Skrivkramp

Jag var 5 år när jag läste mina första ord. Det var sommar och min kompis som var 2 år äldre hade lärt sig läsa och jag var mycket imponerad av hennes kunskaper. Hon visade mig en värld av krumelurer som kunde bli ord och slukade allt hon visade mig.
När vi några veckor senare åkte hem från landet så läste jag varenda ord jag kunde se från bilfönstret högt för mamma och pappa.

Efter detta var det här mitt största intresse. Som 12-åring hade jag slukat varenda bok på bibliotekets ungdomsavdelning. Redan här hade skrivandet börjat också. Jag skrev dagbok, dikter, reseskildringar och brev, massvis med brev. Jag hade säkert minst 10 brevvänner runtom i Sverige.

Jag har i hela mitt liv varit beroende av både läsandet och skrivandet. Mina böcker är mina vänner och mitt skrivande är min egen terapeut.
Jag märker också hur jag bedömer människor utifrån om de läser eller inte. Detta märks alltid på språket, de människor som aldrig läser har heller inte ett utvecklat språk. Att inte kunna stava eller konstant särskriva ord liknar jag med ointelligens.

Ja, abslolut det är att generalisera vilket jag inte gillar att jag gör, men ändå så tycker jag att det stämmer med de upplevelser jag har av människor. De människor som jag får ett intellektuellt utbyte av är alltid läsande människor, de kan stava och de hatar särskrivningar.

Jag har haft nöjet att få vara delaktig i flera barns uppväxt. Mitt bidrag har alltid varit att få dem att upptäcka böckerna och ordens värld. Att läsa högt för barn ihopkrupen i sängen med dem kan vara bland det mest tillfredställande jag kan tänka mig. Att jag i och med detta även fått dem att själva bli läsande människor känns oerhört bra.

Eftersom mitt skrivande även varit en sådan stor del av mitt liv så blev jag förfärad när jag upptäckte att jag tappat förmågan. Från att kunna skriva om allt, från ingenstans till att jag tappade ord, inte kunde formulera mig eller ens hade något uppslag att skriva om. Hela huvudet var fortfarande fullt av tankar, åsikter och funderingar men jag kunde inte få ner det i ord! Det hade ju hänt förut under korta perioder men då hade jag slagit bort det som skrivkramp helt enkelt. Men den här gången satt det i alldeles för länge, jag försökte flera gånger men det blev bara några rader som jag sedan förkastade och sedan gav upp.

Svaret var mycket enklare än jag trodde. Det handlade aldrig om skrivkramp, dåliga idéer eller tappad förmåga. Det handlade helt enkelt om det totala läsandets största fiende. Televisonen! Jag hade fastnat bland dåliga repriser, matlagningsprogram, dokusåpor och kriminalserier. Jag hade pausat mitt läsande och när jag gjorde det försvann även skrivandet. Med den insikten kommer några repriser och kriminalserier bytas ut mot mina böcker istället.

Orden är viktiga men det räcker inte med att bara höra dem för att kunna stimulera mitt intellekt.

Att välja fel

Jag har alltid resonerat så att alla människor är goda tills motsatsen bevisas. Det borde vara en bra egenskap men jag bör nog vara i väldigt bra form själv för att vara klok nog att göra bedömningen.

Psykiskt sjuka människor med mycket problem har jag nog alltid dragit mig till, jag vill hjälpa till, bota, göra saker bättre. Men när det slår tillbaka på mig själv är det inte lika roligt längre. Jag har blivit så lurad, pissad på och behandlats som smuts under skorna.

Ja, det var så illa att jag faktiskt tvivlade på mig själv, att jag var galen och sjuk. Nu vet jag bättre och det som hänt är att jag släppt in en människa i mitt liv om är sjukare än jag någonsin kunde förstå att man kunde bli.

Det är tragisk, och framför allt tragiskt att någon som varit så viktig för mig under så lång tid istället riktar ilskan mot mig. Tror att jag är galen och sjuk, trots att sannningen är att han blivit manipulerad av en mycket sjuk människa som jag trodde var min vän.

I min värld är vänskap något man vårdar, tar hand om och aldrig dömer. Det jag lärt mig är att vara mycket försiktig i framtiden vad jag säger och framför allt till vem.

Igår var jag för första gången på psykakuten för jag trodde på riktigt att jag var galen. Jag fick dock beskedet av en doktor att jag absolut inte var det, att jag däremot mådde väldigt dåligt kunde han konstatera men någon kluven personlighet handlar det definitivt inte om. Att jag sedan inte blir trodd av den som betytt mest i hela livet, säger dock mer om honom än om mig. jag vet inte vad som sagts men jag vet att det handlar om lögner och ren misskreditering av mig som person.

Vän, njae vet inte riktigt om det är benämningen på denna kvinna längre. Med sådana vänner behöver jag inga fiender.

En fantastisk alla hjärtans dag har det varit för jag vet vem jag älskar mest. mig själv, jag är det viktigaste i mitt liv och de som ger mig dålig smak i munnen har jag ingen som helst behållning av.
Kan man egentligen får en bättre present?