Facebook

Jag har en del funderingar kring facebook. Själva idén är naturligtvis genial. Håll kontakten med alla dina vänner var du än befinner dig i världen, hitta vänner, klasskamrater, gamla jobbarkompisar eller x du förlorat kontakten med.
Men vad är det med detta minibloggande. Här haglar det av onödig information såsom Har varit och handlat på ICA! Nu har jag städat hela lägenheten och känner mig nöjd! Ska precis gå in på ett möte! Är på väg till Karlskoga!

Sedan har vi dessa oerhört intressanta sinnesstämningar – Idag är jag trött! Jag blir så arg på alla som ljuger!!!! Jag saknar min älskling! Osv osv.
Vi har också den mycket populära ”Personliga meddelanden”. Jag saknar dig min älskade! Sätter mig i bilen nu, är strax framme! Håll en plats åt mig! Du är bara min! Ja med andra ord meddelanden som till synes är till för en specifik person men skrivs i profilraden så att det kan läsas av alla ens vänner. För mig är det ren och skär revirpinkning som också är en mycket vanlig och populär företeelse.

Sen kommer vi till det här med vänner. I bästa fall så känner man faktiskt varandra, umgås och har en relation i verkliga livet. Nästa steg är att man träffats en gång och direkt efteråt lägger till varandra på vänlistan. Till sist har vi kändisvännerna. Förut samlade vi autografer nu blir vi vänner med våra idoler på FB istället. Det finns ju en anledning till varför vissa har 3000 vänner eller mer.
Själv håller jag mig till människor jag faktiskt träffat sedan om jag är vän med alla är väl en lätt överdrift men de allra flesta ligger nog i det facket.
Nej, jag har faktiskt en person som jag inte känner eller ens har träffat. Att hon la till mig som sin var nog ett rent misstag från hennes sida, hon trodde nog att jag var någon kändis. Hon samlar på kändisar och 95% av alla på hennes lista är just det och jag är relativt övertygad om att hon inte träffat en enda av dem.

Det roligaste är att hon har Daniel Westling som vän. Jag kan ju inte låta bli att undra vad han gör på FB. Jag blir nästan lite sugen på att lägga till honom själv bara för att se om han faktiskt använder sig av det. Han kanske också minibloggar – Slöar i soffan väntar på att Vickan ska komma hem från jobbet! Vad är en bal på slottet - Söndagsmiddag med svärföräldrarna! Någon som vill hänga med ut ikväll – Det blir jag och sju säpokillar som tänkte hitta på något!
Eller så kanske han bara håller kontakten med sina gamla polare från Ockelbo, de kanske inte är så självklara längre på fester och familjemiddagar.

Tro nu inte att jag inte gillar FB för så är det verkligen inte. Tvärtom, jag verkligen älskar det och är i det närmaste beroende. Det är ju som en skvallertidning fast med människor jag känner. Lite text och mycket bilder, massor med onödigt vetande som inte kräver någon hjärnkapacitet.Och visst minibloggar jag också… Dessutom får jag påminnelse varje gång det är någon som fyller år. Bara en sån sak!

Att börja

Det jobbigaste jag vet är att påbörja någonting. När jag väl har börjat så flyter det på och känns som det naturligaste i världen. Men början, nej inget jag uppskattar.

Det här gäller nästan det mesta i mitt liv. Den naturligaste förklaringen till det är att jag egentligen är väldigt obekväm med förändringar. Allt som är nytt och det jag inte behärskar skrämmer mig. De som känner mig skulle nog höja på ögonbrynen en aning med tanke på att jag hela tiden ger mig in i nya saker. Jag har flyttat åtskilliga gånger i livet och jag har haft fler jobb än de flesta jag känner, men ändå så är just det där första steget in i något så vansinnigt läskigt.

Av den anledningen har det tagit ganska lång tid innan jag kommit hit, ja som bloggare. Jag har nästan varje natt haft långa utläggningar i mitt huvud om vad jag skulle kunna skriva om och varje gång också bestämt mig för att imorgon sätter jag igång. Ja, jag sa nätterna. Det är då min hjärna jobbar. Helt idiotiskt naturligtvis men med sömnproblem sedan många år tillbaka så lär man sig att försöka använda tiden till något vettigt istället för att ligga och vrida och vända sig och bli frustrerad över att det inte går att sova.

Ända sedan tonåren har jag velat skriva en bok, jag har dock aldrig kommit på vad jag ska skriva om bara att jag vill. Självklart har jag börjat flera gånger men har inte riktigt fått in den rätta storyn i huvudet. Jag lärde mig någon gång att man behöver en början och ett slut sedan kan det i mitten få växa fram. Men det är just det som är problemet. Jag har massor med mittenhistorier men varken någon början eller slut på dem. Kan ju bli en aning svårförstått för några eventuella läsare då och det är ju ändå det som är själva grejen med att skriva en bok, att någon vill läsa den.

Men jag kanske kommer till det så småningom i livet. När jag sitter i mitt röda hus på landet, med elden som sprakar ur kakelugnen och jag har gjort alla mina äventyr, slutat att flytta och inte behöver jobba längre. Då kanske alla inledningar och slut till alla mina historier behagar att uppenbara sig.