Anna Anka

Ja, jag vet. Jag är absolut inte den första att uttala mig om Anna Anka. Jag har inte sett något av henne och egentligen bara hört debatten. Fast det är klart vem har inte det, finns väl knappast någon krönikör, journalist, debattör eller liknande som inte sagt något om henne. Nu kommer turen till mig.

Jag hamnade av en slump framför hennes julprogram ikväll och tänkte "Ja, varför inte, kan väl vara kul och se denna omdebatterande kvinna. Jag fattande nog aldrig vad som skulle komma, jag har ju trots allt missat allt annat med henne. Men detta var chockerande. På bästa sändningstid ger tv3 denna förvuxna, blonderade tonåring full frihet att på bräkande skånska kläcka ur sig mer dumheter på en timme än vad de allra flesta inte ens lyckas med under en livstid.

Först blir jag förbannad när jag hör hur hon sitter och generaliserar hela svenska folket. Att vi gärna vill ha en Ferarri och Gucciväskor men vi jobbar 8-17 och är inte ett dugg intresserade av att jobba över för att kunna få detta. Nej, minsann vi går hem 1 minut i fem och sedan sitter vi där och dricker kaffe och bara skriker att vi vill ha vår Gucciväska. Herregud, hjälp vad är detta!

Efter denna utläggning var jag mållös. Hur kan denna människa på så kort tid få så otroligt stort nyhetsvärde. Har det gått så långt att vi är så imponerade av Hollywodd att vi tillåter någon trampa på oss på det här sättet. Efter en stund förstod jag. Egentligen är det ju genialiskt. Vi har hittat en alldeles riktig pajas, inte en som är utklädd och spelar en roll för att sedan sminka av sig och bli en vanlig människa. Nej, det här är en tvättäkta pajas. Någon vi kan skratta åt och inte så som vi skrattar åt våra standupkomiker, nej de är ju ute efter det. Det är ju hela grejen att vi ska skratta. Anna Anka vill inte att vi ska skratta, hon anser sig själv vara en tuff kvinna som säger det ingen annan vågar. Att det sedan är modigt att prata snusk och bajs offentligt i 10-årsåldern vet ju bara vi, vi som sitter och skrattar åt vår pajas.

Ändå kan jag faktiskt inte låta bli att tycka att något annat borde vi väl kunna åstadkomma på bästa sändningstid dagarna före jul.
Men jag får nog vänja mig. Jag ska nog tänka på det nästa år också, att jobba över några minuter varje dag så jag kan byta ut bilen till en Ferrari.

Sanningen

Att vara ärlig är att säga sanningen. Sanningen är en definition som beskriver saker, tankar, händelser exakt så som de är. Det finns ingen som alltid håller sig till sanningen helt och hållet, alltid.

Vi vill gärna utge oss för att vara ärliga och sanningsenliga människor. Vi alla vet att så inte är fallet. Vi lägger till, drar ifrån, undanåller och ljuger utifrån situationen i sig. Det gör vi för att överleva, sanningen är ingen företeelse som alltid är det rätta. Nej, vi behöver få använda en blandning av sanning och lögn. Att påstå att vilja ha sanningen av någon alltid, då har man inte tänkt ordentligt.

Vi vill inte bli sårade, få höra att vi är fula, dumma, ointelligenta eller bara inte omtyckta. Vi ljuger också på olika sätt till olika människor. De som betyder något för oss, som vi borde vara ärliga mot, ljuger vi nog mest för. De är ju dem vi inte vill såra.

Men hur definierar vi sanningen egentligen. Vad är det vi kallar ärlighet? Om någon säger till mig ”Nu ska jag vara ärlig mot dig” Hur mycket av det jag kallar ärlighet finns i det. Eftersom min definition på ärlighet med all sannolikhet är helt annan en någon annans definition.

