Rädsla

Det finns inte så många saker jag varit rädd för, ja jag menar riktigt rädd. Inte sådant där man säger som egentligen bara är lite obehagligt och något som jag gärna undviker. Nej jag pratar om riktig rädsla. Jag vet vad det är nu.

I nästan ett års tid var jag rädd för att dö. Jag visste med säkerhet att jag skulle opereras och det var en riskabel sådan. En operation är ju alltid vissserligen riskabel men här fanns det verkligen skäl till att vara rädd för komplikationer. Jag pratade mycket om det både med vänner och profissionella. Det kändes bättre men tiden kom närmare och närmare och jag blev dock räddare och räddare. Att jag sedan tryckte undan det och låtsades för mig själv att det inte fanns var en annan sak. Jag är ju tuff och stark och klarar ju allt, jag ville inte visa hur rädslan höll ett sådant grepp om mig.

Dagen kom då jag fick reda på vilket datum operationen skulle ske. Nu slog rädslan till ordenligt. Vad gör man då när man är så rädd och tror att man inte ska överleva? Jag vände mig till den personen som jag visste att jag ville ha närmast mig innan jag skulle somna och som skulle finnas där när jag vaknade. Vi hade ju talat om det lite sporadiskt att visst skulle han finnas bredvid mig om han behövdes. Detta låter ju onekligen som en pojkvän eller en älskade. Definitionen är nu icke sådan, den har varit och kan emellanåt kanske fortfaranade kan definieras så. Men egentligen är den nog bara komplicerad, känslor brukar ju vara det. Just nu var han bara den jag litade på mest, den jag vill skulle hålla min hand och säga att allt skulle bli bra, ja alltså att jag skulle överleva. Han skulle titta på mig och säga något som ”Kom inte på någon dumhet att gå och dö eller så nu, det förbjuder jag dig” Han skulle få mig att lova det och jag kanske tom skulle kunna le genom mina tårar som kom med rädslan. Vi skulle kramas och tycka om varandra och fullständigt strunta i framtiden, inga krav eller löften, bara omtanke och känsla just för stunden. Och han skulle finnas där, det hade han lovat.

Nu kom dagen och jag undrade var min trygghet var någonstans. Han kom inte. Han svarade inte på mina sms eller mina samtal. När det nästan var försent hörde han av sig bara för att på ett mycket märkligt sätt och med en mycket märklig förklaring tala om att han inte kunde komma. Han hade gjort ett annat val. Han svek mig. Där stod jag själv med min rädsla och ett alldeles vansinigt stort svek och var alldeles ensam i en sjukhuskorridor som skulle kunna bli det sista jag någonsin såg. På något sätt räddar kroppen sig själv. Istället för att gråta, bryta ihop och skriva avskedsbrev till människor som betydde något för mig blev jag så arg att jag höll på att skrämma slag på denna avdelning där alla försiktigt smög fram i medtagna tofflor hemifrån, säkert både lika rädda och oroliga som jag var.
När jag la mig den natten hade jag själv fått hålla mig i handen och talat om att allt skulle bli bra, jag skulle vakna och jag hade så mycket som inte var färdigt än. Tidigt nästa morgon skriver jag dock några sms till en del utvalda personer, jag minns det inte men jag kunde läsa vad jag skrivit efteråt och jag blev bara förvånad styrkan i det jag skrivit under denna oerhört jobbiga situation. Sedan minns jag inget förrän jag vaknande.

Jag vaknade allså och jag levde. Det var det absolut det första jag tänkte, jag lever! Jag har klarat det! Det var någon som frågade om jag hade ont men jag hade inte tid att svara på det, eller ens känna efter jag var tvungen att bara få känna efter hur det kändes att leva först. Jag kände varje del av min kropp och jag njöt av varje det.

