Med fötter i mitt knä...

Två fötter slängs upp i mitt knä. Jag tänker inte utan jag börjar bara automatiskt att klia dem. Fötternas ägare domderar över hur det ska gå till. "Mer naglar, glöm inte andra sidan, inte så länge på samma ställe" osv osv.

Allt känns väldigt overkligt, det var så länge sedan att jag nästan glömt och ändå inte. Fötternas ägare borde vara en man med långt svart hår, bortsett från de gråa hårstråna som försöker ta överhanden, massor med hår även på armar och bröst och ett ansikte av sten.

Sneglande vänder jag mig sakta om och det enda jag ser är en blond, oerhört söt flicka som är 5 ½ år gammal. Hennes ögon är blå och hennes drag är docklika, men när hon talar om hur hon vill ha sina fötter kliade är hennes ansikte av sten.

Går det att vara mer lik sin pappa?

Plötsligt en dag kom han...

Det är söndag förmiddag och jag är nyvaken och lätt snurrig efter natten.
- Du kan åka in nu, men ta det lugnt, fika, duscha och ät frukost. Vi ses där.

Klockan är 10.00.

Jag fick magknip på en gång. Nu händer det, det jag väntat på så länge, i ett helt liv faktiskt. Även om det inte kommer att bli exakt så som jag önskat men ändå, närmare än så här kan jag aldrig komma.

Jag är tacksam för att det är ljust ute eftersom jag är rätt okoncentrerad när jag sitter i bilen.
Väl framme hittar jag parkering, hittar lätt upp till avdelningen eftersom jag varit där veckan innan och rekat. Inne i salen är det tvärlugnt. Ingen aktivitet alls.
De har varit inne och spräckt blåsan för henne så vattnet gått 12.45. Efter ytterligare en timme får hon dropp för att värkarna ska komma igång.

- Det kommer att bli en lång natt, suckar min väninna lätt irriterat.
Nu sitter vi tre personer på en förlossningsavdelning och läser diverse skvallertidningar och äter godis, bullar, chips, nötter, ja förrådet är enormt. Vi har minsann sett till att vi ska klara oss utan att svälta i många timmar. Det är söndag och cafeterian är stängd men vi har varit förutseende och fyllt på vårt eget förråd.

Det står en liten apparat ovanför huvudet på min väninna som mäter dels barnets hjärtljud och även styrkan på värkarna. Ja, jag vet alla som varit i en förlossningssal, vilket är rätt många, vet exakt vad den där lilla apparaten heter men det gör inte jag, så den får gå som ”den lilla apparaten” helt enkelt.

Hon har lite värkar då och då och hon börjar verkligen tappa tålamodet på att det inte händer mer. Barnmorskan kommer in och gör en undersökning. Öppen 5 cm.
- Fan i den här takten så kommer vi att hålla på hela natten, suckar min väninna.
Jag försöker skoja till det med att vi är ju förberedda osv men som en tigrinna fräser hon åt mig och jag inser att vara tyst är nog modellen just nu.

Klockan är 16.40.

Värkarna börjar nu komma oftare och oftare. Vi som inte ligger ner har koll på den lilla apparaten och ser att det som förut var uppe på 40-50 rasar nu iväg till 60-70 och det med en rasande fart. Vissa gånger är mätaren uppe på 85-90 och jag börjar undra hur långt upp den kan gå.
Hon andas i lustgasen och gnyr en aning men inte nämnvärt mycket fast jag ser att hon har ont. Mycket ont.
Jag känner själv hur det drar i hela min kropp för varje grimas hon gör.
Barnmorskan kommer in igen och gör ytterligare en undersökning. Hon är nu öppen 8 cm.

Klockan är 17.10.

Från väntan med godisätning och suckar av tristess står vi på varsin sida som två fån och kan inget annat.
Barnmorskan lämnar inte rummet den här gången och det dyker upp ytterligare en barnmorska efter en stund.
Nu händer det! Jag andas i takt med henne och känner hennes värkar. Den ena värken hinner inte ens avta innan nästa är där.
- Nu får du börja krysta, säger barnmorskan och det känns verkligen som vi har väntat på just dessa ord en hel evighet.

Vi väntar med andan i halsen på nästa värk. När den är där håller jag andan och sedan tar jag i så mycket jag kan utan att ramla omkull. Jag står ju trots allt upp.
Jag ser svettdropparna på hennes panna och vill gärna torka, klappa stryka henne över kinden men jag vågar inte röra mig.
Är så rädd att hon just då ska komma på att hon faktiskt inte vill ha mig där och slänga ut mig från allt detta.
Jag står blixtstilla och andas när hon andas och krystar när hon krystar. Jag ser hur jobbigt hon har, hon är trött och slut.
- Jag orkar inte mer, säger hon nästan viskande.
- Jo, det gör du, säger barnmorskan.
Jag tittar på henne och ser i hennes ögon att hon där och då bestämmer sig för att nu, nu ska han ut.

Kraftansträngningen på den värken orkade jag inte vara med på, jag kunde inte hålla andan så länge. Jag drog in luft och där kom han. Ut kom ett barn i nyans blålila. Jag tyckte att det tog extremt lång tid innan han skrek men världen hade nog bara stannat...

Han ligger på hennes mage och där och då känns det som jag tittar på en film, jag kan omöjligt vara med där. De tittar på varandra, på barnet och lycka går inte att beskriva bättre. Tårarna bränner bakom mina ögonlock och jag inser hur otroligt tacksam jag är för att fått vara med om dessa timmar. Jag vänder mig om och tittar på klockan ovanför dörren.

Klockan är 18.02.