Möblera om

Det här är länge sedan. Men jag minns när du ringde och bjöd hem mig första gången. Du hade ägnat hela dagen till att möblera om. Du ville att huset skulle få en annan skepnad när jag skulle dit för första gången. Du hade bytt plats på saker, flyttat runt från rum till rum, gjort allt för att få bort det gamla och visa något som var nytt.
Jag älskade ditt hus. Jag kanske gjorde det just bara för att du hade ansträngt dig, ansträngt dig för min skull. Jag ville tro det.
Du visade mig runt och berättade hur det hade sett ut förut, fast det var bättre nu.

Även om det var första gången jag var där och fast det faktiskt var det hus som du och din före detta fru bott i så var jag bekväm direkt. Det var som gjort för mig, och jag var den första som fick komma och se det, ja det nya huset.

Andra gången jag var där så var jag som hemma, hemma hos Dig. Det slår mig att jag aldrig en enda gång kände mig obekväm, jag kände aldrig hennes närvaro trots att det fanns både det ena och det andra kvar som hon glömt eller helt enkelt lämnat kvar. Nej, både du och ommöbleringen du gjort gjorde mig både trygg och stark. Jag hade med lätthet kunnat gjort det till mitt hem, till vårt hem utan att det funnits några demoner.

Jag ser mig omkring när jag går runt och släcker för kvällen. Ingenting ser ut som förut. Jag har flyttat på allt. Dragit möbler över golvet, bytt gardiner, ändrat, byt plats på saker.
Jag har gjort allt jag kunnat för att det ska se annorlunda ut. Försökt få bort känslan av att du varit här, i mitt kök, i soffan, i mitt sovrum. Och nu är det gjort, nu är jag färdig, det är ommöblerat.

Och just nu vill jag inget hellre än att du ska komma hit och se vad jag gjort.

En mamma

Hennes mun lever ett helt eget liv, hon bara pladdrar om grannar, hallon och tv-program eller andra oväsentligheter. Aldrig om något som betyder någonting, aldrig om något som är känsligt eller jobbigt. Jag har förstått att det är för att hon inte är en känslig natur, hon bryr sig bara om det praktiska. Och att det sker på hennes villkor.

Hon har lagat mat, städat, ja städat massor, stickat mössor, halsdukar, vantar, tröjor, hon har nog stickat allt som kan stickas. Eventuellt har hon oengagerat satt sin signatur i några läxböcker, jag minns det inte men det kan ha hänt. Allt detta har gjort henne till en mamma, tror hon.
Hon har aldrig stöttat, tröstat, kramat eller älskat.

Jag bryr mig inte om henne längre men det märker hon inte eftersom det kräver ett visst mått av känslighet som hon inte har. Smärtan hon tillfogat mig genom alla år har jag klarat av trots att den slagit mig till marken så många gånger, men jag visste alltid att jag var bättre, att jag skulle bli en bättre mor till mina barn. Därför kunde jag ställa mig upp varje gång och njuta av den kärleken jag fick av andra runtomkring mig.

Att hantera sin egen smärta är något som går att lära sig, man lär sig genom att den alltid finns där, den blir som en livspartner som finns vid ens sida och man vänjer sig även om det gör ont. Det gör dessutom mindre och mindre ont ju längre tiden går. Min annars så mjuka hud som tagit upp minsta anklagelse eller svek har blivit hård och stark, ja jag har blivit hårdhudad.

Att hantera andras smärta är betydligt mycket svårare och gör mycket ondare har jag fått erfara.
Hon hade inte sett dem på över ett halvår och det var deras födelsedagskalas. Trots det långa avståndet och bristen på umgänge under så lång tid så väljer hon att bara komma över dagen. Det var ju så långt att åka, som om sträckan blev längre ifall hon skulle stanna en dag till. Som om det inte var nog så väljer hon dessutom att uträtta så många andra ärenden på vägen så att hon också kommer för sent. I två timmar sitter hon och dricker kaffe och hinner också informera om att hon inte kommer att vara med på julafton heller, för då ska hon på kryssning! Jag vet inte om jag någon gång ser om hon ens tar i barnen eller pratar med dem.
Jag säger inte mycket under tiden utan försöker bara behärska mig för att inte skrika rakt ut vad jag känner. Nu har hon slutat att vara mormor också. Hon var det så länge det passade henne och när det inte var en uppoffring eller krävde något större engagemang från hennes sida. Alltså var hon mormor med lika stor entusiasm som hon varit mamma.

Hon har nu gett sig på det käraste jag har, det viktigaste i mitt liv. Smärtan är så stark och hålet i mitt hjärta är så stort. Jag känner hur tårarna droppar från mina kinder men den här gången är det inte för min skull de rinner. De är för min syster och hennes döttrar, mina systerdöttrar, min stora kärlek i livet det jag lever för. Jag vill ta dem under mina vingar och breda ut min famn, skydda dem från allt ont och viska i deras öron.
-Jag ska aldrig sluta bry mig, jag ska aldrig sluta vara engagerad. Jag kommer alltid finnas vid er sida och jag kommer alltid älska er!

Jag visste det, jag skulle bli en bättre mor till mina barn, det här är mina barn.