En alldeles vanlig söndag i ett kallt vinterland. Egentligen borde det vara en trist och tråkig dag men när jag öppnade balkongen så hörde jag en ensam liten fågel som kvittrade högt utanför. Ett riktigt högt vårkvitter. Ett sånt som gör att man blir varm i hela kroppen och tankarna går bakåt till många andra vårar jag upplevt. Det blir som en slags förälskelsekänsla som sprider sig från tårna och ända upp till huvudet.
Genast får jag energi och vill ta hela världen i famnen och tala om hur underbart jag tycker att livet är. Jag ser mig omkring och tycker plötsligt att allt det där jag skulle göra hemma sortera papper, städa o.dyl inte alls känns viktigt utan nu, ja just nu vill jag gå ut i den kalla friska luften och andas in våren och livet. Känna hur det sugs ner i mina lungor och sprids längsamt genom bröstet och fortsätter som bubblorna i någon kolsyrad dryck.
Det är då jag tänker att det är precis så här det är för oss som lever i ett land som under lång period har mörker. Mörkt när vi går upp på mornarna och mörkt när vi kommer hem. Vi går runt i en vinterdvala och är i ett sovande tillstånd. En liten, liten ljusgnista och en ensam fågels kvittrande väcker plötsligt oss till livsglädje igen.
Det behövs inte så mycket för att vi ska kunna känna lycka, vi vill gärna tro att det är stora saker som måste ske men nej. En liten känsla kan gör oss glada.
Vi väcks ur dvalan och ytterligare igen så ser vi våren framför oss. Den är på väg, den bryter sig igenom mörkret och vi vet att även om fågeln tystnar snart och solen försvinner, så har den visat sitt allra första tecken.
Så är egentligen nyårsdagen den första dagen på året, nej den första dagen är när vi känner att det kommer att bli en vår i år igen, det är då vårt nya år börjar.
Jag ska skynda mig ut innan mörkret börjar falla över mig igen och låta den lilla gnutta vår, som finns därute, besöka mitt sinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar