Vägen har aldrig varit rak utan alltid varit mer än krokig och de hinder jag stött på har kommit oftare än på en bana för häcklöpare. Men jag har alltid klarat av att hoppa över, svänga undan eller helt enkelt få bort hindret. Ibland har det varit lätt och ibland svårare men det har alltid gått.
Så när det längre inte känns som jag kan möta ett enda hinder till, när jag blir rädd för att möta dem innan de ens är där, när det är svårt att möta människor även om de är på ett behagligt avstånd, ja ca 2-3 meter typ. Att svara på den klassiska frågan ”Hur är det” den vi alla svarar likadant på ”Jo, tack bra, själv då”.
Men när orden växer i munnen och jag känner ett illamående för att bara svara, för vad ska jag säga? Det är skit, jag mår sämre än jag någonsin gjort och jag varken vill eller känner något för någon eller någonting längre. Självklart kan jag inte svara så, det skulle skrämma skiten ur folk så jag sväljer illamåendet, stålsätter mig själv, flackar en del med blicken och svarar precis så som alla förväntar sig att jag ska.
Jag intalar mig hela min vakna tid att jag kommer inte att dö, jag håller inte på att bli galen, jag kommer inte att göra något förfärligt och framförallt jag kommer inte att fastna. Det bara känns så.
Så jag är på botten och ändå föds en liten tanke i mig. Om jag nu kan se botten så har jag väl ändå tagit mig en liten bit från den. Jag kan ju ändå titta ner och säga ”Där är botten och där är jag”. Borde då inte en del av mig ändå vara ovanför för att kunna se nedåt?
Jag vill tro att det är så och jag kommer jag att orka ta upp min kropp som nu ligger där och krälar förgäves. Om jag sträcker ut handen så kanske hon kan ta sig en liten bit, i alla fall där mitt sinne är. En liten, liten bit ovanför.
Så när botten är nådd finns det bara en väg att gå. Vända om och ta sig uppåt igen och sakta med säkert se botten bli mindre och mindre för att jag kommer högre för varje gång.
