätter nog autopiloten igång och jag är tillbaka, tillbaka dit jag aldrig vill igen.

Jag behöver kanske träna på att säga nej, vara lite otrevlig och inte så förstående hela tiden. Fast jag tycker nog fortfarande att ingen behöver reagera i onödan om oväsentliga saker och att det med all säkerhet lönar sig att vara en snäll och förstående person. Jag tänker mycket och jag vill gärna förstå varför människor beter sig på olika sätt. Jag vill gärna fortsätta tro att ingen är elak med flit tills motsatsen bevisas. Så i slutänden så är jag nog en snäll jävel i alla fall.

En röst från det förflutna

Jag fick ett mail häromdagen. Ett meddelande från en tid för länge sedan som jag nästan glömt. Min exmake skickade mig någon slags förklaring på hur allt egentligen var då, vad som hände under vårt äktenskap och min skuld i det.
Nu, sådär när vi varit skilda i nästan 12 år. Det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg att jag varit gift. Jag har vilket fall som helst glömt den tiden och framförallt känslan jag hade då. Det kändes inte ens som det var mig mailet var till utan någon helt annan.

Jag minns en ung naiv flicka som trodde på livet och kärleken och lyckliga slut i alla sagor. Hon planerade för framtiden och trodde gott om alla som kom hennes väg. Hon slet för att vara alla till lags, hennes man, hennes svärmor och alla andra som förnöjsamt följde skådespelet. Hon kämpade för sina åsikter och för att bli sedd, sedd för den hon var. Innerst inne var hon nog samma rebell hela vägen fast hon till slut blev stöpt i den form som hade skapats åt henne.

Jag minns också alla nätter när hon satt ensam uppe i köket, sittande på en stol, tittade ut i natten och rökte och drömde. Hon drömde sig bort till andra världar, världar där lyckan var en verklighet där hon kunde vara sig själv och där hon blev älskad för den hon var.

Jag minns också gråten, all denna gråt över besvikelser, svek, längtan och uppgivenhet. Om vi får en viss mängd tårar under en livslängd så gjorde hon av med all sin ranson under dessa år.
Men trots allt detta så fanns envisheten där, hon gav inte upp utan fortsatte år efter år, enträget kämpande för lyckan och tillfredställelsen i det liv hon valt. Hon kämpade tills bubblan sprack och känslan försvann, det tog 14 år.

Jag tittar i mailet igen och förstår nu att det inte är till mig så jag behöver inte bry mig om det. Det är till tjejen med livet framför sig och oförstörda drömmar. Jag är ju inte hon, jag har stor del av mitt liv bakom mig och har fått många drömmar förstörda. Däremot har jag nog bättre förutsättningar än vad hon hade. Jag behöver inte kämpa och de som älskar mig gör det för att jag är jag. Jag vet att alla sagor slutar inte lyckligt, alla människor vill mig inte väl och jag gråter mest lyckotårar.
Men drömmer det gör jag fortfarande.

Det var 2010

Skönt att det är över. Det var bara ett långt, eländigt skitår.

Mitt immunförsvar var i absolut sämsta skick och jag åkte på både förkylningar, feber och maginflensa flera gånger. Jag som annars i livet klarat mig från just dessa åkommor. Jag började året med en sängliggande sjukskrivning efter min operation. Självklart trodde jag hela tiden att nu, nu var jag frisk, så jag studsade upp och gav mig in i något som krävde engagemang och varje gång föll jag tillbaka i sängen, matt och orkeslös.

Inte för att jag lärde mig, för så fort jag blev uttråkad igen så var jag uppe och trodde att nu var jag frisk och kunde absolut orka precis allt. Så några sådana vändor hade jag under årets första halva. Några olika arbeten har jag ju också lyckas hinna med. Snabb som en iller bestämmer jag mig för att jajamensan, det här är bra vilket det sen visar sig att det inte är.

Kärlekslivet har varit som någon slags dålig följetong där man inte vet om det är en repris eller ett nytt avsnitt för allt ser likadant ut. Det började väl bättre än det slutade kan man väl säga.

Så sammantaget ett riktigt skitår alltså.

Men när jag nu sitter och sammanfattar så känns det ändå inte dåligt. Jag blundar och minns ögonblick som är så lyckliga och vackra att det säkert kommer att finnas kvar för alltid.

Min vackra 4-åring är hos mig och hon provar skor, provar skor och provar skor. Moster får fota.

Min syster får frukost och en hel familj i sängen en vacker morgon i maj.

Den allra första skolavslutningen. Det är precis så vackert väder som man önskar och jag gråter precis så mycket som jag brukar.

Gotland, mitt älskade Gotland fick jag uppleva i fyra veckor i år. Mycket jobb som var både tungt och slitigt men så roligt och framförallt balsam för min själ.

Jag minns Tallin några regniga dagar i september.

Det här är ögonblick av lycka som spränger sig in i detta år som bara var elände. Om jag fortsätter att tänka kan jag nog även hitta fler lyckoögonblick som får mig att le fånigt när jag minns dem. Och det är väl de som räknas, de ögonblick man minns.

Nu börjar vi på nytt igen och jag känner mig rätt avslappnad. Har inga speciella nyårslöften jag ska hålla utan har bara tänkt leva lite mer, vara mer frisk och framför allt mer vaken.
Att jaga någon slags lycka har jag slutat med, den kommer ju till mig i alla fall, även när det är ett skitår!