Att pierca sig eller inte, det är frågan

Igår hamnade jag i en diskussion på facebook som gjorde mig både arg, upprörd och faktiskt riktigt ledsen när jag fick tänka igenom det ordentligt.

Allt började med ett inlägg från en av mina vänner om han skulle låta sin 12-åriga dotter få pierca sig eller inte. Han sa nej men dotterns mamma sa ja. Han ville ha åsikter om vad vi andra tyckte. Eftersom allt som har med barn att göra står mig väldigt nära så var detta naturligtvis ett ämne som intresserade mig.
Jag tycker att piercing i princip är som hål i öronen var när jag växte upp, ja nästan i alla fall. Dock anser jag att 12 år är en alldeles för ung ålder för ett sådant beslut men att 18 kanske var att ta i lite väl mycket. Min spontana åsikt är 15 år, ja självklart beroende på mognaden på barnen. Det finns en anledning till vi blir vuxna vid en viss ålder eller åtminstone bör bli det och att vi har ett vuxet ansvar gentemot barnen. Barn kan inte ta ansvar för sina handlingar och vi ska finnas där som vuxna förebilder. Att låta en 12-årig tjej göra som hon vill, se ut som hon vill och sminka sig som hon vill är extremt oansvarligt. Dessutom är det lika dumt som att alltid ge en 5-åring vad de vill ha att äta varje dag. Glass och godis på menyn känns ju som en rätt bra gissning i så fall.

Till min förfäran läser jag samtliga kommentarer och ser att även mamman till denna dotter reagerar starkt på både inlägget och framför allt på de som håller med pappan. Om nu hon på ett objektivt sätt kunnat argumentera sina åsikter hade detta inte blivit den följetongen som skulle följa. Detta är bara ett litet exempel på vad hon svarade men den är ordagrand.

” Lever ni på stenåldern eller???? vadå vänta te man e 15 eller 18 .... man förbjuder så mycket nu för tiden .. men dom gör ju det i alla fall så varför ska man då förbjuda ... lika bra man e snäll och ger det dom vill ha.. för annars kanske det slutar med att hon pierca hela facet.... eller gör något annat ...nä ni har helt feeeeeell....”

Det är här jag börjar bli upprörd. En vuxen människa som har ansvar för en tjej som precis ska ge sig in i tonårsvärlden med åsikter som får mig att bli mörkrädd. Här finns inget vuxet ansvar, inga regler, inget att luta sig mot som ett barn behöver. Men vad kan jag förvänta mig av en kvinna på snart 36 år som skriver ett språk som borde höra hemma hos en tonåring och då absolut inte i de övre åldrarna.

Så här fortsätter kommentarerna och det blir värre och värre. Inlägg som jag gör vad jag vill, du är inte mamma du bestämmer inte, man kan inte låsa in barn, de ska få göra som de vill, sminka sig som de vill och klä sig som de vill osv osv fast med en betydligt sämre svenska än jag sammanfattar här. Jag tänker inte återgälda hela denna meningslösa konversation. När jag inser vad jag argumenterar med så förstår jag att det är lika bra att ge upp, att argumentera med idioter brukar inte ge något. Det som är tragiskt här är att just denna idiot har en dotter (och ett par ungar till) som hon påverkar med sin extremt omogna inställning till livet utanför. En kommentar från dottern, som påvisar hur illa det är, visade sig mellan inläggen. ” Visst kan ja supa…mitt eget val” HON ÄR 12 ÅR!!!!

Jag fick inga egna barn och jag har förlikat mig med det numera. Självklart är det en personlig tragedi men jag försöker se att livet har en annan mening än att jag skulle få biologiska barn. Men när jag ser sånt här kan jag inte rå för att jag tycker att livet är extremt orättvist och jag är uppriktigt ledsen över dessa stackars barn som inte får det vuxna stöd de behöver.