Jag åker mot nordöstra sidan av Gotland och vi är ett litet pärlband av bilar som ska den vägen, semesterfirare och jag. När jag börjar närma mig måste jag stänga av musiken för att kunna känna in alla känslor som fullständigt exploderar i min kropp.
På en tusendels sekund bestämmer jag mig för att svänga in mot Katthammarsvik och jag åker långsamt ner mot vattnet. Jag är ensam på min färd, det är tyst och alla sover i husen som ligger längs vägen. När jag är framme kliver jag ur bilen, går fram mot restaurangen och tittar in genom fönstret. Tusen minnen sköljer över mig och jag nästan vacklar till där jag står. Jag hör hur havet dånar utanför och dimman börjar skingra sig. Jag står en stund och ser ut över vattnet och konstaterar att jag mår bra på denna plats ändå, trots allt som hände förra året.
Jag sätter mig i bilen igen och påbörjar slutet av färden, de sista kilometrarna. Jag åker långsamt och ser mig omkring hela tiden bara för att se att allt ser ut precis som det ska, inget är förändrat. Jag ser skylten som det står "Grogarnsberget 1" på och vet att nu är det bara runt hörnet. Himlen runt hörnet.
Och där är det igen, jag måste stanna i backen och kliva ur för att titta och riktigt få känna känslan komma över mig. Herrvik ligger stilla och tyst, jag ser alla båtarna i hamnen och vet att det är tidigt söndag morgon så inte ens en fiskare är uppe nu. Det enda som hörs är vågorna.
Jag är tillbaka….och det är vackrare än jag minns det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar