Det här pirret

Det här med känslor är komplicerade saker. Kanske inte komplicerade i sig men de är i synnerhet komplicerade när vi ska lära oss att han hantera det med andra människor. Igår hade jag en vän som var mycket ledsen då hans förhållande tog slut pga att hans flickvän inte kände ”pirret”. Jag har funderat på det här pirret och undrar lite om det verkligen är så viktigt eller om det bara är olika känslor för olika individer.

För mig är det pirret mest jobbigt. Det skapar en osäkerhet i mig när jag inte kan styra över mig själv och jag blir bara okoncentrerad och beter mig på ett sätt som inte alls är rationellt.
Det pirret kallar jag förälskelse.

Självklart ligger det en viss charm i det också och jag är någonstans tacksam över att det är sant att en förälskelse beter sig likadant när du är 14 år som när du är 50. Men personligen vill jag gärna bli av med det fort, jag vill tänka klart och kunna hantera situationen som uppstår. Just det pirret ska bara finnas på startsträckan de allra första meterna i ett 100-meterslopp. Jag vill ha trygghet, känna mig säker och vara lugn.

Den allra största lyckan är när det finns någon bredvid som jag mår bra av att ha i min närhet, någon som jag när jag vill kan sträcka ut min hand och ge en kärleksfull klapp och veta att det tas emot på samma sätt. Jag vill kunna vara precis den jag är utan att behöva göra mig till, spela ett spel och försöka gissa mig till vilket drag jag ska göra nästa gång. Jag vet att de finns de som bara vill ha spelet, att det är det som triggar dem att bli precis så som någon annan vill ha dem. När sen spelet är slut och själva lugnet infaller sig så tröttnar de och ger sig ut för att hitta en ny partner att inleda ett nytt spel med.

Jag frågade en annan vän om hon verkligen kände pirr efter så många år med sin man. ”Ja, faktiskt, ibland gör jag det”, fick jag till svar. Ett sånt pirr är något att sträva efter. När någon finns i vardagen, både när jag är glad, arg och ledsen. Att sitta i sin soffa och varken vara snygg eller speciellt kul kanske, tittades på någon repris som båda sett flera gånger om och sträcka ut en hand och veta att där sitter han. Han som är min utan att jag behöver tvivla en enda sekund på det. Där och då kan det komma ett pirr som sprider sig som värme i hela kroppen.
Det pirret kallar jag kärlek.

Jag är en skonörd!

Har precis fått ordning på de skor som just nu platsar att få vara i min närhet och inte är förvisade till källaren, omsorgsfullt nedstoppade i kartonger. Det är ju visserligen ett årstidsval men inte bara det.

Det handlar mest om vilka skor som för tillfället tilltalar mig i färg, form och användbarhet. Alla skor behöver inte med det sagt användas till att gå med, de kan ha kvalificerat sig till att bara stå och se snygga ut i skohyllan.

Skohyllor i min värld ska inte förväxlas med vanliga skohyllor som de flesta människor har nere på golvet i hallen. Jo jag har ett par sådana också men skohyllor av rang är sådana som står i rummet och fyller upp väggen och visar upp skorna som konst.

Bokhyllor skulle nog en del kalla det jag har, och sådana har jag självklart också, men det här är skohyllor just bara för att de innehåller skor. Vackra skor! Skor som gör mig varm genom att titta på dem. Det är konst för mig.

Såg en diskussion i TV idag där de talade om samlare och att de betecknas som nördar. Hmmm är det det jag är. Nörd. Ja, antagligen och det bekommer mig inte ett dugg, jag är gärna nörd jag mår helt enkelt bra av mina skor.

Så efter noggrant sorterande om vad som ska vara konst, få vara med när jag går ut eller helt enkelt användas, vilket också är en betydlig skillnad, så har 56 par fått den stora äran att få glädja min själ ett tag.

The bottom is nådd

Vägen har aldrig varit rak utan alltid varit mer än krokig och de hinder jag stött på har kommit oftare än på en bana för häcklöpare. Men jag har alltid klarat av att hoppa över, svänga undan eller helt enkelt få bort hindret. Ibland har det varit lätt och ibland svårare men det har alltid gått.

