Jag fick lite dåligt samvete i natt efter mitt senaste blogginlägg, jag gillar ju faktiskt att bo här och det framkom nog inte alls. Visst är det andra regler som gäller och det finns många företeelser som jag ännu inte lärt mig men det kommer med tiden. Men om nu befolkningen här tycker att det är viktigt att belysa olika händelser som händer i kungafamiljen i tvättstugan så har de också en förbaskad bra koll på samtliga som på något sätt vistas i detta extremt lilla samhälle. Både på gott och ont naturligtvis.
Min första upplevelse med det var väldigt gott.
Jag hade fått ett stort paket som jag skulle hämta. I denna by finns en ICA, en mack och en pizzeria. Mitt paket hade anlänt till ICA och jag skulle hämta det. Eftersom jag hade lite bråttom och dessutom var rätt lat just då, det senare är nog mest troligt, så tog jag bilen även om det är en mycket kort sträcka. Jag är medveten om att det är lite bensin i bilen men vadå, jag ska ju bara köra en väldigt kort bit. Självklart så var det i princip dammtomt på bensin i bilen så den hostade till ett par gånger och stannade, dock väldigt snällt på ICAs parkering. Lite lätt irriterad går jag med raska steg till macken som ligger ett par hundra meter därifrån. Jag kliver in och det är allra första gången jag gör ett besök där sedan jag flyttat hit. ”Har ni bensindunkar” muttrar jag. ”Javisst, har det hänt något” säger killen och ser glad ut och faktiskt ganska nöjd med att det kommer ett okänt ansikte in till honom. Det händer nog inte så ofta. Jag berättar att jag varit så klantig att jag fått bensinstopp och att jag bara bor några hundra meter därifrån så jag borde ha promenerat egentligen.
”Men du kan låna en bensindunk”. Mitt i all kyla av snödrivor och snålblåst blir jag varm av hans vänliga erbjudande. Jag tackar ja och vi går tillsammans ut till bensinpumpen med dunken emellan oss. När vi kommer fram ser jag framför mig hur jag tar ur mitt bankkort ur plånboken föregående kväll eftersom jag skulle betala något på internet. Jag kan däremot inte se att jag stoppande tillbaka kortet. Jag slänger en blick in i plånboken, och naturligtvis har jag rätt. ”Fan”, säger jag både högt och tydligt och blir ännu mer irriterad på mig själv än jag var tidigare. Mackkillen tittar på mig och undrar naturligtvis varför jag får ett utbrott. Jag berättar fräsande vad jag gjort, ja eller inte gjort rättare sagt. Från ingenstans tar han upp ett par bilnycklar ur fickan och säger lite försiktigt ”Du kan låna min bil och åka hem och hämta kortet om du vill”. Den här killen har aldrig träffat mig förut. Han är en fullständig främling för mig som utan tveksamheter och precis som det skulle vara en helt naturlig handling, tänker låna ut sin bil till mig. I det här läget så rinner min irritation bara av mig. Det är fullständigt omöjligt att vara sur och arg när någon kan vara så omtänksam och vänlig.
Jag fick mitt kort så jag kunde fylla dunken och därmed också kunde också bilen få följa med hem från ICA.
Även om jag inte träffat alla 570 invånare som finns i detta lilla samhälle så är jag rätt övertygad om att de vet vem jag är, i alla fall efter det här. Jag kan bjuda på dråpligheten, det känns rätt skönt att ha människor med stort hjärta runtomkring mig.
Jag bor på landet och jag gillar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar