Att vara förälder

Det finns en hel del olika definitioner på att vara förälder. Biologiska föräldrar är de som avlat barnet. Här krävs inga tillstånd, godkännanden eller dylikt.
Adoptivföräldrar är de som blivit godkända, inspekterande under lupp och självklart även fått betala rätt bra för sitt barn.

Fosterföräldrar är något där de biologiska föräldrarna inte kan eller vill ta hand om barnet men heller inte adoptera bort det. Dessa föräldrar blir också undersökta och godkända fast ändå kanske inte så noggrant som adoptivföräldrar. En stor skillnad här är också att fosterföräldrar betalar inte, de får betalt.

Vi har också de som har inseminerat sperma eller har surrogatmamma eller kanske både och och de går väl som någon slags blandning av adoption och biologiska föräldrar.

Den sista formen av föräldrar är sådana som jag. De som hittar en man som har barn i ett tidigare förhållande. Detta är plast-, låtsas-, eller bonusföräldrar. Jag föredrar det sista alternativet faktiskt. Då jag inte har några egna tillverkade barn och kommer heller aldrig att få några så blir dessa barn oerhört viktiga för mig. Däremot har jag väldigt svårt att bli trodd när jag deklarerar min kärlek åt dessa barn.
-Men så kan du väl ändå inte känna!
-Det är ju faktiskt inte dina barn.
-Det är faktiskt skillnad på kärlek till biologiska barn!

Så här kan det låta runtomkring mig. Ingen ifrågasätter kärleken som en adoptivförälder känner men min kärlek har alltid ifrågasatts.
Mitt föräldrarskap kan också väldigt snabbt försvinna. Min relation tar slut och pappan bestämmer då att jag inte behövs längre, jag kan helt enkelt raderas ut.
Så från ena dagen då jag lärt ut cyklandets konst, läsandet, simmandet eller att knyta skorna. Jag har lekt, tröstat, uppfostrat och framför allt älskat men i nästa sekund så är jag alltså ingenting.

Jag är inte ute efter medlidande utan kan bara krasst konstatera att det är en stor sorg att inte få egna barn. Men att få bli bonusmamma för att sedan bli bortryckt är ännu sorgligare. För mig så är det samma sak som om de skulle dö. Kanske drastiskt och makabert att jämföra på det sättet men så känns det och jag sörjer så.

För andra gången i mitt liv genomlider jag detta. Första gången är många, många år sedan men jag saknar fortfarande dessa barn och tänker väldigt mycket på dem. Den här gången har jag fått behålla kontakten med ett barn och det betyder så mycket för mig. Men jag har fortfarande en son som jag saknar så att det gör ont i mig.

Nu står jag här igen och snart på väg att öppna mitt hjärta för två nya barn. Jag undrar stilla om jag vågar bli mamma en gång till. Om jag vågar riskera att få uppleva denna extrema smärta ytterligare en gång till. Hur mycket kan någon egentligen klara av sorgmässigt?
Jag vet inte, i mina svagaste stunder så tvekar jag av rädsla och tänker att jag kanske ska nöja mig med att bara vara moster, världens bästa moster. Det kommer jag i alla fall att vara för evigt, det vet jag.