Skrivkramp

Jag var 5 år när jag läste mina första ord. Det var sommar och min kompis som var 2 år äldre hade lärt sig läsa och jag var mycket imponerad av hennes kunskaper. Hon visade mig en värld av krumelurer som kunde bli ord och slukade allt hon visade mig.
När vi några veckor senare åkte hem från landet så läste jag varenda ord jag kunde se från bilfönstret högt för mamma och pappa.

Efter detta var det här mitt största intresse. Som 12-åring hade jag slukat varenda bok på bibliotekets ungdomsavdelning. Redan här hade skrivandet börjat också. Jag skrev dagbok, dikter, reseskildringar och brev, massvis med brev. Jag hade säkert minst 10 brevvänner runtom i Sverige.

Jag har i hela mitt liv varit beroende av både läsandet och skrivandet. Mina böcker är mina vänner och mitt skrivande är min egen terapeut.
Jag märker också hur jag bedömer människor utifrån om de läser eller inte. Detta märks alltid på språket, de människor som aldrig läser har heller inte ett utvecklat språk. Att inte kunna stava eller konstant särskriva ord liknar jag med ointelligens.

Ja, abslolut det är att generalisera vilket jag inte gillar att jag gör, men ändå så tycker jag att det stämmer med de upplevelser jag har av människor. De människor som jag får ett intellektuellt utbyte av är alltid läsande människor, de kan stava och de hatar särskrivningar.

Jag har haft nöjet att få vara delaktig i flera barns uppväxt. Mitt bidrag har alltid varit att få dem att upptäcka böckerna och ordens värld. Att läsa högt för barn ihopkrupen i sängen med dem kan vara bland det mest tillfredställande jag kan tänka mig. Att jag i och med detta även fått dem att själva bli läsande människor känns oerhört bra.

Eftersom mitt skrivande även varit en sådan stor del av mitt liv så blev jag förfärad när jag upptäckte att jag tappat förmågan. Från att kunna skriva om allt, från ingenstans till att jag tappade ord, inte kunde formulera mig eller ens hade något uppslag att skriva om. Hela huvudet var fortfarande fullt av tankar, åsikter och funderingar men jag kunde inte få ner det i ord! Det hade ju hänt förut under korta perioder men då hade jag slagit bort det som skrivkramp helt enkelt. Men den här gången satt det i alldeles för länge, jag försökte flera gånger men det blev bara några rader som jag sedan förkastade och sedan gav upp.

Svaret var mycket enklare än jag trodde. Det handlade aldrig om skrivkramp, dåliga idéer eller tappad förmåga. Det handlade helt enkelt om det totala läsandets största fiende. Televisonen! Jag hade fastnat bland dåliga repriser, matlagningsprogram, dokusåpor och kriminalserier. Jag hade pausat mitt läsande och när jag gjorde det försvann även skrivandet. Med den insikten kommer några repriser och kriminalserier bytas ut mot mina böcker istället.

Orden är viktiga men det räcker inte med att bara höra dem för att kunna stimulera mitt intellekt.

Att välja fel

Jag har alltid resonerat så att alla människor är goda tills motsatsen bevisas. Det borde vara en bra egenskap men jag bör nog vara i väldigt bra form själv för att vara klok nog att göra bedömningen.

Psykiskt sjuka människor med mycket problem har jag nog alltid dragit mig till, jag vill hjälpa till, bota, göra saker bättre. Men när det slår tillbaka på mig själv är det inte lika roligt längre. Jag har blivit så lurad, pissad på och behandlats som smuts under skorna.

Ja, det var så illa att jag faktiskt tvivlade på mig själv, att jag var galen och sjuk. Nu vet jag bättre och det som hänt är att jag släppt in en människa i mitt liv om är sjukare än jag någonsin kunde förstå att man kunde bli.

Det är tragisk, och framför allt tragiskt att någon som varit så viktig för mig under så lång tid istället riktar ilskan mot mig. Tror att jag är galen och sjuk, trots att sannningen är att han blivit manipulerad av en mycket sjuk människa som jag trodde var min vän.

I min värld är vänskap något man vårdar, tar hand om och aldrig dömer. Det jag lärt mig är att vara mycket försiktig i framtiden vad jag säger och framför allt till vem.

