Om du inte vore så dramatisk så skulle du ha någon, någon vanlig kille. Det här fick jag höra häromdagen. Inte så förvånande visserligen eftersom mitt kärleksliv alltid varit något som behöver diskuteras enligt mina närmaste.
Det är nog ganska lätt att hitta någon lagom vanlig kille för det finns väldigt gott om dem, frågan är om jag vill ha dem. De är ju å andra sidan vansinnigt tråkigt och ofta rätt humorbefriat det här lagomt alltså. Jag vill ha någon som tar plats och är rolig och supersocial men det blir ju svårt att ha för mig själv, eftersom de just är supersociala med alla.
Fast vill jag egentligen ha någon helt för mig själv, för det skulle ju i så fall betyda att jag också bara var någons.
Som tjejerna säger ” Du är BARA VÅR moster”. Det är ju något jag vill vara, bara vara deras. Deras unika, alldeles otroliga, bästa moster.
När vi kommer till andra relationer och framförallt manliga sådana så börjar det skrämma mig det här med att bara vara någons. Jag har varit det i alla mina förhållanden alldeles för mycket. Så mycket att jag inte ens sett att jag har egna behov och behöver tas om hand. Nej, då jag har vänt ut och in på mig själv för att få honom att må bra, bara var hans och visa det hela tiden.
Nu efteråt så känns det helt galet. Varför kan jag inte vara lite lagom istället. Hitta någon som är lagom och leva ett lagomt liv. Varken älska för mycket eller för lite, bara alldeles lagom.
Men så vad är det här då, detta lagom som vi bara har här i Sverige. Är det för att jag annars har ett rätt osvenskt beteende som gör att jag inte förstår lagom. Eller ens vill förstå, det jag kommit fram till är att det måste var rätt trist. Kärleken ska göra ont. Vare sig den är lycklig eller olycklig. Kärlek och lidande är i symbios. Lagom kärlek känns som jag kan vara utan. Antingen älskar man av hela sitt hjärta och välkomnar smärtan eller så låter man bli.
Så att jag skulle utvecklas till något lagomt som hittar en lagom man och lever ett lagomt liv kommer inte att hända! Jag kommer fortsätta resten av mitt liv att älska och lida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar