Inte en droppe regn...

Jag vaknar upp och mitt hår klibbar i nacken och jag hoppas att det beror på att det är varmt ute och inte bara i sovrummet. Efter en snabb titt konstaterar jag att det inte finns ett moln på himlen. Det enda jag ser är en fantastiskt blå färg vilket håll jag än tittar åt.

Vi intar frukost och därefter gör vi oss själva och mina små underbara systerdöttrar fina. Flickorna har fina sommarklänningar och jag gör två flätor på den äldsta. Själv har jag haft det svårare att hitta något fint, det handlar mer om att hitta något som passar, det mesta i garderoben har en helt annan storlek än vad jag har numera.

Väl framme vid midsommarfirandet vill tjejerna hellre bada än dansa runt midsommarstången. Av med klänningarna och på med badkläder och därefter slänger de sig i, det för mig, rätt kalla vattnet. Vi var ju trots allt vi havet och inte vid någon mindre uppvärmd insjö.
Barnen badar och jag står med fötterna i vattnet och fotar dem samtidigt som jag hör små grodorna sjungas för fullt.

Väl hemma äter vi sill, färskpotatis, prinskorvar och köttbullar samt systers fantastiskt goda laxtårta. Snapsarna slinker ned utan problem och allt smakar så där otroligt gott som det gör när det intas utomhus.
Innan kaffet och den traditionella jordgubbstårtan blir det bad igen. Denna gång väljer vi en insjö så även de vuxna klarar av att doppa sig. Då jag sitter på stranden efter mitt midsommardopp och äter jordgubbar sveper ett par otäcka moln förbi och jag fryser litegrand. De går som tur var över fort och när vi landat hemma igen är solen där och lyser och värmer för fullt igen.

Grillningen närmar sig och vi dukar ute för andra gången denna dag. Grillat kött och potatissallad som gjorts på de överblivna färskpotatisarna kommer på bordet. Vi sitter länge och njuter av maten, vinet och sällskapet. Barnen springer förbi barfota och har fortfarande sina sommarklänningar på sig.

Lite senare kommer det fram en kofta, nån tröja och shorts åker av och ersätts med byxor men vi går inte in. Volymen på diskussionerna har ökat, mer vin i glasen, alla barn nedbäddade i varsin säng och lillasyster blir onykter och talar om hur mycket hon älskar oss.

När dygnet gått över till midsommardagen sitter jag med mitt vinglas på balkongen och mår alldeles oförskämt bra. Jag har firat midsommar i Sverige och inte en droppe regn har jag sett på hela dagen, bara massor av sol. Ibland är livet underbart!

Barfota

Jag som älskar skor eller om jag nu ska få använda den underbara liknelsen som en väninna liknade mig vid, Funderande Fotbeklädnads Fetischisten Helena. Jag kommer definitivt att stjäla detta namn om jag behöver någon gång. I alla fall kontentan av detta och mycket annat är att jag älskar skor. För att älska skor så mycket så går jag faktiskt utan dem stor del av tiden.

En av mina stora passioner är nämligen att gå barfota. Detta kan tyckas krocka med min skofetischism men det stämmer inte riktigt. Skor är vackra för ögat, jag njuter av att se dem och att äga dem, inte fullt lika mycket att ha dem på mig. Vad jag däremot njuter av är att gå barfota. Jag bedömer sommaren efter hur det känns i mina fötter. När det är behagligt att gå barfota även lite senare på kvällen utan att det känns kyligt, då är det sommar,

Att jag har skor på mig dessa månader är enbart ett måste. Om jag kunde skulle jag lätt kunna tillbringa hela sommaren barfota. Gräs, asfalt, grus, berg, trä spelar verkligen ingen roll allt är lika njutbart för mina fötter.
Även om jag har skor på mig så tar jag alltid av mig dem så fort det ges tillfälle, ibland även innan också. Jag vill gärna känna av platser jag befinner mig på med fötterna. Jag är helt övertygad om att jag kan känna om det är en bra plats eller inte. Jag har varit på mark som inte känts bra på något sätt, kan inte riktigt förklara vad det var, bara att det inte kändes skönt för fötterna.

Om jag levt en annan tid när vi utsåg en plats där vi byggde vår bostad på är jag säker på att jag hade gått runt barfota och känt in marken först. Fast om jag tänker efter så om jag hade levt en annan tid hade jag säkert ansetts som häxa och bränts på bål också.