Det jag har lärt mig av detta är att döden inte skrämmer mig längre. Den är ganska onödig att vara rädd för. Den bara tar dig och gör den det så är det någon annan som kommer att må dåligt av det. Själv kan du inget göra. Det enda vi kan göra är att leva och att koncentrera oss på att göra det bra. Strunta i att bli arg och irriterad på bagateller, ta vara på det som är bra, älska och visa det för alla som betyder något. Förlåta mycket mer än vad vi gör.
Det jag däremot är rädd för är svek. Jag insåg nämligen att med all smärta jag har genomgått så är det sveket som gjort ondast. Den smärtan trodde jag skulle ta död på mig där och då. Jag slutade andas och ingenting runtomkring existerade. Absolut ingenting, det var helt svart runtomkring mig. Hur ska jag någonsin bli av med den rädslan? Att jag slutar lita på människor helt och hållet? Att jag aldrig mer litar på kärleken och gör mig beroende av någons omtanke? Det skulle säkert hjälpa men jag vet inte om jag skulle vilja ha det så. Chansen att bli sviken kommer nog med i samma paket som kärleken kommer i. Det går inte att värja sig men det går att vara lite lyhörd och försiktig men den kan alltid överraska dig.
Så är det bara, att råka ut för sveket är det som alltid kommer att skrämma mig, den smärtan gör så ont alldeles förbannat ont och troligtvis är den vansinnigt svår att förlåta om inte helt omöjlig.
Döden däremot, ähh släng dig i väggen, dig har jag besegrat.

Att kommunicera

Att kommunicera är det viktigaste i ett förhållande! Detta är alla både proffsen och vi andra lekmän helt överens om. Men vad är kommunikation och finns det kommunikation som inte är ok?

Jag har funderat kring hur vi kommunicerar idag. Förr i tiden, jag nu talar jag om väldigt länge sedan, så talade vi med varandra när vi träffades. Avstånden var långa och behövde vi kommunicera så skrev vi brev. Historien är full av brev som är skickade kors och tvärs över världen.
Jag vill påstå att de vackraste kärleksförklaringarna finns i dessa brev. De var tvungna att koncentrera sig på vad som skulle sägas och hur det också skulle mottas eftersom faktiskt inte kunde redigeras på direkten.
Under alla krig där de som skrev inte ens visste om breven skulle komma fram till mottagaren eller om personen faktiskt var vid liv för att kunna läsa.

Sedan kom den fantastiska apparaten telefonen och vi kunde meddela oss via telefon med våra egna röster. Från början och väldigt länge användes den som något vi endast meddelande oss med. Talade om när vi skulle komma, tackade för presenten och naturligtvis lite småprat med någon som bodde långt ifrån.
Jag ska inte gå igenom hela telefonens historia men den har utveckats och även vi som använt den. Jag har haft många och långa, och då menar jag långa samtal, och det kan vara underbart att få en hel kväll med prat med någon som kanske bor 60 mil ifrån mig. I mitt fall umgås jag väldigt mycket med mina vänner via telefon.
Men nu kommunicerar vi även via sms och mail. Jag kan nog tycka att det är ett bra sätt att kommunicera det också men är lite rädd för att om det bara blir text, hur mycket missar man då? Alla betoningar och röstlägen försvinner. Jag kan skriva ett sms till någon som sedan kan uppfattas på ett helt annat sätt än hur jag ville förmedla det bara för att det inte används rätt tonläge. När det gäller sms så förkortas allt också. Självklart är det bra ibland också för att man verkligen skalar av allt runtomkringprat och faktiskt skriver direkt vad det gäller. Eller kommunicera via mail. Om man verkligen vill uttycka något så hinner man läsa igenom vad man skrivit både en och två gånger, ändra, formulera sig på ett annat sätt, hinna tänka igenom vad som är viktigt mm mm innan man trycker på sändknappen. Ja det är väl bra eller?
Jag har levt i en relation där kommunikationen mest bestått i det skrivna ordet. Nej det har inte berott på ett stort avstånd utan med all säkerhet mest för att han hade svårt att uttrycka sig i ord via samtal. Däremot en fantastisk förmåga att skriva. Vid gräl och meningskiljaktigheter har det varit ovärderligt eftersom vi båda fått en stund att tänka innan vi skrivit ner vad vi ville säga. Ja, naturligtvis har det där emellan också skickats mycket dumma saker i affekt också utan någon som helst tanke. Känslor och kärlek har också förmedlats självklart. Massor av sådana både mail och sms. Det har jag tyckt om för att då finns orden kvar och jag kan läsa dem gång på gång och bli lyckig och varm igen.
Problemet uppstår när man inser att det är så här vi kommunicerar när det blir något som är jobbigt. Eftersom allt inte kan komma fram i texten eftersom sändare och mottagare kan vara på helt olika plan, och då menar jag naturligtvis humör och tonläge. Här infaller då analyseringen. När man alltid är tvungen att analysera vad som egentligen ville sägas eftersom texten är så kryptisk och ofullständig är det mycket som kan missförstås.
Jag har accepterat detta sätt att kommunicera även om det ibland är mycket svårt att förstå vad det betyder. Jag skulle gärna vilja följa upp en del meddelanden med ett samtal så att jag kan känna och höra alla tonlägen och faktiskt riktigt förstå. Jag tror nämligen att det blir väldigt mycket som lämnas utanför på det här sättet. Men är det så att vi i vår utveckling från långa handskrivna brev till modern teknologi gått framåt eller har vi bara landat där vi började?
Är det ok att bara kunna säga ”Jag älskar dig” via text? Är det också ok att tala om att ”Jag har tröttnat fullständigt på dig och vill ha bort dig ur mitt liv” endast via text? Om detta är fullt acceptabelt vad är då nästa steg. Skulle det kännas ok med ett frieri via sms?
Är vi på väg att sluta kommunicera med ord?

