En röst från det förflutna

Jag fick ett mail häromdagen. Ett meddelande från en tid för länge sedan som jag nästan glömt. Min exmake skickade mig någon slags förklaring på hur allt egentligen var då, vad som hände under vårt äktenskap och min skuld i det.
Nu, sådär när vi varit skilda i nästan 12 år. Det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg att jag varit gift. Jag har vilket fall som helst glömt den tiden och framförallt känslan jag hade då. Det kändes inte ens som det var mig mailet var till utan någon helt annan.

Jag minns en ung naiv flicka som trodde på livet och kärleken och lyckliga slut i alla sagor. Hon planerade för framtiden och trodde gott om alla som kom hennes väg. Hon slet för att vara alla till lags, hennes man, hennes svärmor och alla andra som förnöjsamt följde skådespelet. Hon kämpade för sina åsikter och för att bli sedd, sedd för den hon var. Innerst inne var hon nog samma rebell hela vägen fast hon till slut blev stöpt i den form som hade skapats åt henne.

Jag minns också alla nätter när hon satt ensam uppe i köket, sittande på en stol, tittade ut i natten och rökte och drömde. Hon drömde sig bort till andra världar, världar där lyckan var en verklighet där hon kunde vara sig själv och där hon blev älskad för den hon var.

Jag minns också gråten, all denna gråt över besvikelser, svek, längtan och uppgivenhet. Om vi får en viss mängd tårar under en livslängd så gjorde hon av med all sin ranson under dessa år.
Men trots allt detta så fanns envisheten där, hon gav inte upp utan fortsatte år efter år, enträget kämpande för lyckan och tillfredställelsen i det liv hon valt. Hon kämpade tills bubblan sprack och känslan försvann, det tog 14 år.

Jag tittar i mailet igen och förstår nu att det inte är till mig så jag behöver inte bry mig om det. Det är till tjejen med livet framför sig och oförstörda drömmar. Jag är ju inte hon, jag har stor del av mitt liv bakom mig och har fått många drömmar förstörda. Däremot har jag nog bättre förutsättningar än vad hon hade. Jag behöver inte kämpa och de som älskar mig gör det för att jag är jag. Jag vet att alla sagor slutar inte lyckligt, alla människor vill mig inte väl och jag gråter mest lyckotårar.
Men drömmer det gör jag fortfarande.