Nu är det 2010 och den här häxan kokar inga brygder som kan förvandla folk till en groda eller en råtta, läser inga besvärjelser över män så de förlorar sin manlighet eller förtrollar sig själv så att hon ska bli yngre. Det enda märkliga som kan tyckas är att hon plötsligt kan springa ut på nätterna helt godtyckligt och det barfota.

För det är en stor måttstock på att det är sommar – att det är skönt att springa barfota på natten!

Luktsinnet

En av de saker jag tänkte mest på när jag slutade röka var att jag skulle känna doften av saker igen. Jag har hört flera berätta just hur underbart det är att känna blommornas doft, gräset, asfalten, brödet osv osv.

Det är lite olika när doftsinnet kommer tillbaka men efter ett par månader så har jag hört flera berättat att det faktiskt börjar hända något.
Hos mig hände ändå ingenting. Det är ju inte så att jag är helt utan doftsinne men det blev i alla fall ingen förbättring. Efter fyra månader börjar jag bli lite besviken och undrar om det är något fel. Jag får informationen av någon vänlig själ att nu ska jag minsann vara beredd för nu är det nog nära.
Den 9 juni så hade jag varit rökfri i sju månader och började definitivt känna att jag var blåst på konfekten. Antingen var mitt luktsinne så bra från början att jag aldrig märkte skillnaden eller så är det så förstört att jag helt enkelt aldrig kommer att få tillbaka det.

Så en dag så är det tillbaka, eller som det sägs i trissreklamen "Plötsligt händer det" Gräs, blommor eller bullar, vad var det jag kände? Anledningen till att jag förstått att det är tillbaka är att det luktar skit överallt!!!
Absolut inget luktar gott. Ja, min alldeles nytvättade tvätt luktade väldigt gott och det utan att jag behövde sticka näsan i den.
Min godisskål kände jag också doften ifrån fast den stod flera meter ifrån mig. Men resten under hela min dag har faktiskt bara luktat illa. Jag har absolut inte gjort något speciellt här hemma men fan, gott luktar det inte. Bilen luktar damm och instängt fast den är helt nystädad, jag tycker att mitt golv, ja hela hemmet egentligen luktar damm, ja faktiskt damm. Absolut ingeen av mina favoritdofter precis.
Eller som någon jag kände en gång skulle sagt "Ja, här luktar det inte hallon"

Så nu har jag alltså luktsinnet tillbaka, rätt överskattat skulle jag nog vilja påstå att det är.

Det var en gång en prinsessa...

Det går inte att låta bli en dag som denna och skriva något om detta bröllop som Sveriges Televison ha sänt sedan i morse till dygnet tog slut. Jag är inte någon värst stor royalist och bryr mig väl egentligen ganska lite om vad som händer i den kungliga världen. Victoria har jag däremot följt från den dag hon föddes och i olika sammanhang sett henne utvecklas till idag.

Hade jag haft möjligheten så hade jag stått på slottsbacken idag just bara för att. Det är en historisk händelse och något som jag med all säkerhet kommer att minnas länge, länge. Jag hade inte möjligheten utan fick till min förvåning se Tilde de Paula uppklädd till tänderna sända morgontv från slottsbacken en liten stund. Jag hann också med att se lite gäster när de tog sig in i Storkyrkan.
Från min väninnas tv via mobiltelefon sittandes i bilen hörde jag hur de svarade ja till varandra.

Därefter varken ser eller hör jag något mer. Jag jobbar. Men det är märkligt tomt på gatorna i den delen av landet där jag befinner mig i alla fall.

När jag skrider in i mitt kök med min matkasse långt senare på kvällen gör jag det samtidigt som brudparet kommer in till Rikssalen där middagen skall intagas. Så varför inte, klart vi kan äta middag tillsammans.

Efter bara en liten stund slår det mig att det här är ett helt vanligt bröllop. Nja helt vanligt är det kanske inte med större delen av världens kungligheter till middagen, med väldigt mycket tv-kameror runt om och hundratals miljoner par ögon som följer middagen.
Nej inte i det sammanhanget är det ett vanligt bröllop men eftersom jag bevittnat ett antal bröllop så ser jag att även detta ter sig så. Det är som att familjen och de närmaste gästerna har en middag och inte låtsas om allt det andra runtomkring.

Kungen håller ett tal till sin dotter som skulle kunna liknat vilket annat tal som helst där en far håller ett tal till sin nygifta dotter.

Daniels pappa håller också ett väldigt vanligt tal där han dessutom skämtar till det ett par gånger och får gästerna att utbrista i skratt, precis som på vilket vanligt bröllop som helst.

Sedan kommer Daniel och slår alla rekord med det första talet han håller inför svenska folket, säger de som refererar i tv.. Nej han håller talet till sin nyblivna hustru. Det är inget rekord i det utan han gör det som många, många nyblivna män gjort före honom. Talade om hur mycket han älskade henne. Att han sen gjorde det bra är en helt annan sak.

Jag är imponerad av hur kvällen fortsätter i vanlig bröllopsanda med tårtätning och brudvals precis som vanligt. Att faktiskt lyckas med detta och ändå ha ett historiskt kronprinsessbröllop. En eloge till alla de the wedding planners.

Att de även valt att som enda tv-kanal släppa in endast Sveriges Televisions kameror i kyrkan och slottet var också ett bra drag. Nästan ett dygns sändning utan en enda reklampaus. Bra gjort.

Nu är det över och jag hoppas att Victoria och Daniel snart får slänga på sig de privata mysbyxorna och bara kunna vila upp sig utan både kameror och andra runtomkring sig. Jag tror att det är precis vad de behöver just nu. Precis som alla andra brudpar behöver efter den psyksiska ansträngningen det faktiskt är att gifta sig och hålla bröllopsmiddag.

Brudklänningen

Jag har varit gift och det är nu länge sedan jag skilde mig. Så länge sedan att jag knappt minns mitt äktenskap. Eller så har jag medvetet raderat ut det från minnet av andra skäl. Jag har nog inte funderat så där värst mycket på giftemål efter skilsmässan utan har nog känt att jag klarar mig ganska bra utan. Visst, om jag träffar någon som absolut skulle vilja gifta sig så kan väl jag tänka mig det igen, men viktigt har det inte varit.

Sen älskar jag fortfarande allt detta runtomkring bröllop. Det finns så vansinnigt mycket vackert. Kläder, smycken, dekorationer, dukningar mm mm. Detta kan jag frossa i och eftersom jag dessutom haft nöjet att få arbeta med flera bröllop så vet jag att detta är det absolut ultimata festarrangemanget som finns. Alla är glada och lyckliga. Det är som om alla gäster står uppradade i slutet på en prinsessaga och gemensamt säger ”Å så levde de lyckliga i alla sina dar”. Det är så mycket rosa moln som ligger över ett bröllop så det finns knappast en chans för ett vanligt jäkla åskmoln att få en chans att visa sig. Kort sagt jag är som alla andra, tycker om att frottera mig i det romantiska molnet och låtsas som det ska vara för evigt.

Nu vet jag att det inte är så men ändå så har jag nog emellanåt kunnat tänka mig att det där med att gifta sig igen kanske inte är så dumt i alla fall. Observera, det är en stor skillnad att tänka sig att gifta sig och att vara gift. Mils skillnad. Det jag har börjat acceptera som tanke är själva giftemålet, att gifta mig igen.

Nu hade jag inte tänkt ett prinsessbröllop med en gräddbakelse till klänning i oskuldsfullt vitt, nej jag har en ganska klar syn på hur jag faktiskt skulle vilja ha det. Hur min klänning ska se ut har jag sett i mitt huvud för många år sedan. Den är lång, och ganska figursydd. Bar rygg med halterneck och så är den röd. I mina drömmar har den florerat länge och varje gång jag vaknar så kan jag inte riktigt beskriva den men i drömmen är den alldeles kristallklar.
Så jag har väl alltid sett den som något som kommer att florera i mina drömmar och så är det säkert med något stundande bröllop också.

Nu har jag sett min klänning, med egna vakna ögon. Den finns i en bröllopsbutik bland 1000-tals andra klänningar, ihopklämd mellan de andra kreationerna men där var den. Precis så som jag sett den i en dröm, det var så likt att jag ett tag trodde att jag faktiskt sov innan jag insåg att jag faktiskt var vaken och den hängde precis framför ögonen på mig, på riktigt!!!
Butiksinnehavaren fanns plötsligt bakom mig och sa ”Du den där klänningen är verkligen du, jag har sällsynt sett något så klockrent förut” . Försäljningsargument naturligtvis men jag är nu också helt övertygad om att jag måste gifta mig för det vore väl alldeles för sorgligt om klänningen skulle få gå miste om det, för det är ju bara mig den passar på. Vi är som gjorda för varandra!