Igår var jag för första gången på psykakuten för jag trodde på riktigt att jag var galen. Jag fick dock beskedet av en doktor att jag absolut inte var det, att jag däremot mådde väldigt dåligt kunde han konstatera men någon kluven personlighet handlar det definitivt inte om. Att jag sedan inte blir trodd av den som betytt mest i hela livet, säger dock mer om honom än om mig. jag vet inte vad som sagts men jag vet att det handlar om lögner och ren misskreditering av mig som person.

Vän, njae vet inte riktigt om det är benämningen på denna kvinna längre. Med sådana vänner behöver jag inga fiender.

En fantastisk alla hjärtans dag har det varit för jag vet vem jag älskar mest. mig själv, jag är det viktigaste i mitt liv och de som ger mig dålig smak i munnen har jag ingen som helst behållning av.
Kan man egentligen får en bättre present?

Att vara för förstående

-Du kan inte vara så förstående hela tiden, ingen är sådär förbannat tålmodig. Det är något allvarligt fel på dig.

Dessa ord blev slängda över mig i helgen. Jag blev överrumplad eftersom jag aldrig någonsin fått skit över att jag är snäll. Jag är snäll, jag är tålmodig och jag vill ogärna bråka med människor.
Jag förklarade allt detta för personen i fråga och bad om att få respekt för den jag var. Att mitt tålamod inte på något sätt var oändligt men att det krävs väldigt mycket för att det ska komma i obalans.

Just då kändes det som förklaringen godtogs men jag kunde ändå inte släppa det jag fått höra. Är det kanske så att det är något helt osunt i det att jag inte säger ifrån när jag borde? Tål jag mer än de flesta? Är jag alldeles för förstående i de flesta situationer?

Det finns nog flera olika förklaringar till att jag är så här men det är specifikt en som efter några dagar slår mig och då faller ganska mycket på plats.
I flera år har jag lärt mig att om jag blir arg och reagerar så kommer jag att i bästa fall få ilska tillbaka men i de flesta fall endast få likgiltighet. Min åsikt slås ner till marken och behandlas som en fimp som någon dödar med skon och trycker ner i jorden.
Om jag är irriterad och trött och känner att jag inte vill le så kommer jag att få veta att jag alltid är en grinig och sur människa som ingen vill ha att göra med.
Om jag ifrågasätter något som i min värld inte stämmer så får jag veta att om jag inte tror på vad som sägs så behöver jag inte finnas där längre.
Jag måste hålla med, vara älskvärd, tålmodig och aldrig, aldrig någonsin tröttna.

Det är en del av att leva med borderline. En annan del är att alltid finnas till, natt som dag. Att få flera både samtal och sms per dag om man inte ses. Att alltid vara tillsammans, överallt 24/7 förutom när ilskan slår till för då måste man snabbt försvinna utan att lämna spår efter sig.

Som sagt det finns nog fler anledningar till min tålmodighet men den här sitter nog fortfarande fast i mig fast det var länge sedan. Jag är nog fortfarande rädd att det ska bli bråk, att bli bortstött, att inte finnas till om min åsikt är fel. Jag tänker självklart inte på det här sättet men ibland sätter nog autopiloten igång och jag är tillbaka, tillbaka dit jag aldrig vill igen.

Jag behöver kanske träna på att säga nej, vara lite otrevlig och inte så förstående hela tiden. Fast jag tycker nog fortfarande att ingen behöver reagera i onödan om oväsentliga saker och att det med all säkerhet lönar sig att vara en snäll och förstående person. Jag tänker mycket och jag vill gärna förstå varför människor beter sig på olika sätt. Jag vill gärna fortsätta tro att ingen är elak med flit tills motsatsen bevisas. Så i slutänden så är jag nog en snäll jävel i alla fall.

En röst från det förflutna

Jag fick ett mail häromdagen. Ett meddelande från en tid för länge sedan som jag nästan glömt. Min exmake skickade mig någon slags förklaring på hur allt egentligen var då, vad som hände under vårt äktenskap och min skuld i det.
Nu, sådär när vi varit skilda i nästan 12 år. Det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg att jag varit gift. Jag har vilket fall som helst glömt den tiden och framförallt känslan jag hade då. Det kändes inte ens som det var mig mailet var till utan någon helt annan.