Så när det längre inte känns som jag kan möta ett enda hinder till, när jag blir rädd för att möta dem innan de ens är där, när det är svårt att möta människor även om de är på ett behagligt avstånd, ja ca 2-3 meter typ. Att svara på den klassiska frågan ”Hur är det” den vi alla svarar likadant på ”Jo, tack bra, själv då”.
Men när orden växer i munnen och jag känner ett illamående för att bara svara, för vad ska jag säga? Det är skit, jag mår sämre än jag någonsin gjort och jag varken vill eller känner något för någon eller någonting längre. Självklart kan jag inte svara så, det skulle skrämma skiten ur folk så jag sväljer illamåendet, stålsätter mig själv, flackar en del med blicken och svarar precis så som alla förväntar sig att jag ska.

Jag intalar mig hela min vakna tid att jag kommer inte att dö, jag håller inte på att bli galen, jag kommer inte att göra något förfärligt och framförallt jag kommer inte att fastna. Det bara känns så.

Så jag är på botten och ändå föds en liten tanke i mig. Om jag nu kan se botten så har jag väl ändå tagit mig en liten bit från den. Jag kan ju ändå titta ner och säga ”Där är botten och där är jag”. Borde då inte en del av mig ändå vara ovanför för att kunna se nedåt?
Jag vill tro att det är så och jag kommer jag att orka ta upp min kropp som nu ligger där och krälar förgäves. Om jag sträcker ut handen så kanske hon kan ta sig en liten bit, i alla fall där mitt sinne är. En liten, liten bit ovanför.

Så när botten är nådd finns det bara en väg att gå. Vända om och ta sig uppåt igen och sakta med säkert se botten bli mindre och mindre för att jag kommer högre för varje gång.

Skrivkramp

Jag var 5 år när jag läste mina första ord. Det var sommar och min kompis som var 2 år äldre hade lärt sig läsa och jag var mycket imponerad av hennes kunskaper. Hon visade mig en värld av krumelurer som kunde bli ord och slukade allt hon visade mig.
När vi några veckor senare åkte hem från landet så läste jag varenda ord jag kunde se från bilfönstret högt för mamma och pappa.

Efter detta var det här mitt största intresse. Som 12-åring hade jag slukat varenda bok på bibliotekets ungdomsavdelning. Redan här hade skrivandet börjat också. Jag skrev dagbok, dikter, reseskildringar och brev, massvis med brev. Jag hade säkert minst 10 brevvänner runtom i Sverige.

Jag har i hela mitt liv varit beroende av både läsandet och skrivandet. Mina böcker är mina vänner och mitt skrivande är min egen terapeut.
Jag märker också hur jag bedömer människor utifrån om de läser eller inte. Detta märks alltid på språket, de människor som aldrig läser har heller inte ett utvecklat språk. Att inte kunna stava eller konstant särskriva ord liknar jag med ointelligens.

Ja, abslolut det är att generalisera vilket jag inte gillar att jag gör, men ändå så tycker jag att det stämmer med de upplevelser jag har av människor. De människor som jag får ett intellektuellt utbyte av är alltid läsande människor, de kan stava och de hatar särskrivningar.

Jag har haft nöjet att få vara delaktig i flera barns uppväxt. Mitt bidrag har alltid varit att få dem att upptäcka böckerna och ordens värld. Att läsa högt för barn ihopkrupen i sängen med dem kan vara bland det mest tillfredställande jag kan tänka mig. Att jag i och med detta även fått dem att själva bli läsande människor känns oerhört bra.

Eftersom mitt skrivande även varit en sådan stor del av mitt liv så blev jag förfärad när jag upptäckte att jag tappat förmågan. Från att kunna skriva om allt, från ingenstans till att jag tappade ord, inte kunde formulera mig eller ens hade något uppslag att skriva om. Hela huvudet var fortfarande fullt av tankar, åsikter och funderingar men jag kunde inte få ner det i ord! Det hade ju hänt förut under korta perioder men då hade jag slagit bort det som skrivkramp helt enkelt. Men den här gången satt det i alldeles för länge, jag försökte flera gånger men det blev bara några rader som jag sedan förkastade och sedan gav upp.