Just det, en liten detalj bara som kanske behövs innan jag kan göra detta. Någon som vill gifta sig med mig kan behövas. Och jag ska också bli bekväm i tanken på att vara gift. Men som sagt det är bara en liten detalj i det hela.

När någon försvinner

Jag undrar om det är för att jag står utanför som jag ser alla fel så tydligt. Jag hoppas verkligen inte det för det skulle betyda att jag själv gjort dessa fatala misstag mot mina nära.

När kärleken drabbar oss så slår den till med full kraft. Speciellt för dem som varit ensamma ett tag och verkligen längtat efter den. Min väninna blev drabbad i vintras och jag var verkligen glad för hennes skull. Hon försvann fullständigt i honom och i sin förälskelse och det var naturligtvis precis så jag förväntat mig att det skulle bli. Kärleken är ju sådan, vi gömmer oss i varandra och glömmer tid och rum. Jag unnande henne detta.

Men om vi nu glömmer så finns det de som påminner om att livet därute faktiskt fortsätter efter ett tag och det skulle vara trevligt att få en liten stund i alla fall. Jag försöker så småningom att tränga mig in även om det bara är för en fika eller så. Det går inget vidare utan jag blir förvisad till en lunch för den stör inte tiden med honom. Okey, vi låter tiden gå lite till då.

Jag försöker ringa lite då och då, prata en stund och föreslå att vi ska ses. Jo absolut ska vi ses och självklart händer inget mer än det och vi ses heller inte. De flesta gånger ringer jag utan att få svar, efter några sådana samtal slutar jag även att tala in på telefonsvararen eftersom jag aldrig får några samtal tillbaka.
Efter ytterligare en tid stöter vi ihop och börjar prata. Min väninna börjar att ursäkta sig för att hon inte hört av sig, men det har varit så mycket. Vi pratar en stund och jag föreslår att jag slår en signal lite senare så kanske vi kan ses. Jag har ju nu förstått att det inte går att sära på dem så underförstått så är det dem jag ska träffa som par och inget annat. Jag ringer lite senare utan att få något svar naturligtvis, hade inte förväntat mig det heller. Det kommer heller ingen ursäkt några dagar senare utan det helt enkelt bara glöms bort.

Nu är jag inte ensam om att vara bortglömd från henne utan det är samtliga i hennes närhet, familj som vänner som väljs bort. Varför gör hon så här då? Vill hon inte umgås med oss längre? Jag tror tyvärr att svaret handlar om rädsla. Hon har äntligen hittat kärleken och är så rädd att den ska försvinna om hon inte bevakar den varje sekund. Hon är nog inte medveten om vad hon gör med omgivningen utan tror att alla vill henne illa och därför upplever att vi vill slita henne ifrån honom när vi föreslår någon slags dejt med henne.

Jag hade önskat att jag fått umgås med dem bägge. Han sägs ju vara en bra och trevlig kille, jag har inte fått chansen att avgöra det själv ens. En timme över en kopp kaffe räckte inte riktigt. Jag ville att han skulle bli en del i hennes liv och därmed också en vän till mig. Jag såg fram emot detta, mycket. Nu känns jag som en del av hennes förflutna som hon inte vill blanda in honom i.

Jag kan ju bara tala för mig själv men jag saknar henne. Hon har alltid för mig varit en stark självständig kvinna som jag beundrat mycket. Det är skrämmande att se hur snabbt det kan raseras och det utan uppsåt. Styrkan sipprar ur henne och rädslan glider in och bosätter sig istället. Självständigheten försvinner samtidigt som hans saker flyttar in hos henne.

Jag är inte bitter eller avundsjuk tro inte det, jag vill att mina vänner ska vara lyckliga och må bra. Och jag tror inte att vi behöver ta bort alla runtomkring oss för att lyckas. Och riktig lycka innehåller ingen rädsla, det vet jag av egen erfarenhet. Hur ska jag få min väninna att förstå att hon måste sluta vara rädd, bjuda in sina nära och kära och faktiskt släppa taget lite, lite grand om honom. Hur säger jag att om hon vill behålla lyckan och få en harmonisk tillvaro måste hon hitta balansen och att vi ingår där. Hur säger jag detta utan att hon blir arg och känner sig hotad?

Går det egentligen att få någon som är kär att tänka klart och förståndigt?

Den blomstertid nu kommer

Jag stod där med både lycka och sorg i hjärtat. Jag tittade på henne och försökte fånga hennes blick. Hon letade bland alla människor i den stora salen. Hennes blick fyllde både nyfikenhet och lite rädsla. Så många barn, så många vuxna.

Hon satt tryggt tillsammans med sin grupp och väntade på sin tur. Till slut hittade hon oss och ansiktet sprack upp i ett stort leeende och hon vinkade frenetiskt. Vi hade inte lämnat henne, vi stod kvar och tittade. Nu var det äntligen hennes tur. De gick så fint i led och ställde sig längst fram. Alla tittade sig omkring lite oroligt när samtliga blickar föll på just dem. Sedan började de försiktigt sjunga Idas sommarvisa.

Inte alls så där entusiastiskt som vi hört den i baksätet på bilen, på toaletten, i kön på Coop eller gungande i lekparken. Den här gången är de så medvetna om den stora publiken som lyssnar på dem så rösterna blir mycket små och försiktiga istället. Det gör inget för alla i salen sjunger.

Efter det stora uppträdandet kommer den stora prövningen, den olidliga väntan. Nu ska alla barn få sjunga sin sång, klasser efter klasser går upp och uppträder för oss. Jag tittar ner på henne igen och ser att rastlösheten är ett faktum. Nu är hon inte alls så still längre, jag ser hur hon livligt diskuterar med sin bästa vän. Hon vänder och vrider på sig, drar i sin klänning och kollar in sina skor. Sångerna fortsätter och jag börjar själv känna en viss frustration. De nya skorna som jag köpt dagen till ära börjar göra ont, jag är kissnödig och vansinnigt less på låtar som spelas fel och sjungs falskt. Känner mig som en riktigt elak häxa men jag kan inte rå för det, jag har redan sett det jag kom dit för att se.

Till slut kommer den, den vi alla väntat på. Den blomstertid nu kommer. Samtliga i lokalen sjunger med, högt och med mycket inlevelse. Det är sommar och framför allt denna tillställning är äntligen över.
Vi skyndar oss tillbaka till klassrummet för att hinna före henne. När hon kommer får hon en bukett rosor och en liten nalle med studentmössa som hon kan hänga runt halsen. Hela ansiktet spricker upp i ett leende och hon tittar storögt på oss och frågar. -Är det till mig?
Det är då jag känner att hela min koncentration att inte gråta strax är på väg att rämna. Jag böjer mig fram och överöser henne med pussar för att distrahera mig själv.

Mitt hjärta, min älskade, det viktigaste i mitt liv har precis varit med om sin allra första skolavslutning. Hon har många fler framför sig och varje gång kommer där att finnas en stolt, gråtande moster.

Den älskade bilen

Idag har jag ägnat många timmar åt min bil. Jag har plockat undan allt skräp, dammsugit, torkat av instrumentbrädan och övriga delar. Jag har tom tvättat mattor och säten. Ja precis, den ska säljas.
Jag är inte riktigt den typen som ägnar så här mycket tid annars åt mina bilar. Men självklart är jag tvungen att lägga ner lite energi om jag ska få ut det jag vill få för henne. När jag höll på som mest och svetten rann utmed min ryggrad så kände jag mig plötsligt vemodig. Min kära bil ska säljas. Det är första gången som jag känt att jag kommer att sakna en bil.

Nu har jag inte ägt så där värst många bilar i mitt liv och definitivt inte någon som jag känt någon större kärlek till, så min känsla för denna bil är något helt unikt. Jag har verkligen älskat den. Jag har njutit utav att köra den och den har aldrig svikit mig, inte ens i vintras då det var -25 grader ute. Den startade så snällt precis som vilken dag som helst. Att sedan värmen la av helt och hållet inuti bilen var ju något helt annat. När vi kom till normala -10 grader så kom ju värmen tillbaka. Sedan är hon snygg också och jag blir rätt snygg i den jag med!

Men nu är det dags att gå skilda vägar. Jag vill egentligen inte men har kommit fram till att vi inte passar så bra ihop just nu. Så därför tar jag det sorgliga steget att faktiskt låta någon annan få köpa min pärla. Idag har det blivit invändig omvårdnad och imorgon blir det yttre skönhetsförbättring. När det är klart så är det bara ut med annons.

Hon står fortfarande utanför min dörr och kommer att vara med mig imorgon också. Men jag vet att fr o m nu kan varje dag vara den sista, så jag kommer att njuta av varenda sekund vi har kvar tillsammans.