tisdag 12 oktober 2010

Romantik på riktigt

Vad är egentligen romantik? När infaller det romantiska ögonblicket, är det då det faktiskt händer eller är det då man efteråt berättar det eller tänker tillbaka på det.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i just banal romantik. Sådan romantik jag kan förvänta mig ja helt enkelt den som är förutsägbar. Blommor på ”Alla hjärtans dag” är vansinnigt förutsägbart. Jag menar om man nu vill bli uppvaktad just denna dag så kräver jag nog lite mer originalitet annars kan det vara. Egentligen kan man väl säga att romantik är en kärlekshandling där man tänkt till lite och som då blir en händelse man verkligen inte kan glömma.

Att komma med alvedon, näsdukar och nässpray när man är sjuk samtidigt som man får en kärleksfull blick och blir pussad trots feberunken andedräkt, det är romantik det och absolut mer kärleksfullt än att klara av att springa in i närmaste snabbköp och rycka åt sig en färdig bukett rosor.

Men den här banala romantiken kan faktiskt förvandlas till en riktig kärlekshandling och bli romantisk på riktigt.
Detta hände en lördagkväll som bestod av vin, prat, skratt och flams. Vi spelar låtar på spotify och försöker överträffa varandra med favoritlåtar. Plötsligt säger han ” Du kan väl spela vår låt”. Vår låt, säger jag och låter precis lika frågande som jag är. Har vi en låt???
Jag hör hur äkta besvikelsen är när han utbrister ”Du är inte sann, minns du inte ens vår låt??” Han fortsätter och småskälla på mig i sin besvikelse och då långt bort i mitt minne börjar jag minnas.

Många år tidigare minns jag hur vi talar i telefonen. Han är flera hundra mil bort och ska vara borta många månader. Vi försöker dämpa vår saknad och pratar länge och ofta. En kväll när saknaden var extra stor spelar han en speciell låt för mig. ”Varje gång jag hör den här tänker jag på dig. Den passar precis in på vad jag känner”
Det är en sötsliskig låt med hjärta och smärta, full av saknad och löften om att vänta. I'll be waiting.

Nu minns jag det klart och tydligt och jag minns också att jag visst tyckte att det både var kärleksfullt och gulligt när det hände men alldeles för banalt för min smak. Av den anledningen fastnade det inte i minnet.

Men 11 år senare där 10 av de åren var utan varandra, så minns han det, och just det gör det så romantiskt. Jag säger förlåt och talar om att jag minns, nu när jag tänker efter.
Det blir som ett filmögonblick med musik i bakgrunden. Musik som berättar om hjärta och smärta samtidigt som vi sitter på golvet i mitt kök och håller om varandra hårt, så hårt som om vi aldrig skulle kunna släppa taget...och nu blev det banalt igen....!
Men det här gången kommer jag inte att glömma bort det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar