Jag tror att det finns olika slags kärlekar, ja då menar jag inte att föremålen växlar utan att själva kärleken är olika. Självklart så kan vi känna olika för olika människor men jag tror också att vissa kärlekar är bra och vissa är dåliga för oss. Det här kan vi naturligtvis inte avgöra förrän efteråt men det är nog rätt nyttigt att faktiskt göra en sådan bedömning när själva känslan har släppt och man kan vara objektiv i bedömningen.
Jag fastnar plötsligt i tanken på en förälskelse för länge sedan. Det var nytt, det var pirrigt och det hade väl egentligen efter väldigt mycket hinder i vägen börjat på riktigt. Jag såg framför mig en sommarkväll, min syster och jag hade en fest tillsammans. Vi var båda nykära och livet lekte. I min tanke ser jag mig själv och det är som hela tanken tvärnitar. Jag har vita snickarbyxor och en vansinnigt ful frisyr. Det hade väl varit ok om det vid tillfället var väldigt snyggt och inne med snickarbyxor och att frisyren var den senaste men det var tyvärr inte så, jag kan inte skydda mig med att det var så länge sedan.
Hur kunde det bli så här, jag var ju nykär och borde på alla sett och vis tänka väldigt mycket på hur jag såg ut och vad jag hade på mig. Det är ju det vi gör så där i början på kärleken.
När jag tänkte efter så kom jag på det, jag var så säker i den här kärleken. Så säker på att det verkligen var mig han tyckte om så jag behövde inte göra mig till. Vi var på landet och snickarbyxorna var bekväma. Frisyren däremot vet jag inte varför jag hade. Jag minns också att jag alltid var mig själv och försökte aldrig göra mig till eller säga eller göra saker som inte var jag. Det var en bra kärlek.
Nu höll den ju tyvärr inte av olika skäl, det fanns fortfarande saker som kom emellan.
Däremot träffades vi igen för inte så länge sedan och även om det gått en väldig massa år så kände jag direkt den här avslappnade tryggheten. Hur jag bara var jag och det var så skönt.
Vi pratade i munnen på varandra, hade så mycket att säga och orden bubblade ur oss. Vi skrattade.
”Jag älskar att se dig skratta” sa han. ” Alla dessa år skulle jag kunnat gett vad som helst för att få se dig göra det”
Jag log för mig själv och kände hur det värmde i kroppen, min magkänsla är inte så dum i alla fall. Det var mig och mitt skratt han tyckte om, precis som jag trott i alla år. Det var en bra kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar