Möblera om

Det här är länge sedan. Men jag minns när du ringde och bjöd hem mig första gången. Du hade ägnat hela dagen till att möblera om. Du ville att huset skulle få en annan skepnad när jag skulle dit för första gången. Du hade bytt plats på saker, flyttat runt från rum till rum, gjort allt för att få bort det gamla och visa något som var nytt.
Jag älskade ditt hus. Jag kanske gjorde det just bara för att du hade ansträngt dig, ansträngt dig för min skull. Jag ville tro det.
Du visade mig runt och berättade hur det hade sett ut förut, fast det var bättre nu.

Även om det var första gången jag var där och fast det faktiskt var det hus som du och din före detta fru bott i så var jag bekväm direkt. Det var som gjort för mig, och jag var den första som fick komma och se det, ja det nya huset.

Andra gången jag var där så var jag som hemma, hemma hos Dig. Det slår mig att jag aldrig en enda gång kände mig obekväm, jag kände aldrig hennes närvaro trots att det fanns både det ena och det andra kvar som hon glömt eller helt enkelt lämnat kvar. Nej, både du och ommöbleringen du gjort gjorde mig både trygg och stark. Jag hade med lätthet kunnat gjort det till mitt hem, till vårt hem utan att det funnits några demoner.

Jag ser mig omkring när jag går runt och släcker för kvällen. Ingenting ser ut som förut. Jag har flyttat på allt. Dragit möbler över golvet, bytt gardiner, ändrat, byt plats på saker.
Jag har gjort allt jag kunnat för att det ska se annorlunda ut. Försökt få bort känslan av att du varit här, i mitt kök, i soffan, i mitt sovrum. Och nu är det gjort, nu är jag färdig, det är ommöblerat.

Och just nu vill jag inget hellre än att du ska komma hit och se vad jag gjort.