Jag minns en ung naiv flicka som trodde på livet och kärleken och lyckliga slut i alla sagor. Hon planerade för framtiden och trodde gott om alla som kom hennes väg. Hon slet för att vara alla till lags, hennes man, hennes svärmor och alla andra som förnöjsamt följde skådespelet. Hon kämpade för sina åsikter och för att bli sedd, sedd för den hon var. Innerst inne var hon nog samma rebell hela vägen fast hon till slut blev stöpt i den form som hade skapats åt henne.

Jag minns också alla nätter när hon satt ensam uppe i köket, sittande på en stol, tittade ut i natten och rökte och drömde. Hon drömde sig bort till andra världar, världar där lyckan var en verklighet där hon kunde vara sig själv och där hon blev älskad för den hon var.

Jag minns också gråten, all denna gråt över besvikelser, svek, längtan och uppgivenhet. Om vi får en viss mängd tårar under en livslängd så gjorde hon av med all sin ranson under dessa år.
Men trots allt detta så fanns envisheten där, hon gav inte upp utan fortsatte år efter år, enträget kämpande för lyckan och tillfredställelsen i det liv hon valt. Hon kämpade tills bubblan sprack och känslan försvann, det tog 14 år.

Jag tittar i mailet igen och förstår nu att det inte är till mig så jag behöver inte bry mig om det. Det är till tjejen med livet framför sig och oförstörda drömmar. Jag är ju inte hon, jag har stor del av mitt liv bakom mig och har fått många drömmar förstörda. Däremot har jag nog bättre förutsättningar än vad hon hade. Jag behöver inte kämpa och de som älskar mig gör det för att jag är jag. Jag vet att alla sagor slutar inte lyckligt, alla människor vill mig inte väl och jag gråter mest lyckotårar.
Men drömmer det gör jag fortfarande.

Det var 2010

Skönt att det är över. Det var bara ett långt, eländigt skitår.

Mitt immunförsvar var i absolut sämsta skick och jag åkte på både förkylningar, feber och maginflensa flera gånger. Jag som annars i livet klarat mig från just dessa åkommor. Jag började året med en sängliggande sjukskrivning efter min operation. Självklart trodde jag hela tiden att nu, nu var jag frisk, så jag studsade upp och gav mig in i något som krävde engagemang och varje gång föll jag tillbaka i sängen, matt och orkeslös.

Inte för att jag lärde mig, för så fort jag blev uttråkad igen så var jag uppe och trodde att nu var jag frisk och kunde absolut orka precis allt. Så några sådana vändor hade jag under årets första halva. Några olika arbeten har jag ju också lyckas hinna med. Snabb som en iller bestämmer jag mig för att jajamensan, det här är bra vilket det sen visar sig att det inte är.

Kärlekslivet har varit som någon slags dålig följetong där man inte vet om det är en repris eller ett nytt avsnitt för allt ser likadant ut. Det började väl bättre än det slutade kan man väl säga.

Så sammantaget ett riktigt skitår alltså.

Men när jag nu sitter och sammanfattar så känns det ändå inte dåligt. Jag blundar och minns ögonblick som är så lyckliga och vackra att det säkert kommer att finnas kvar för alltid.

Min vackra 4-åring är hos mig och hon provar skor, provar skor och provar skor. Moster får fota.

Min syster får frukost och en hel familj i sängen en vacker morgon i maj.

Den allra första skolavslutningen. Det är precis så vackert väder som man önskar och jag gråter precis så mycket som jag brukar.

Gotland, mitt älskade Gotland fick jag uppleva i fyra veckor i år. Mycket jobb som var både tungt och slitigt men så roligt och framförallt balsam för min själ.

Jag minns Tallin några regniga dagar i september.

Det här är ögonblick av lycka som spränger sig in i detta år som bara var elände. Om jag fortsätter att tänka kan jag nog även hitta fler lyckoögonblick som får mig att le fånigt när jag minns dem. Och det är väl de som räknas, de ögonblick man minns.