Att vara utan TV

Under tre, ja nästan fyra månader var jag helt utan tv. Det var helt och hållet självvalt och egentligen ingenting jag ens saknade från första dagen. Nu jobbade jag istället 12 timmar om dagen 7 dagar i veckan så det kan ju också ha varit anledningen till att jag inte hade någon som helst abstinens. Efter två månader ändrades förutsättningen genom att jag jobbade lite mer normalt vilket innebar vissa lediga dagar och nä jag jobbade varade inte mina pass i 12 timmar. Nu var det sommar och jag befann mig på Gotland så TV var väl egentligen inte något jag saknade då heller. Skulle jag göra det så skulle det inte spela så stor roll eftersom jag ändå inte hade någon möjlighet till sådan moderitet. Jag bodde i en sjöbod på kanske 10 kvm (ren gissning) utan el eller andra moderniteter. Jag läste på kvällarna till mina stearinljus som jag spridde över hela stugan, det var nu jag var glad att den just var endast 10 kvm annars hade just den delen att tända ljus tagit väldigt lng tid. Till detta bristfälliga ljus lyckades jag sluka 18 böcker på ca 6 veckor. Efter mitt arbetspass fanns bara jag, min lilla stuga, ljusen och mina böcker.
Jag saknade inte tv:n alls utan började nästan glömma bort den. Det som blev konstigt var när mina arbetskamrater började sjunga på någon slags jingel om fredagsmys. Alla föll direkt in i både text och musik och jag stod där som ett fån undrade vad detta kom ifrån. Jag menar fredagsmys har ju varit ett begrepp länge och det är klart jag vet vad det är. I mitt samboförhållande fick sonen och jag ha fredagsmys i smyg för att pojkvännen var så allerisk mot själva uttrycket att han blev bara förbannad när han hörde det. Tror inte att han sjuger med i den jingel...
Men vad var det här, en sång som alla tydligen kunde både text och musik till. Det dröjde ett par veckor till när jag väl kommit hem, dock fortsatte jag leva utan tv, men var på besök hos en vän och tv:n stod i bakgrunden som sällskapsljud. Då hörde jag den, svenskarnas nya plåga ”Fredagsmys” och kände att nu var jag med i matchen igen!

Ett nytt liv

För lite drygt ett år sedan bestämde jag mig för att börja blogga och att denna blogg då skulle heta just "Ett nytt liv". Jag var fast bestämd att nu skulle jag börja ett nytt liv. Jag var ledsen, sårad och djupt skadad i själen och behövde verkligen det nya livet. Jag lurade mig själv i nästan ett helt år innan jag insåg att jag inte alls förändrat något utan bara lagt saker åt sidan, hoppats och trott att om jag bara hade tålamod nog så skulle allt bli som vanligt igen, vad nu det var.
Sanningen slog mig inte i ansiktet bara en gång utan ett antal gånger. Om det hade kunnat blivit märken av dem är jag övertygad om att jag skulle haft ärr rsten av livet. Fattade jag något då...nä inte ett dugg.
Det var när jag faktiskt gjorde en egen förändring ch bestämde mig för att åka till Gotland som allt egentligen började, då fick jag plösligt upp ögonen för att livet faktiskt kan se ut på ett helt annat sätt än jag var övertygad om att jag ville ha det.
När sedan verkligheten slår mig i ansiktet med att jag faktiskt kanske bara har mitt liv till låns så börjar den verkliga förändringen.

Bloggen finns här fast med ett helt annat namn men det är precis det den kommer att handla om -Ett helt nytt liv!