Den blomstertid nu kommer

Jag stod där med både lycka och sorg i hjärtat. Jag tittade på henne och försökte fånga hennes blick. Hon letade bland alla människor i den stora salen. Hennes blick fyllde både nyfikenhet och lite rädsla. Så många barn, så många vuxna.

Hon satt tryggt tillsammans med sin grupp och väntade på sin tur. Till slut hittade hon oss och ansiktet sprack upp i ett stort leeende och hon vinkade frenetiskt. Vi hade inte lämnat henne, vi stod kvar och tittade. Nu var det äntligen hennes tur. De gick så fint i led och ställde sig längst fram. Alla tittade sig omkring lite oroligt när samtliga blickar föll på just dem. Sedan började de försiktigt sjunga Idas sommarvisa.

Inte alls så där entusiastiskt som vi hört den i baksätet på bilen, på toaletten, i kön på Coop eller gungande i lekparken. Den här gången är de så medvetna om den stora publiken som lyssnar på dem så rösterna blir mycket små och försiktiga istället. Det gör inget för alla i salen sjunger.

Efter det stora uppträdandet kommer den stora prövningen, den olidliga väntan. Nu ska alla barn få sjunga sin sång, klasser efter klasser går upp och uppträder för oss. Jag tittar ner på henne igen och ser att rastlösheten är ett faktum. Nu är hon inte alls så still längre, jag ser hur hon livligt diskuterar med sin bästa vän. Hon vänder och vrider på sig, drar i sin klänning och kollar in sina skor. Sångerna fortsätter och jag börjar själv känna en viss frustration. De nya skorna som jag köpt dagen till ära börjar göra ont, jag är kissnödig och vansinnigt less på låtar som spelas fel och sjungs falskt. Känner mig som en riktigt elak häxa men jag kan inte rå för det, jag har redan sett det jag kom dit för att se.

Till slut kommer den, den vi alla väntat på. Den blomstertid nu kommer. Samtliga i lokalen sjunger med, högt och med mycket inlevelse. Det är sommar och framför allt denna tillställning är äntligen över.
Vi skyndar oss tillbaka till klassrummet för att hinna före henne. När hon kommer får hon en bukett rosor och en liten nalle med studentmössa som hon kan hänga runt halsen. Hela ansiktet spricker upp i ett leende och hon tittar storögt på oss och frågar. -Är det till mig?
Det är då jag känner att hela min koncentration att inte gråta strax är på väg att rämna. Jag böjer mig fram och överöser henne med pussar för att distrahera mig själv.

Mitt hjärta, min älskade, det viktigaste i mitt liv har precis varit med om sin allra första skolavslutning. Hon har många fler framför sig och varje gång kommer där att finnas en stolt, gråtande moster.