Att få ärlighet kan också kännas på väldigt många olika sätt. Jag har blivit utsatt för ärlighet som är rätt tuff att hantera. Den kom som en snyting rakt i magen och fick mig att tappa andan. När jag långsamt men säkert började mina andetag kände jag hur det spred sig en smärta i hela min själ som inte kan beskrivas. Jag var dock tvungen att känna på den, bekanta mig med den eftersom den nu hade flyttat in hos mig, ja sanningen alltså.

När jag hade känt på den en stund så började jag gilla den också, eller gilla kanske är ett starkt ord men åtminstonde acceptera den, det var ju dock en sanning som jag faktiskt bett om. Dessutom tror jag att den är bra för mig. Så vid närmare eftertanke så konstaterar jag följande. Sanningar är det vi söker, de kan göra extremt ont men trots allt när smärtan lagt sig och det bara ömmar lite så känns det bra att få den när jag ändå alltid anat den bakom hörnet.

Tankar

Mina tankar är mina. Det är det absolut enda vi faktiskt kan ha för oss själva och de kan vara precis så galna, hemska, otroliga och fantastiska som vi vill.

Jag har mycket tankar, ibland alldeles för mycket. Det blir fullt och jag kan inte koncentrera mig på sådant som jag måste komma ihåg för att fungera. Mitt minne kan vara fantastiskt ibland. Jag kan komma ihåg ordagrant vad någon sagt, i vilket tonfall och vad personen hade på sig vid tillfället och andra saker är fullständigt som bortblåsta. Kanske inte så ovanligt utan så fungerar nog de flesta. Jg läser väldigt mycket böcker, väldigt mycket men glömmer oftast bort handlingen om den inte gjort något alldeles speciellt intryck på mig. Jag läser om böcker som jag vet att jag en gång läst och jag kommer inte ihåg någonting, det blir inte ens en minsta ahaupplevelse en enda gång under tiden jag läser. Jag minns inte en enda titel eller artist när det gäller musik jag gillar. Jag har i åratal försökt lära mig namnet på ett antal fotbollsspelare men de är som bortblåsta så fort jag inte tänker på det längre.

Jag har länge funderat på varför det är så här. Är det en defekt jag har, är det någon slag böjan på demens som min mormor faktiskt led av de sista 5 åren av sitt liv. Det kan vara så men jag tror att det finns en annan förklaring. Jag tänker så mycket och det går i sådan fart att jag ibland blir inte hinner med. Jag får helt enkelt inte plats med allt som rör sig. Därför sorterar jag bort det som inte är viktigt att komma ihåg. Nu kan jag ju tyvärr inte bestämma själv vad som försvinner och vad som får vara kvar.

Just av den anledningen skriver jag också mycket, egentligen om allt.Mitt hem består av block, böcker, papper överallt där mina tankar finns. Vissa tankar skriver jag om för att jag vill minnas dem, vissa för att jag vill förmedla dem och ibland bara för att få bort dem och därmed få mer plats när det rinner över. Det som hamnar här är trots allt genomgånget många gånger, jag har redigerat och läst om och om igen. Allt för att detta ska tåla att bli läst. Mycket av det jag skriver är meningen att jag ska förmedla just i stunden jag skriver det men efter en tid, kanske veckor, kanske månader inser jag att det ska vila hos bara mig enbart. Jag är inte rädd att stå för det jag tycker, känner och anser men vissa saker gör sig helt enkelt ingen nytta eller mening att publiceras. Men jag behöver få ner dem i text för att förstå hur jag tänker eller känner. Jag måste läsa själv annars blandar jag ihop alla tankar med varandra och allt blir en röra av dess like.

Idag blev jag bestulen på mina tankar och jag vet inte ens vilka. Nu kommer de att försvinna trots att jag försökte skydda dem…
Så jag har en vädjan, snälla låt mig få tillbaka mina tankar. De kommer inte glädja eller göra någon nytta för dig men jag behöver dem!

En plats på jorden

Det finns ett ställe på jorden som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Det skulle kunna vara en vit strand, där havet är azurblått och solen är varm och vindarna smekande, men det är det inte. Det skulle kunna vara på en lite piazza i Rom under ett reklamparasoll med en fantastisk italiensk måltid på bordet, men det är det inte. Även om världen utanför är exotisk och vacker så är min plats i Sverige och i Stockholm.