Svaret var mycket enklare än jag trodde. Det handlade aldrig om skrivkramp, dåliga idéer eller tappad förmåga. Det handlade helt enkelt om det totala läsandets största fiende. Televisonen! Jag hade fastnat bland dåliga repriser, matlagningsprogram, dokusåpor och kriminalserier. Jag hade pausat mitt läsande och när jag gjorde det försvann även skrivandet. Med den insikten kommer några repriser och kriminalserier bytas ut mot mina böcker istället.

Orden är viktiga men det räcker inte med att bara höra dem för att kunna stimulera mitt intellekt.

Att välja fel

Jag har alltid resonerat så att alla människor är goda tills motsatsen bevisas. Det borde vara en bra egenskap men jag bör nog vara i väldigt bra form själv för att vara klok nog att göra bedömningen.

Psykiskt sjuka människor med mycket problem har jag nog alltid dragit mig till, jag vill hjälpa till, bota, göra saker bättre. Men när det slår tillbaka på mig själv är det inte lika roligt längre. Jag har blivit så lurad, pissad på och behandlats som smuts under skorna.

Ja, det var så illa att jag faktiskt tvivlade på mig själv, att jag var galen och sjuk. Nu vet jag bättre och det som hänt är att jag släppt in en människa i mitt liv om är sjukare än jag någonsin kunde förstå att man kunde bli.

Det är tragisk, och framför allt tragiskt att någon som varit så viktig för mig under så lång tid istället riktar ilskan mot mig. Tror att jag är galen och sjuk, trots att sannningen är att han blivit manipulerad av en mycket sjuk människa som jag trodde var min vän.

I min värld är vänskap något man vårdar, tar hand om och aldrig dömer. Det jag lärt mig är att vara mycket försiktig i framtiden vad jag säger och framför allt till vem.

Igår var jag för första gången på psykakuten för jag trodde på riktigt att jag var galen. Jag fick dock beskedet av en doktor att jag absolut inte var det, att jag däremot mådde väldigt dåligt kunde han konstatera men någon kluven personlighet handlar det definitivt inte om. Att jag sedan inte blir trodd av den som betytt mest i hela livet, säger dock mer om honom än om mig. jag vet inte vad som sagts men jag vet att det handlar om lögner och ren misskreditering av mig som person.

Vän, njae vet inte riktigt om det är benämningen på denna kvinna längre. Med sådana vänner behöver jag inga fiender.

En fantastisk alla hjärtans dag har det varit för jag vet vem jag älskar mest. mig själv, jag är det viktigaste i mitt liv och de som ger mig dålig smak i munnen har jag ingen som helst behållning av.
Kan man egentligen får en bättre present?

Att vara för förstående

-Du kan inte vara så förstående hela tiden, ingen är sådär förbannat tålmodig. Det är något allvarligt fel på dig.

Dessa ord blev slängda över mig i helgen. Jag blev överrumplad eftersom jag aldrig någonsin fått skit över att jag är snäll. Jag är snäll, jag är tålmodig och jag vill ogärna bråka med människor.
Jag förklarade allt detta för personen i fråga och bad om att få respekt för den jag var. Att mitt tålamod inte på något sätt var oändligt men att det krävs väldigt mycket för att det ska komma i obalans.

Just då kändes det som förklaringen godtogs men jag kunde ändå inte släppa det jag fått höra. Är det kanske så att det är något helt osunt i det att jag inte säger ifrån när jag borde? Tål jag mer än de flesta? Är jag alldeles för förstående i de flesta situationer?