Nu börjar vi på nytt igen och jag känner mig rätt avslappnad. Har inga speciella nyårslöften jag ska hålla utan har bara tänkt leva lite mer, vara mer frisk och framför allt mer vaken.
Att jaga någon slags lycka har jag slutat med, den kommer ju till mig i alla fall, även när det är ett skitår!

När drömmar dör

Vi har alla drömmar. Stora drömmar och små drömmar, de har funnits hela livet, länge eller kanske bara en kort stund men likväl är de drömmar. En dag kan en av drömmarna höja sig över alla andra och vi kan plötsligt känna doften, känna smaken och vi kan se glimtar av den. Den kommer nära, den börjar bli verklighet. Den har fortfarande en stund kvar i sin drömpuppa för att kunna slå ut likt en fjäril till en vacker verklighet och vi har både sett och känt att det är på väg att hända.

Ibland stannar proceduren upp och drömmen går vilse till ett annat håll. Snubblar kanske och väljer fel väg, men vi vet hela tiden att den kommer att hitta rätt. Smaken och doften är så stark att det är klart den hittar rätt. Vi känner i hela kroppen att drömmen fortfarande lever.
Så plötsligt så slocknar den likt en lampa. Ena sekunden är lampan tänd och nästa sekund släckt.

Det hände mig. Där mitt i natten dog min dröm. Det gick så fort att jag först inte förstod vad som hänt precis som alltid när vi förlorar något. Även om vi både ser, hör och känner så vill vi inte tro att det är sant. Men det var sant. Drömmen om mitt hus hade dött. Mitt vackra, röda hus. Huset med alla rummen, med den öppna spisen och med utrymmet som skulle bli min walk-in-closet. Huset där golvet var vackert och väggarna målade i min fantasi. Huset som var så fyllt med kärlek och värme att det skulle räcka livet ut.

Jag såg mig omkring för att se om jag kunde upptäcka något spirande liv jag missat, jag drog in doften i mina näsborrar för att kunna hitta en svag aning som dröjt sig kvar och jag smakade av smaken för att se om jag kunde upptäcka det sockersöta. Jag hittade inget av det, allt var borta.

När drömmar dör gör de det utan föraning. Döden är brutal, snabb och går ej att kalla tillbaka.

Min dröm är död – Jag behöver en ny dröm.

Möblera om

Det här är länge sedan. Men jag minns när du ringde och bjöd hem mig första gången. Du hade ägnat hela dagen till att möblera om. Du ville att huset skulle få en annan skepnad när jag skulle dit för första gången. Du hade bytt plats på saker, flyttat runt från rum till rum, gjort allt för att få bort det gamla och visa något som var nytt.
Jag älskade ditt hus. Jag kanske gjorde det just bara för att du hade ansträngt dig, ansträngt dig för min skull. Jag ville tro det.
Du visade mig runt och berättade hur det hade sett ut förut, fast det var bättre nu.

Även om det var första gången jag var där och fast det faktiskt var det hus som du och din före detta fru bott i så var jag bekväm direkt. Det var som gjort för mig, och jag var den första som fick komma och se det, ja det nya huset.

Andra gången jag var där så var jag som hemma, hemma hos Dig. Det slår mig att jag aldrig en enda gång kände mig obekväm, jag kände aldrig hennes närvaro trots att det fanns både det ena och det andra kvar som hon glömt eller helt enkelt lämnat kvar. Nej, både du och ommöbleringen du gjort gjorde mig både trygg och stark. Jag hade med lätthet kunnat gjort det till mitt hem, till vårt hem utan att det funnits några demoner.

Jag ser mig omkring när jag går runt och släcker för kvällen. Ingenting ser ut som förut. Jag har flyttat på allt. Dragit möbler över golvet, bytt gardiner, ändrat, byt plats på saker.
Jag har gjort allt jag kunnat för att det ska se annorlunda ut. Försökt få bort känslan av att du varit här, i mitt kök, i soffan, i mitt sovrum. Och nu är det gjort, nu är jag färdig, det är ommöblerat.

Och just nu vill jag inget hellre än att du ska komma hit och se vad jag gjort.