På fjällgatan med utsikt över Riddarfjärden i ett augustimörker där hela Stockholm lyser upp, nej. På Djurgården med grönt gräs och träd som innehar historia i sig så det nästan går att känna Bellmans närvaro, nej.

Min plats är inte vacker i någon annans ögon. Om det var en omröstning för den fulaste och kallaste platsen i Stockholm så skulle min plats med all säkerhet ligga väldigt bra till och absolut finnas med bland de nominerade. Men jag ser inte det, varje gång jag närmar mig så sprider sig något ljus och musik kommer i mina öron. För mig är det en filmscen varje gång. Mina steg ekar mot det hårda golvet, jag får en knuff när jag försöker ta mig framåt bland alla som av någon anledning alltid går åt det motsatta hållet. Nu skymtar jag målet, och om några steg är jag framme. Jag saktar ner mina steg och till slut står jag mitt framför den platsen som alltid kommer att få mig att känna smärta och sorgsenhet över något som aldrig blev som jag ville att det skulle bli, men ändå känner jag också någon slags värme och kärlek.

Jag står still och tittar och plötsligt finns inget runtomkring mig, alla gnisslande, ekande oljud har tystnat. Jag har gått tillbaka i tiden och ser mig själv på denna plats, nervös, förväntansfull och då alldeles ovetande om att mitt liv skulle fullständigt förändras just där och då.
Jag känner kall luft som försöker tränga sig in i mina kläder, ljudet kommer tillbaka och jag blir knuffad igen. Jag tittar på bänken framför mig, det står en papperskorg precis bredvid. Jag vänder mig om och går tillbaka samtidigt som jag möter det blåa tåget som precis visar sig. Jag läser på skylten. 19 Hagsätra, står det och jag ler, jag hade inte ens behövt vänta på rätt vagn. Jag går ut i februarikylan och känner hur värmen slår emot mig eftersom hur kallt det än är ute så är det alltid kallare på Slussens tunnelbanestation.

Kvaliteten

Efter tredje gången tycker jag att nu får det vara nog.
Jag har en prenumeration på SVD som jag fick av min far i julklapp förra året. Mycket trevligt med en tidning på morgonen till kaffet. Eftersom mitt år inte sett ut som ett normalt år då jag bott på samma ställe och varit hemma för att kunna ta emot tidningen så har jag haft en del uppehåll. För att börja med något positivt så är detta en mycket bra service. Jag vet att jag kommer att vara borta två månader, två veckor eller kanske tom endast två dagar så kan jag ringa prenumerationsavdelningen och be dem om ett uppehåll och de lägger då automatiskt på denna tid på min prenumeration. Som sagt service av högsta klass.

Nu kommer vi då till det som jag anser är sådär för en av Sveriges största morgontidningar. När jag ringer till prenumerationsavdelningen så får jag då som på de flesta instanser idag 6 (eller fler) val. Jag trycker mig då fram till mitt val för att få tala med någon medarbetare och framföra mitt ärende. Innan samtalet kopplas fram säger en inspelad röst. ”Samtalet kan spelas in i syfte att förbättra kvaliteten” Ja just det han säger KVALITETEN och uttalar det som det stavas. Första gången jag hörde detta fnissade jag lite och påpekade detta lätt för medarbetaren jag talade med att om SVD nu vill uppnå en kvalitet så bör de definitivt kunna uttala det. Hon höll naturligtvis med mig och lovade att hon skulle påtala det till denne som kunde ha ansvar för det.
Eftersom mitt liv som sagt fortsätter att hatta lite fram och tillbaka så har jag talat med samma avdelning ett antal gånger och varje gång säger samma inspelade röst ”KVALITETEN” och nu lovar jag att jag inte fnittrar längre. Hur svårt kan det vara??? För det första att ha någon slags kvalitetskontroll, detta blev nästan komiskt, i själva inspelningen av meddelandet. Eller är det så att samtliga som har ansvar för detta inte har en aning om hur man uttalar detta ord. För det andra, jag har sagt till nu tre gånger och uppenbarligen händer inte ett dugg. Är det så att de medarbetare jag talar med fullständigt skiter i vad jag säger eller meddelar de någon chef, det är väl just det som jag undrar. Om det är i det senare fallet är det verkligen pinsamt.

