Rädsla

Det finns inte så många saker jag varit rädd för, ja jag menar riktigt rädd. Inte sådant där man säger som egentligen bara är lite obehagligt och något som jag gärna undviker. Nej jag pratar om riktig rädsla. Jag vet vad det är nu.

I nästan ett års tid var jag rädd för att dö. Jag visste med säkerhet att jag skulle opereras och det var en riskabel sådan. En operation är ju alltid vissserligen riskabel men här fanns det verkligen skäl till att vara rädd för komplikationer. Jag pratade mycket om det både med vänner och profissionella. Det kändes bättre men tiden kom närmare och närmare och jag blev dock räddare och räddare. Att jag sedan tryckte undan det och låtsades för mig själv att det inte fanns var en annan sak. Jag är ju tuff och stark och klarar ju allt, jag ville inte visa hur rädslan höll ett sådant grepp om mig.

Dagen kom då jag fick reda på vilket datum operationen skulle ske. Nu slog rädslan till ordenligt. Vad gör man då när man är så rädd och tror att man inte ska överleva? Jag vände mig till den personen som jag visste att jag ville ha närmast mig innan jag skulle somna och som skulle finnas där när jag vaknade. Vi hade ju talat om det lite sporadiskt att visst skulle han finnas bredvid mig om han behövdes. Detta låter ju onekligen som en pojkvän eller en älskade. Definitionen är nu icke sådan, den har varit och kan emellanåt kanske fortfaranade kan definieras så. Men egentligen är den nog bara komplicerad, känslor brukar ju vara det. Just nu var han bara den jag litade på mest, den jag vill skulle hålla min hand och säga att allt skulle bli bra, ja alltså att jag skulle överleva. Han skulle titta på mig och säga något som ”Kom inte på någon dumhet att gå och dö eller så nu, det förbjuder jag dig” Han skulle få mig att lova det och jag kanske tom skulle kunna le genom mina tårar som kom med rädslan. Vi skulle kramas och tycka om varandra och fullständigt strunta i framtiden, inga krav eller löften, bara omtanke och känsla just för stunden. Och han skulle finnas där, det hade han lovat.

Nu kom dagen och jag undrade var min trygghet var någonstans. Han kom inte. Han svarade inte på mina sms eller mina samtal. När det nästan var försent hörde han av sig bara för att på ett mycket märkligt sätt och med en mycket märklig förklaring tala om att han inte kunde komma. Han hade gjort ett annat val. Han svek mig. Där stod jag själv med min rädsla och ett alldeles vansinigt stort svek och var alldeles ensam i en sjukhuskorridor som skulle kunna bli det sista jag någonsin såg. På något sätt räddar kroppen sig själv. Istället för att gråta, bryta ihop och skriva avskedsbrev till människor som betydde något för mig blev jag så arg att jag höll på att skrämma slag på denna avdelning där alla försiktigt smög fram i medtagna tofflor hemifrån, säkert både lika rädda och oroliga som jag var.
När jag la mig den natten hade jag själv fått hålla mig i handen och talat om att allt skulle bli bra, jag skulle vakna och jag hade så mycket som inte var färdigt än. Tidigt nästa morgon skriver jag dock några sms till en del utvalda personer, jag minns det inte men jag kunde läsa vad jag skrivit efteråt och jag blev bara förvånad styrkan i det jag skrivit under denna oerhört jobbiga situation. Sedan minns jag inget förrän jag vaknande.

Jag vaknade allså och jag levde. Det var det absolut det första jag tänkte, jag lever! Jag har klarat det! Det var någon som frågade om jag hade ont men jag hade inte tid att svara på det, eller ens känna efter jag var tvungen att bara få känna efter hur det kändes att leva först. Jag kände varje del av min kropp och jag njöt av varje det.

Det jag har lärt mig av detta är att döden inte skrämmer mig längre. Den är ganska onödig att vara rädd för. Den bara tar dig och gör den det så är det någon annan som kommer att må dåligt av det. Själv kan du inget göra. Det enda vi kan göra är att leva och att koncentrera oss på att göra det bra. Strunta i att bli arg och irriterad på bagateller, ta vara på det som är bra, älska och visa det för alla som betyder något. Förlåta mycket mer än vad vi gör.
Det jag däremot är rädd för är svek. Jag insåg nämligen att med all smärta jag har genomgått så är det sveket som gjort ondast. Den smärtan trodde jag skulle ta död på mig där och då. Jag slutade andas och ingenting runtomkring existerade. Absolut ingenting, det var helt svart runtomkring mig. Hur ska jag någonsin bli av med den rädslan? Att jag slutar lita på människor helt och hållet? Att jag aldrig mer litar på kärleken och gör mig beroende av någons omtanke? Det skulle säkert hjälpa men jag vet inte om jag skulle vilja ha det så. Chansen att bli sviken kommer nog med i samma paket som kärleken kommer i. Det går inte att värja sig men det går att vara lite lyhörd och försiktig men den kan alltid överraska dig.
Så är det bara, att råka ut för sveket är det som alltid kommer att skrämma mig, den smärtan gör så ont alldeles förbannat ont och troligtvis är den vansinnigt svår att förlåta om inte helt omöjlig.
Döden däremot, ähh släng dig i väggen, dig har jag besegrat.