Det finns nog flera olika förklaringar till att jag är så här men det är specifikt en som efter några dagar slår mig och då faller ganska mycket på plats.
I flera år har jag lärt mig att om jag blir arg och reagerar så kommer jag att i bästa fall få ilska tillbaka men i de flesta fall endast få likgiltighet. Min åsikt slås ner till marken och behandlas som en fimp som någon dödar med skon och trycker ner i jorden.
Om jag är irriterad och trött och känner att jag inte vill le så kommer jag att få veta att jag alltid är en grinig och sur människa som ingen vill ha att göra med.
Om jag ifrågasätter något som i min värld inte stämmer så får jag veta att om jag inte tror på vad som sägs så behöver jag inte finnas där längre.
Jag måste hålla med, vara älskvärd, tålmodig och aldrig, aldrig någonsin tröttna.

Det är en del av att leva med borderline. En annan del är att alltid finnas till, natt som dag. Att få flera både samtal och sms per dag om man inte ses. Att alltid vara tillsammans, överallt 24/7 förutom när ilskan slår till för då måste man snabbt försvinna utan att lämna spår efter sig.

Som sagt det finns nog fler anledningar till min tålmodighet men den här sitter nog fortfarande fast i mig fast det var länge sedan. Jag är nog fortfarande rädd att det ska bli bråk, att bli bortstött, att inte finnas till om min åsikt är fel. Jag tänker självklart inte på det här sättet men ibland sätter nog autopiloten igång och jag är tillbaka, tillbaka dit jag aldrig vill igen.

Jag behöver kanske träna på att säga nej, vara lite otrevlig och inte så förstående hela tiden. Fast jag tycker nog fortfarande att ingen behöver reagera i onödan om oväsentliga saker och att det med all säkerhet lönar sig att vara en snäll och förstående person. Jag tänker mycket och jag vill gärna förstå varför människor beter sig på olika sätt. Jag vill gärna fortsätta tro att ingen är elak med flit tills motsatsen bevisas. Så i slutänden så är jag nog en snäll jävel i alla fall.

En röst från det förflutna

Jag fick ett mail häromdagen. Ett meddelande från en tid för länge sedan som jag nästan glömt. Min exmake skickade mig någon slags förklaring på hur allt egentligen var då, vad som hände under vårt äktenskap och min skuld i det.
Nu, sådär när vi varit skilda i nästan 12 år. Det är så länge sedan att jag knappt kommer ihåg att jag varit gift. Jag har vilket fall som helst glömt den tiden och framförallt känslan jag hade då. Det kändes inte ens som det var mig mailet var till utan någon helt annan.

Jag minns en ung naiv flicka som trodde på livet och kärleken och lyckliga slut i alla sagor. Hon planerade för framtiden och trodde gott om alla som kom hennes väg. Hon slet för att vara alla till lags, hennes man, hennes svärmor och alla andra som förnöjsamt följde skådespelet. Hon kämpade för sina åsikter och för att bli sedd, sedd för den hon var. Innerst inne var hon nog samma rebell hela vägen fast hon till slut blev stöpt i den form som hade skapats åt henne.

Jag minns också alla nätter när hon satt ensam uppe i köket, sittande på en stol, tittade ut i natten och rökte och drömde. Hon drömde sig bort till andra världar, världar där lyckan var en verklighet där hon kunde vara sig själv och där hon blev älskad för den hon var.

Jag minns också gråten, all denna gråt över besvikelser, svek, längtan och uppgivenhet. Om vi får en viss mängd tårar under en livslängd så gjorde hon av med all sin ranson under dessa år.
Men trots allt detta så fanns envisheten där, hon gav inte upp utan fortsatte år efter år, enträget kämpande för lyckan och tillfredställelsen i det liv hon valt. Hon kämpade tills bubblan sprack och känslan försvann, det tog 14 år.

Jag tittar i mailet igen och förstår nu att det inte är till mig så jag behöver inte bry mig om det. Det är till tjejen med livet framför sig och oförstörda drömmar. Jag är ju inte hon, jag har stor del av mitt liv bakom mig och har fått många drömmar förstörda. Däremot har jag nog bättre förutsättningar än vad hon hade. Jag behöver inte kämpa och de som älskar mig gör det för att jag är jag. Jag vet att alla sagor slutar inte lyckligt, alla människor vill mig inte väl och jag gråter mest lyckotårar.
Men drömmer det gör jag fortfarande.