Nu skulle jag visserligen kunna strunta fullständigt i huruvida SVD gör bort sig i det svenska språket men nu har de för mig blivit något som jag verkligen vill gå till botten med.
Inser att prenumerationsavdelningen inte är det rätta forumet för att få denna inspelning ändrad. Jag behöver nog höra av mig till någon annan, möjligen med lite mer ansvar, ja varför inte rätt mycket ansvar. Borde ju vara tämligen pinsamt om en alldeles vanlig prenumerant ringer upp och påpekar att tidningens medarbetare inte kan uttala svenska ord, att det sedan är ett ord som kvalitet gör det bara till komik.

Jag undrar om jag inte ska smälla till med chefredaktören på en gång när jag ändå håller på och se om det händer något på inspelningsfronten.

Sex & The City

Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte. Fyra helt olika personligheter som vi alla kan identifiera oss med på ett eller annat sätt. Det moderna sättet att ta reda på vem man är eller?

Jag var ingen fantast från början av serien men ju längre den gick så blev jag dock fashinerad av de olika typerna. I början kunde jag nog heller inte hitta att jag egentligen var lik någon jag utan jag hade väl lite av varje. Den gyllene medelvägen, naturligtvis.
Men ju mer jag såg och diskuterade serien med mina väninnor så började jag också försöka att hitta någon av typerna och försöka identifiera mig med dem.
Det jag med all säkerhet visste var att jag absolut inte var någon Samantha. Jag älskar hennes personlighet och rättframhet. Hennes sätt att vara så otroligt bekväm i sin sexualitet och verkligen kunna skilja på känslor och sex liknar mest en man. Men hon är ingen man hon är så mycket kvinna och utnyttjar verkligen varje millimeter av det.
Jag hittade mig själv i en blandning av Charlotte och Miranda. Charlotte som ägnar sitt liv åt att hitta en man som vill gifta sig med henne och anser att hon måste få ett barn annars är livet inte värt något. Nu är Charlotte mycket mer överdriven i sitt letande och i sin övertygelse men absolut så kunde jag se mig själv i vissa delar. Hennes prydhet däremot kunde jag inte förlika mig med.
Miranda har däremot en tuffhet och är en stark karriärskvinna som vet vad hon vill. Dock är hon väldigt osäker när det gäller känslor och framförallt har svårt att tro på att någon verkligen kan älska henne. Jag såg vissa delar av mig själv där också och konstaterade att ja, så är det jag är en blandning av dessa båda kvinnor.
Just nu har jag hamnat i en ny SATC-feber. Samtliga repriser som visas så sitter jag där.. Efter ett antal avsnitt så börjar min övertygelse att vackla om vem jag egentligen är. Jag försökte slå ifrån mig det jag plötsligt kom fram till, eftersom jag plötsligt insåg att jag valt mina personligheter efter vad jag faktiskt vill vara och inte vad jag är.
Tyvärr är sanningen hård och brutal. Jag värderar mina skor och kläder högre än det mesta jag äger. Jag vill gärna ha hela familjebiten men på något sätt så kommer jag aldrig dit, utan någonstans på vägen blir jag rädd och det blir ingenting. Och de senaste åren har jag också haft ett alldeles eget Mr Big-förhållande. Just nu är jag i den fasen att jag inser att han aldrig kommer att ändra sig och vi kan absolut inte vara vänner. Vi bråkar eller har otrolig sex, herregud det går ju inte att bygga något på det vet jag ju, egentligen.
Jag har sett filmen också och den slutade ju med bröllop vilket inte den här historien kommer att göra men det kommer en film till och jag kommer stå först i kön när den kommer ut.
Herregud jag måste ju veta vad som händer i mitt liv ;)