Jag undrar om det är för att jag står utanför som jag ser alla fel så tydligt. Jag hoppas verkligen inte det för det skulle betyda att jag själv gjort dessa fatala misstag mot mina nära.
När kärleken drabbar oss så slår den till med full kraft. Speciellt för dem som varit ensamma ett tag och verkligen längtat efter den. Min väninna blev drabbad i vintras och jag var verkligen glad för hennes skull. Hon försvann fullständigt i honom och i sin förälskelse och det var naturligtvis precis så jag förväntat mig att det skulle bli. Kärleken är ju sådan, vi gömmer oss i varandra och glömmer tid och rum. Jag unnande henne detta.
Men om vi nu glömmer så finns det de som påminner om att livet därute faktiskt fortsätter efter ett tag och det skulle vara trevligt att få en liten stund i alla fall. Jag försöker så småningom att tränga mig in även om det bara är för en fika eller så. Det går inget vidare utan jag blir förvisad till en lunch för den stör inte tiden med honom. Okey, vi låter tiden gå lite till då.
Jag försöker ringa lite då och då, prata en stund och föreslå att vi ska ses. Jo absolut ska vi ses och självklart händer inget mer än det och vi ses heller inte. De flesta gånger ringer jag utan att få svar, efter några sådana samtal slutar jag även att tala in på telefonsvararen eftersom jag aldrig får några samtal tillbaka.
Efter ytterligare en tid stöter vi ihop och börjar prata. Min väninna börjar att ursäkta sig för att hon inte hört av sig, men det har varit så mycket. Vi pratar en stund och jag föreslår att jag slår en signal lite senare så kanske vi kan ses. Jag har ju nu förstått att det inte går att sära på dem så underförstått så är det dem jag ska träffa som par och inget annat. Jag ringer lite senare utan att få något svar naturligtvis, hade inte förväntat mig det heller. Det kommer heller ingen ursäkt några dagar senare utan det helt enkelt bara glöms bort.
Nu är jag inte ensam om att vara bortglömd från henne utan det är samtliga i hennes närhet, familj som vänner som väljs bort. Varför gör hon så här då? Vill hon inte umgås med oss längre? Jag tror tyvärr att svaret handlar om rädsla. Hon har äntligen hittat kärleken och är så rädd att den ska försvinna om hon inte bevakar den varje sekund. Hon är nog inte medveten om vad hon gör med omgivningen utan tror att alla vill henne illa och därför upplever att vi vill slita henne ifrån honom när vi föreslår någon slags dejt med henne.
Jag hade önskat att jag fått umgås med dem bägge. Han sägs ju vara en bra och trevlig kille, jag har inte fått chansen att avgöra det själv ens. En timme över en kopp kaffe räckte inte riktigt. Jag ville att han skulle bli en del i hennes liv och därmed också en vän till mig. Jag såg fram emot detta, mycket. Nu känns jag som en del av hennes förflutna som hon inte vill blanda in honom i.
Jag kan ju bara tala för mig själv men jag saknar henne. Hon har alltid för mig varit en stark självständig kvinna som jag beundrat mycket. Det är skrämmande att se hur snabbt det kan raseras och det utan uppsåt. Styrkan sipprar ur henne och rädslan glider in och bosätter sig istället. Självständigheten försvinner samtidigt som hans saker flyttar in hos henne.
Jag är inte bitter eller avundsjuk tro inte det, jag vill att mina vänner ska vara lyckliga och må bra. Och jag tror inte att vi behöver ta bort alla runtomkring oss för att lyckas. Och riktig lycka innehåller ingen rädsla, det vet jag av egen erfarenhet. Hur ska jag få min väninna att förstå att hon måste sluta vara rädd, bjuda in sina nära och kära och faktiskt släppa taget lite, lite grand om honom. Hur säger jag att om hon vill behålla lyckan och få en harmonisk tillvaro måste hon hitta balansen och att vi ingår där. Hur säger jag detta utan att hon blir arg och känner sig hotad?
Går det egentligen att få någon som är kär att tänka klart och förståndigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar