I en låda låg en text jag glömt....

Innan jag såg honom kände jag att han var där. Hans blick slog mig med en sådan kraft att jag hade kunnat ramla om omkull. Nonchalant tog jag mig fram till montern och hälsade genast på hans medarbetare. Hej, vad kul det var länge sedan och annat trivialt babbel som jag knappt hörde eftersom jag var tvungen att var fullt fokuserad på när han blev ledig så att jag skulle vara beredd. Efter en stund kändes det obekvämt och jag bestämde mig för att glida vidare och undersöka de övriga utställarna. Jag var både blind och döv och att jag tog mig fram av egen maskin var ett smärre under.
Efter en stund ser jag långt borta hur han tar sig igenom folksamlingen åt mitt håll. Han kommer emot mig, ler, säger hej och kramar om mig. Ja, det var ok, jag klarade av det utan att ramla. Vi hittade en plats där vi kan sitta och prata. Vi ställer de vanliga frågorna till varandra och jag börjar känna mig bekväm i situationen. Det här går ju bra! Jag är avslappnad, cool och kan svara på frågorna och ställa egna.
Utan förvarning så ber han att jag ska hitta vår plågoande och om jag gör det så ska vi gifta oss. Jag slutar andas, mitt hjärta slutar slå och jag ramlar ihop i en hög. Nej jag sitter rakt upp och skrattar till bara, men inombords är det kaos. Han tittade på mig igen och säger "Det är ett löfte". Jag gör som jag alltid gjort när vi kommer till sådana här ämnen, jag pratar bort det och vill inte på något sätt röja vad jag egentligen känner. Jag stålsätter mig för att kunna fortsätta samtalet som återgår till andra, vanliga saker. Ögonblicket är borta och jag lyssnar och svarar men i mitt huvud så snurrar orden om och om igen. Varför är han tvungen att säga så, allt jag byggt upp under så lång tid raseras fullständigt. Fan ta honom!
Han är till slut tvungen att gå tillbaka till montern så vi reser oss och går tillbaka. Jag står bredvid en stund och tittar på honom. Han är så vacker och jag skulle bara vilja gå fram och ta på honom för att bevisa för mig själv att detta inte är en dröm. Nej det är ingen dröm, det är verkligheten, min verklighet. Vi skiljs åt utan att på något sätt bestämma något. Varför skulle vi göra det, det är över, slut, finito. Orden var bara ord som inte betyder något.
Jag vänder mig aldrig om när jag går utan fortsätter bara rakt fram, med tårarna rinnande utan gråt.





Vi skulle bara prata men jag blev stum av ditt leende
I dina ögon såg jag längtan och mitt kaffe blev kallt
Allt och inget jag svarade men hörde ingenting
Inget annat existerar med dig vill jag göra allt

Stjärnor åska och orkan vi vände upp och ner på livet
Jag ville stanna tiden och leva i evighet med dig
Men jag vet att det tar slut
Med lusta och åtrå tätt tillsammans och blöta
Av varandras svett andas vi ut

En guldtråd på min hylla som kunde komma bort
Ligger kvar och berättar sin historia för mig gång på gång
Jag ville inte höra jag vill glömma bränna alla minnen
Det är en historia som blivit alltför lång

Jag blundar och känner doften av din hud
En förnimmelse av en känsla som aldrig kommer att ta slut
Jag känner dina tankar och du finns inuti mig
Jag är fängslad på livstid och kommer aldrig komma ut