Tankar

Mina tankar är mina. Det är det absolut enda vi faktiskt kan ha för oss själva och de kan vara precis så galna, hemska, otroliga och fantastiska som vi vill.

Jag har mycket tankar, ibland alldeles för mycket. Det blir fullt och jag kan inte koncentrera mig på sådant som jag måste komma ihåg för att fungera. Mitt minne kan vara fantastiskt ibland. Jag kan komma ihåg ordagrant vad någon sagt, i vilket tonfall och vad personen hade på sig vid tillfället och andra saker är fullständigt som bortblåsta. Kanske inte så ovanligt utan så fungerar nog de flesta. Jg läser väldigt mycket böcker, väldigt mycket men glömmer oftast bort handlingen om den inte gjort något alldeles speciellt intryck på mig. Jag läser om böcker som jag vet att jag en gång läst och jag kommer inte ihåg någonting, det blir inte ens en minsta ahaupplevelse en enda gång under tiden jag läser. Jag minns inte en enda titel eller artist när det gäller musik jag gillar. Jag har i åratal försökt lära mig namnet på ett antal fotbollsspelare men de är som bortblåsta så fort jag inte tänker på det längre.

Jag har länge funderat på varför det är så här. Är det en defekt jag har, är det någon slag böjan på demens som min mormor faktiskt led av de sista 5 åren av sitt liv. Det kan vara så men jag tror att det finns en annan förklaring. Jag tänker så mycket och det går i sådan fart att jag ibland blir inte hinner med. Jag får helt enkelt inte plats med allt som rör sig. Därför sorterar jag bort det som inte är viktigt att komma ihåg. Nu kan jag ju tyvärr inte bestämma själv vad som försvinner och vad som får vara kvar.

Just av den anledningen skriver jag också mycket, egentligen om allt.Mitt hem består av block, böcker, papper överallt där mina tankar finns. Vissa tankar skriver jag om för att jag vill minnas dem, vissa för att jag vill förmedla dem och ibland bara för att få bort dem och därmed få mer plats när det rinner över. Det som hamnar här är trots allt genomgånget många gånger, jag har redigerat och läst om och om igen. Allt för att detta ska tåla att bli läst. Mycket av det jag skriver är meningen att jag ska förmedla just i stunden jag skriver det men efter en tid, kanske veckor, kanske månader inser jag att det ska vila hos bara mig enbart. Jag är inte rädd att stå för det jag tycker, känner och anser men vissa saker gör sig helt enkelt ingen nytta eller mening att publiceras. Men jag behöver få ner dem i text för att förstå hur jag tänker eller känner. Jag måste läsa själv annars blandar jag ihop alla tankar med varandra och allt blir en röra av dess like.

Idag blev jag bestulen på mina tankar och jag vet inte ens vilka. Nu kommer de att försvinna trots att jag försökte skydda dem…
Så jag har en vädjan, snälla låt mig få tillbaka mina tankar. De kommer inte glädja eller göra någon nytta för dig men jag behöver dem!