En mamma

Hennes mun lever ett helt eget liv, hon bara pladdrar om grannar, hallon och tv-program eller andra oväsentligheter. Aldrig om något som betyder någonting, aldrig om något som är känsligt eller jobbigt. Jag har förstått att det är för att hon inte är en känslig natur, hon bryr sig bara om det praktiska. Och att det sker på hennes villkor.

Hon har lagat mat, städat, ja städat massor, stickat mössor, halsdukar, vantar, tröjor, hon har nog stickat allt som kan stickas. Eventuellt har hon oengagerat satt sin signatur i några läxböcker, jag minns det inte men det kan ha hänt. Allt detta har gjort henne till en mamma, tror hon.
Hon har aldrig stöttat, tröstat, kramat eller älskat.

Jag bryr mig inte om henne längre men det märker hon inte eftersom det kräver ett visst mått av känslighet som hon inte har. Smärtan hon tillfogat mig genom alla år har jag klarat av trots att den slagit mig till marken så många gånger, men jag visste alltid att jag var bättre, att jag skulle bli en bättre mor till mina barn. Därför kunde jag ställa mig upp varje gång och njuta av den kärleken jag fick av andra runtomkring mig.

Att hantera sin egen smärta är något som går att lära sig, man lär sig genom att den alltid finns där, den blir som en livspartner som finns vid ens sida och man vänjer sig även om det gör ont. Det gör dessutom mindre och mindre ont ju längre tiden går. Min annars så mjuka hud som tagit upp minsta anklagelse eller svek har blivit hård och stark, ja jag har blivit hårdhudad.

Att hantera andras smärta är betydligt mycket svårare och gör mycket ondare har jag fått erfara.
Hon hade inte sett dem på över ett halvår och det var deras födelsedagskalas. Trots det långa avståndet och bristen på umgänge under så lång tid så väljer hon att bara komma över dagen. Det var ju så långt att åka, som om sträckan blev längre ifall hon skulle stanna en dag till. Som om det inte var nog så väljer hon dessutom att uträtta så många andra ärenden på vägen så att hon också kommer för sent. I två timmar sitter hon och dricker kaffe och hinner också informera om att hon inte kommer att vara med på julafton heller, för då ska hon på kryssning! Jag vet inte om jag någon gång ser om hon ens tar i barnen eller pratar med dem.
Jag säger inte mycket under tiden utan försöker bara behärska mig för att inte skrika rakt ut vad jag känner. Nu har hon slutat att vara mormor också. Hon var det så länge det passade henne och när det inte var en uppoffring eller krävde något större engagemang från hennes sida. Alltså var hon mormor med lika stor entusiasm som hon varit mamma.

Hon har nu gett sig på det käraste jag har, det viktigaste i mitt liv. Smärtan är så stark och hålet i mitt hjärta är så stort. Jag känner hur tårarna droppar från mina kinder men den här gången är det inte för min skull de rinner. De är för min syster och hennes döttrar, mina systerdöttrar, min stora kärlek i livet det jag lever för. Jag vill ta dem under mina vingar och breda ut min famn, skydda dem från allt ont och viska i deras öron.
-Jag ska aldrig sluta bry mig, jag ska aldrig sluta vara engagerad. Jag kommer alltid finnas vid er sida och jag kommer alltid älska er!

Jag visste det, jag skulle bli en bättre mor till mina barn, det här är mina barn.