Det här pirret

Det här med känslor är komplicerade saker. Kanske inte komplicerade i sig men de är i synnerhet komplicerade när vi ska lära oss att han hantera det med andra människor. Igår hade jag en vän som var mycket ledsen då hans förhållande tog slut pga att hans flickvän inte kände ”pirret”. Jag har funderat på det här pirret och undrar lite om det verkligen är så viktigt eller om det bara är olika känslor för olika individer.

För mig är det pirret mest jobbigt. Det skapar en osäkerhet i mig när jag inte kan styra över mig själv och jag blir bara okoncentrerad och beter mig på ett sätt som inte alls är rationellt.
Det pirret kallar jag förälskelse.

Självklart ligger det en viss charm i det också och jag är någonstans tacksam över att det är sant att en förälskelse beter sig likadant när du är 14 år som när du är 50. Men personligen vill jag gärna bli av med det fort, jag vill tänka klart och kunna hantera situationen som uppstår. Just det pirret ska bara finnas på startsträckan de allra första meterna i ett 100-meterslopp. Jag vill ha trygghet, känna mig säker och vara lugn.

Den allra största lyckan är när det finns någon bredvid som jag mår bra av att ha i min närhet, någon som jag när jag vill kan sträcka ut min hand och ge en kärleksfull klapp och veta att det tas emot på samma sätt. Jag vill kunna vara precis den jag är utan att behöva göra mig till, spela ett spel och försöka gissa mig till vilket drag jag ska göra nästa gång. Jag vet att de finns de som bara vill ha spelet, att det är det som triggar dem att bli precis så som någon annan vill ha dem. När sen spelet är slut och själva lugnet infaller sig så tröttnar de och ger sig ut för att hitta en ny partner att inleda ett nytt spel med.

Jag frågade en annan vän om hon verkligen kände pirr efter så många år med sin man. ”Ja, faktiskt, ibland gör jag det”, fick jag till svar. Ett sånt pirr är något att sträva efter. När någon finns i vardagen, både när jag är glad, arg och ledsen. Att sitta i sin soffa och varken vara snygg eller speciellt kul kanske, tittades på någon repris som båda sett flera gånger om och sträcka ut en hand och veta att där sitter han. Han som är min utan att jag behöver tvivla en enda sekund på det. Där och då kan det komma ett pirr som sprider sig som värme i hela kroppen.
Det pirret kallar jag kärlek.