Kent

Jag har haft en rätt jobbig dag eller egentligen flera dagar i följd. I sådana fall så borde glad, uppmuntrande, pigg musik vara en bra medicin men jag blev så vansinnigt sugen på att lyssna på Kent. Jag har medvetet låtit bli att lyssna på dem i över ett år, det är alldeles för många jobbiga minnen som jag inte orkat ta. Men idag fick jag den briljanta idén att nu när jag ändå mådde skit så kunde jag väl ta den ångesten också.

Hem och skapar en lista på spotify med alla favoriter. Jag börjar inte med de värsta utan måste vänja mig lite. Det här är jobbigt, Kent är fan ångest i kvadrat, men åhh så otroligt bra.
Jag lider samtidigt som jag njuter av fulla drag. Sen kommer den, den bästa och kanske den absolut jobbigaste låten. Jag sätter mig och höjer ljudet och bara lyssnar. Det känns i hela kroppen, allt jag någonsin känt virvlar runt och jag kryper ihop för att fortsätta ta emot plågan. Mitt i låten upptäcker jag att jag bara minns, det gör inte ont längre och det är en alldeles ny upplevelse tillsammans med Kent. Jag lyssnar på samma låt en gång till bara ifall jag på något sätt missat att må så där riktigt dåligt som det bara går att göra till den här låten. Samma sak, jobbigt, jag minns men det gör inte ont.

Jag blir alldeles överväldigad eftersom jag förstår att jag faktiskt har tagit ett ganska stort kliv. Nu är det så njutbart att fortsätta att lyssna mig igenom listan och jag sjunger med i texterna, med all säkerhet hellre än bra. Jag kan få fortsätta att ha Kent som bara sån där skön ångestmusik, lida lite lagom men inte så att det lämnar blödande sår efteråt. Så skönt!!

Sen kom 747....den gjorde ont, men bara lite.