Mister du en står det dig tusen åter...

Hur många gånger har vi inte fått dessa ord lite käckt kastade över oss. Jag vill inte ha tusen andra, har jag lust att skrika. Jag vill ha tillbaka det jag precis mist och inget annat!
Vi mister människor hela tiden och ändå fortsätter vi leva vidare. Ibland märker vi knappt när de försvinner och ibland får vi blödande sår i själen efteråt. Allt läker ju trots allt, även om vissa sår lämnar stora fula ärr som får oss att aldrig glömma smärtan helt och hållet. De flesta sår läker dock ganska fort och lämnar inget efter sig.

Om vi skulle ha kvar alla som någonsin funnits som vänner, älskande, flirtar, familj, bekanta och arbetskamrater så skulle det bli en väldigt massa människor.
Jag kan knappt föreställa mig mängden om jag tänker på alla de som passerat mig.
Eftersom jag flyttat och bytt jobb en oändlig massa gånger så har det passerat en del människor också.

När jag tänker tillbaka så finns det absolut sådana som satt verkliga spår i min själ. Roliga, härliga, underbara människor. Att de försvunnit kan många gånger bero på att det inte finns tid för alla när livet tar en annan vändning. Men alla de jag glömt då. För naturligtvis finns det massor med människor som inte gjort lika stort intryck och som jag då helt enkelt glömt bort. Vissa människor är det dessutom helt omöjligt att minnas även om någon påminner mig och kan berätta väldigt precisa detaljer så kan jag absolut inte minnas dem.
Sen finns det de som kan dyka upp efter ett antal år som gubben i lådan och då minns jag direkt allting igen. Det brukar vara rätt kul att färdas en stund på vägen som är gjord av nostalgiska minnen.

Ibland undrar jag varför vissa försvinner ur minnet och hur vissa envisas med att stanna kvar trots att umgänget slutat för länge sedan. Det kanske är så att jag ska minnas för att de ska dyka upp senare i livet. Att jag dessutom kan minnas sådana som jag absolut inte vill minnas och ibland kanske tappa sådana som jag gärna hade behållit i en liten ask i mitt minne, det känns inte rättvist. Men det är väl någon mening med det också.

Jag tror mycket på det, att det finns någon mening med vissa möten och självklart med vissa förluster också. Men att mitt i smärtan försöka se någon mening brukar vara svårt och jag har nog inte lyckats se något positivt i det nån gång själv. Nu efteråt så har det slagit mig att det här måste faktiskt ha någon mening, för annars känns det rätt meningslöst.

För varför ska jag skadas och såras så mycket om det inte är någon mening med det. Vi kanske inte var redo för varandra ännu, hade inte tiden som krävdes för att det skulle vara perfekt. Eller så är den här historien slut. Som när jag läst ut en bra bok kan jag få lite ångest att det är över, jag vill gärna bläddra tillbaka och läsa lite igen för att minnas. Men till slut så lägger jag den ifrån mig och börjar på en ny bok och kanske kommer det en fortsättning på den förra längre fram.