Att inte lägga på luren...

Jag lider av en sjukdom som heter Endometrios. Jag har haft den i över 20 år och har gått igenom väldigt mycket elände just därför. Jag tänker inte gå in närmare på själva sjukdomen förutom att den tillfogar mig extremt mycket smärta vid menstruationscykeln. Under en lång tid i mitt liv så var smärtan så stor att det enda som fanns att göra var att åka in till sjukhus och få smärtlindring. Morfin i stora mänger. Numera hanterar jag det hemifrån med starka mediciner. Sjukdomen är troligtvis också orsaken till att jag aldrig fick några barn. För er som vill läsa mer om själva sjukdomen går det att googla om då finns det massor av bra sidor att få information på, men jag avslutar här

Eftersom det ännu inte finns något botemedel så får man helt enkelt bara lära sig att leva med det. Självklart vet alla mina närmaste om mitt dilemma men det är också något jag alltid måste meddela min arbetsgivare. Eftersom jag ibland måste vara hemma och det kanske bara en dag, men det är ju bra om jag kan säga som det är.

De sista månaderna har jag haft det rätt jobbigt med smärta ganska ofta. Eftersom jag dessutom är ganska nyanställd så är det naturligtvis inte en sån bra kombination. Jag har självklart berättat för min chef, utan att behöva gå in på några smaskiga detaljer, utan bara ren och skär fakta, att jag ibland har extremt ont vid menstruation, varken mer eller mindre.
Han nickade och var så förstående så, han hade dessutom hört talas om detta, sa han. Skönt att ha en sådan förstående chef!

I natt fick jag rejält ont och jag var tvungen att ta en ganska stor dos smärtstillande. Det hjälpte men jag var dock inte kapabel att köra bil i morse när klockan ringde. Jag skickade iväg ett sms, eller jag trodde i alla fall att jag gjorde det, till min chef där jag förklarade att jag hade ont och kunde därför inte jobba idag.
Jag la mig och somnade om eftersom medicinerna gör mig rätt mosig. Efter några timmar ringer min telefon och jag ser att det är min chef. Eftersom jag är helt nyvaken och snurrig väljer jag att låta bli att svara. Jag ser dessutom att mitt sms inte gått iväg som jag trott. Jag skickar iväg det och försöker vakna till.

När jag tagit mig upp, druckit kaffe och gett mig själv ytterligare en dos medicin så börjar jag ta tag i mina missade samtal. Jag har meddelanden på telefonsvararen som jag börjar lyssna av.
Nu hör det till saken att min chef precis fått sin nya iPhone som han inte riktigt behärskar än. Jag kommer fram till meddelandet från honom där han undrar om allt är bra och att han sitter i bilen på väg till ett kundbesök tillsammans med min kollega. Sedan säger han hej då och lägger på, eller rättare sagt, han tror att han lägger på luren.

Samtalet som följer ska jag på allra bästa sätt försöka återskapa nedan. Det är uppenbarligen chefen som kör bilen och han har lämnat över luren till kollegan.

Kollegan: Ja titta här kommer det ett sms från Helena. (han läser upp mitt sms där jag talar om att jag har ont och är sjuk.) Vad tråkigt! Ja det är många som är sjuka nu. Jag skickar ett krya-på-dig-sms från oss.

Chefen: Ja nu tror jag inte att Helena är sjuk på det viset.

Kollegan: Nähä…

Chefen: Det finns vissa kvinnor som har extrema menstrationsblödningar som de envisas med att ingående berätta för oss män. Detta har jag blivit upplyst om. Men herregud någon måtta för det väl vara på det privata planet, det är ju som om jag skulle berätta att jag har hemmorojder.

Kollegan: Jo visst… (han harklar sig lite och jag hör att han inte alls är bekväm i situationen)

Chefen: Ja, jag tycker verkligen att det är att bli lite för intim för min smak. Någonstans måste man ju sätta gränser.

Efter detta hörs det lite prassel och sedan så avslutas samtalet. Jag sitter med min telefon i handen och är alldeles chockad. Det dröjer en stund innan jag blir arg men sedan bryter ilskan ut ordentligt.

Va fan menar karln, jag måste verkligen ha missat något. Har alla män hemmoröjder eftersom han jämställde det med menstruation???
Sedan undrar jag vad för karl han egentligen är som är rädd för ordet menstruation eftersom det uppenbarligen är där skon klämmer. Han har tre barn så han borde verkligen ha mognat så mycket att han förstår att det är en del av livet, både för oss kvinnor och män som lever med oss.
Det enda jag kan tänka på är att han ska vara så glad som inte är i närheten av mig just nu. Så mycket som jag lidit genom alla år och den där skitstöveln tycker att jag blev för intim!!!!!!! Jag hade gärna sluppit både ha och berätta om denna sjukdom.

Vad gör jag med all denna ilska då? Ringer upp honom och talar om vilken imbecill liten lus till man han är. Nej självklart inte jag är väldigt mycket mer hämndlysten och smart för det. Han ska få skämmas och känna sig som den lilla imbecilla lusen istället, vänta bara.

Jag hade redan haft funderingar på att säga upp mig eftersom jag inte riktigt trivts men jag har haft så dåligt samvete och inte riktigt veta vad jag skulle säga.

Något dåligt samvete har jag definitivt inte kvar, det försvann lika fort som det går att avsluta ett samtal.